De färgglada blommorna som växte lite överallt i det unga gräset och det var det som lockade mest på denna plats. De var vackra men även intressanta att kolla på och studera. Det fanns så många olika sorter som stack upp ur den något fuktiga jorden i alla olika kulörer. Synen utav de stora döda stammarna som de växte intill skrämdes dock nästan när man såg dem. Som stora svarta monster reste de sig emot himlen och sträckte ut sina tunna och tomma grenar. Träden var det som sannerligen fick platsen att stinka död, och kännas avskräckande, men på ett sätt gjorde det nästan platsen vackrare. Det var en sådan konstrast ifrån de gröna ljuva gräset till de svarta träden, det var en del utav platsens charm. Svarta fläckar var även vanligt att se i denna skogen, men på denna plats var det mestadels grönt på marken. Träden stod tätt intill varandra och grenarna såg nästan ihop flätade ut ifrån marken.
Hon inspekterade en blomma med blåa färger, förde den rosa nosen alldeles intill och nosade. Överrumplad utav doften backade hon undan två steg med uppspärrade ögon. Det hände ständigt, hon var alldeles för inpå och nyfiken. Hon hade säkert varit nära på att dö ett flertal gånger då hon hade testat att äta de färgglada växterna.
Hon ruskade lite på huvudet som för att skaka av sig doften, trots att det inte var så det funkade, och vände sedan sin blick uppåt. Hon inspekterade trädens grenar, nästan lite sugen på att klättra upp och se skogen från ett högre perspektiv. De skulle troligen hålla trots att de såg svaga ut, hon var liten till ras och var fortfarande en valp. Det var vägen upp som fick henne att fundera. Det spelade ingen roll om hon var liten nog att vara där uppe om hon inte ens kom upp. Ett ljud fick henne att hoppa till, det prasslade till någonstans. Hon var alldeles för dålig på att spåra någonting vare sig det gällde ljud eller dofter så hon tittade sig bara lite förvirrat omkring.
"もしもし? (Hallå?) "  ropade hon vänligt. Hon lyssnade efter svar men inget. Hennes öron snurrade som en radar men inget mer prasslande och ingen röst. Det hade troligen bara varit något litet djur som en mus eller kanin, så hon släppte det och gick tillbaka till att inspektera den blåa blomman.


/ kan inte japanska så använder google translate :$ Hoppas det blev ok :) /

Miljön ändrades för varje minut som gick, tysta mjuka steg förde henne längre bort från förödelsen. Mjukt fylligt gräs började täcka marken fullständigt och gjorde det bekvämare för hennes tassar att gå på. 
Färgglada blommor omringade henne och gjorde hennes humöret gladare. Men fast skogens snabba återhämtning var det långt kvar. Svarta träd sträckte sig mot himlen och gjorde så att humöret blev dystert igen. 
Hon ville inte stanna upp och titta närmare på de tumma träden, hon fick sig själv att fortsätta gå vidare.

Doften utav en främling smög sig inpå den färgglada men intresset för blomman var alldeles för stort. Hon kunde inte släppas des gröna blad med blicken, hon studerade dess mönster som bildade små rutor på den sidan som låg uppåt emot solen. Hon visste inte mycket men bara antog att de på något sätt hämtade upp solljuset, för undersidan på bladen såg annorlunda ut. En våg utav doften kom igen, denna gången starkare och det avbröt hennes studering. Hon höjde huvudet och klippte med öronen men hörde inget. Hon gav ifrån sig ett litet pip och hoppades på ett svar, men hon visste inte om den eller det andra var nära nog att höra henne. Hon hade tidigare direkt antagit att det var en varg, men det kunde likaväl vara en räv eller en fågel. Hon kände ingen skillnad egentligen.
Hon försökte nosa intensivare men det gav henne inget att gå på, så hon gav ifrån sig ett skall liknande ljud som mer lät som ett högt pipande.
Hon klippte med öronen och tyckte sig höra tassar i det gröna gräset, men hon kunde såklart inte vara säker. Hon tog några steg framåt men visste inte riktigt vart hon skulle kolla så blicken for runtomkringhenne i hopp om att skymta en rörelse eller någon färg som stack ut. Hon bevakade platsen och tyckte sig skymta något rödbrunt en bra bit bort, bara förbipasserande. I vanliga fall skulle hon nog ta det för ett träd, men har fanns det väl inga bruna stammar eller grenar? Och visst rörde väl detdär på sig?
Hon försökte utskilja vad det var men kunde inte så hon började studsa ditåt med små skutt. Hon pipgläffsde igen och kunde snart utskilja att det mycket riktigt var en varg likt henne. Saika stannade upp för att inte störa den främmande och gav återigen ifrån sig ett ljud. Hon kände alltid något typ utav lyckorus när hon träffade någon, det är korkat och dumt att gå så nära inpå främlingar och vara för vänlig hade hon hört. Men det kändes mer dumt att inte prata med främlingar ansåg hon själv.
" こんにちは! (Hej!) " sa hon glatt till den rödbruna och viftade på svansen som om det vore en propeller.

