[Pax till Ronia! C:
Utspelar sig tidslinjemässigt vagt någon gång efter Molok bestraffats. ]

Nya varor hade börjat sippra in i samhället. Handlare från söder, dragandes på hjulförsedda korgar; inuti mängder med skinsvepta alster av något de kallade glas. En av vargarna, en hona stammande från öknen, förklarade ivrigt att det var kärl som kunde användas till allt. Bara man var försiktig såklart, för tydligen var skapelserna ömtåliga. 
Därav skinnen, antog Chayan, när han såg dem varsamt bygga upp sitt stånd och en av deras värdefulla skålar brast i otaliga bitar. Honan var dock snabb med att påpeka att det inte hade något med kvalitén på deras varor att göra. 
"De är bara lite ömtåliga."
"Vad tror vi om det här?" frågade han Ronia, med en tydlig ton av tvivel. De hade inspekterat de nya handlarna och godset de förde med sig, försökt bygga sig en bild av handlarnas karaktär. 
Läderkragen satt bekvämt mot nacken, äntligen bekvämt efter månader av att vänja sig vid känslan av något runt runt strupen. I morgonsolen glänste knapparna.

Lite omtåliga? Ronia var på väg att ta ett steg framåt för att inspektera röran, men hejdade sig snabbt när en glasflisa fångade ljuset där hon precis tänkt sätta ner tassen. Hon var inte helt förtjust i de varor vandrare förde med sig som utgjorde en fara både för de själva och andra - eller meningslöst krams, för den delen, men det var svårare att reglera. Att släpa skålar i glas över halva landet kändes inte som någon strålande idé ens till att börja med, men den lilla sandvargen som nu studsade runt skärvorna verkade åtminstone gedigen i sitt arbete. Ronia delade en blick med Chayan och suckade kort.
   "Välkommen till Yanamore", sa hon bara, och fortsatte med att instruera vad de hade att förhålla sig till och förtydliga att deras helare knappast var intresserade av att lappa ihop sönderskurna tassar i onödan, och bad henne av den anledningen att vara försiktig. Det lovade hon. Ronia fångade upp Chayans blick och nickade ut mot torget. De rörde sig vidare över den hårt packade jorden. 
   "Ambitiöst", kommenterade hon torrt när det var utom hörhåll. Det var svårt att avgöra om det var en komplimang eller inte. Hon fnös till. "Om ens några fler av dem skulle få för sig att släpa hit kött och hudar istället för dumheter hade vi kunnat skatta oss lyckliga."

Ett lågt murlande läte ekade roat i Chayans strupe. Nästan ett skratt. Chayan blev lätt cynikern i vilket sammanhang som helst, men intill Ronias ord blev det nästan instinkt att försöka vända scenariot. En utmaning.  
"Verkligen." bekräftade han först. "Men nu finns det något att förvara köttet och hudarna i när de väl kommer." vid första anblick kunde det vara svårt att avgöra allvaret i tonen, men han räknade kallt med att Ronia kände honom tillräckligt väl för att höra nyanserna.
Tassarna fortsatte framåt, men tanken hade ändå fastnat lite på de genomskinliga, tindrande tingen. Kanske helarna kunde ha någon användning av dem? De mindre varianterna på alster kunde de kanske förvara honung i, eller torkade örter.
"Tror vi någon av handlarna här besitter kraften glas?" sade han plötsligt. En tanke, löst grundad på något helt vansinnigt hade slagit honom. Men det hela förutsatte att det faktiskt fanns individer på plats med förmågan att skapa eller manipulera glas - om en sådan kraft ens fanns!

Ronia släppte ut en road utandning. Nog skulle de ha rum för det där köttet och hudarna när de väl kom, alltid. Förvaring var ibland allt de hade, och hon trodde inte det såg bättre ut i varken Islagunen eller Civitas. Vargarna var många, och bytena alldeles för få. Så skulle det nog alltid vara. Även om det alltid fanns munsbitar att tillgå så var det nog ingen som kunde förlita sig endast på byteshandeln för att klara sig på sikt.
  Chayan blev tyst, och då blev Ronia det också, men det dröjde inte länge innan blicken åter fastnade på vännens ansikte. Glas? Det borde inte vara allt för svårt att hitta några handlare som ägde kraften. Om inte annat så hade de just stött på en.
   "Glas finns det flera som bemästrar." Blicken smalnade av något. "Jag känner igen den där minen. Vad har du i åtanke?"

Chayan skakade på huvudet. En galen tanke var just det, en galen tanke. En vision som var betydligt mer gnistrande i huvudet än i verkligheten. 
"Inget." sade han, instinkten att inte dela med sig av sitt huvud fortfarande stark. Eller snarare, den initiala impulsen att inte dela var stark. 
Ögonen smalnade. Chayan ville vara starkare än sina impulser.
Han vred huvudet upp mot trädtopparna, mot de beklädda kronorna och grenverk med spretande fingrar, såg på dem som om de kunde ge honom svaren.
"Bara.. en tanke." att formulera sig var svårt. "Tänk ett golv fast.." han gjorde en gest med huvudet uppåt. "..fast däruppe. Av glas."
Att beskåda livet från ovan var befriande på ett sätt Chayan inte kunde förklara. Det var en helt annan värld bara få hade möjligheten att ta del av; Chayan med sin klättring, och de bevingade som var små och smidiga nog att komma upp mellan grenarna. 
Det var en galen idé. 
Men han kunde dela den med Ronia.