[Privat rollspel, endast för Tannin och Fey (NPC).]

Det var dags, tiden var inne. Tannin kunde inte längre vänta. Alla dessa tvivel, alla dessa tveksamheter, det kunde inte längre hindra honom. Det kunde inte hindra dem. Han och Fey. Han kunde inte leva utan henne längre, hon var menad att vara vid hans sida, precis som han var menad att vara vid hennes. De var gjorde för varandra, och det verkade bara så befängt att de inte levde tillsammans.
Men det var slut med det nu. Det var dags. Han skulle leda henne till flocken, presentera henne och där skulle de sedan kunna leva lyckliga i alla sina dagar. Det var meningen, Gudarna hade fört dem samma. Det här var deras öde.
Och han var lycklig. Tvivlen som tidigare hade hemsökt honom var som bortblåsta. Visst hade fadern och modern fostrat honom på ett visst sätt, visst förstod han att det skulle bli svårt för dem att acceptera detta, men när de väl lärde känna Fey skulle de inte kunna annat är glädjas åt att han funnit henne. Att de funnit varandra. Och vad gällde resten av flocken... Nej, inga tvivel fanns. De skulle alla älska henne, precis som Tannin själv gjorde. Det fanns ingen tvekan om saken.

Och där de nu vandrade genom Höstskogen, på väg mot Treonthas revir, kunde han känna nervositeten hos Fey. Med en mjuk puff i hennes sida och ett varmt leende försökte Tannin lugna ned sin älskade. Varmt log hon tillbaka. De hade länge talat om detta, och det var dags.
Nu fanns inget återvändo.
Tannins ljust blåa blick sökte sig mot himlen. Gudarna verkade stå dem bi i detta. Det kändes som att varje steg han tog styrktes av Dem. Och i tankarna formade han en tyst bön av tacksamhet som han sedan sickade till Dem.

"Tannin."
"Ja?" Tannin såg emot Fey då hon sade hans namn.
"Tror du verkligen att det kommer att gå bra?"
"Självklart," svarade vrenen med ett leende. "Gudarna styr våra steg."
"Är du säker?"
Tannin såg på henne med en lugnande blick. "Det finns inget att tvivla över, Fey. Du behöver inte vara osäker, det kommer att gå bra. Detta är vårat öde."
Fey såg på honom, och ett leende var det enda svaret hon fick fram. Tannin var så självsäker, och hon älskade det. Han var hennes allt, och hon skulle följa honom till världens ände ifall han bad henne om det. Ändå fanns där tvivel inom månvargskorsningen. Men hon hade inte hjärta att visa det åt honom.
Säkerligen var det som han sade. Det skulle gå bra. Det kanske var deras öde, trots allt.