En ny doft slog till henne som en vägg och gjorde att hon vaknade upp ur hennes tankar. Hon höjde på huvudet och lätt instinkterna ta över, nosen vädrade i luften och öronen klippte till för att fånga några udda ljud. En varg var påväg mot hennes håll, men visste inte vargen att det var osmart att ge ifrån sig läraren när det kom en främling. Små pipande ljud kom från samma håll som främlingen kom ifrån. Hon skakade på huvudet och undrade hur vargen tänkte. 
Hon bestämde sig för att fortsätta mot främlingen och hälsa, i vanliga fall hade hon inte varit så oförsiktig men vargen verkade inte farlig för fem öre och om något skulle hända var hon redo. 
Hon letade efter rörelser och färger som stack ut ur naturen som omringade henne. Och det tog inte länge fören hon hittade det hon sökte efter. Vargen var en hona och pälsen var i starka färgglada färger. Rosa,gul och brun var det hon kunde se på det här avståndet men honan hade säker fler färger som gömde sig på avståndet. 
Öronen klippte till och hon hörde främlingen säga något, hon fattade inte vad honan sa men hon gjorde det hon skulle göra med andra främlingar. "Hej" Hon log vänligt och svansen fick liv.

Saika tippade huvudet på sned och lila örtippen ramlade framåt. Hon studerade sin nya vän och la märke till de guldiga ringar(?) som beklädde hennes öra. De tilltalade den lilla och hon betraktade dem noggrant medans ögonen nästan glittrade lite på henne.
När den rödbruna svarade på Nordspråk förstod Saika att hon också kanske borde hålla sig till det. Hon mindes att Flare inte talade japanska och att han hade sagt att de flesta vargar inte gjode det. Tanken på Flare fick det nästan att göra ont inom henne, som ett sår som slets öppet. Men hon skakade av sig tanken.
" Hur mår du då? " frågade hon glatt med en aning underlig accent, men inte så att man inte förstod. Hon var tvungen att lyfta på huvudet när hon kollade på den andra varginnan, precis som när hon kollade på himlen. Främlingen var mycket större än henne, troligen mer än tre gånger större. Såg världen annorlunda ut där uppifrån? Skillnaden kunde väl inte vara lika stor som när hon vandrade i träden, eller? Det verkade fortfarande intressant att vara stor.

Hon satte sig till rätta och lätta svansen lev sitt liv.De gröna ögonen  inspekterade varghonan,hur kunde det finnas så många färger på en sån liten varg.Honan var tre gånger så lite som hon själv var och gjorde att hon fick tittade ner hela tiden för att lyckas ha ögonkontakt med främlingen. 
Hon blev förvånad över frågan och blev stum för ett ögonblick.Främlingen var rak på sak,det var inte många som hon hade stött på som vågade det.
Hon log och försökte hålla tillbaka skrattet som bubblade inom henne,främlingens accent var den konstigaste och roligaste hon någonsin hade hört.Hon kände sig jätte taskig men kunde inte hjälpa det.
"Jag mår bara bra,hur mår du?" Fick hon ur sig efter att ha samlat sig och svalt skrattet.

Saika la märke till det en aningen förvånade uttrycket i den andres ansikte men fortsatta bara att le lyckligt. Tankspridd som hon var började blicken röra sig över landskapet och en klart gul blomma en bit bort fångade hennes intresse för en knapp sekund innan hon hörde den andres röst. Hon vände då snabbt tillbaka blicken med öronen spetsade.
Hon blev glad utav att höra att den främmande mådde bra så leendet lystes upp en aning mer innan hon nickade lite smått och svarade
" Ja tack, jag bara bra jag! " Nordspråket hade alltid varit lite förvirrande med grammatiken men hon kunde uttrycka sig så att man förstod. Vissa meningar var lättare än andra och det var väl bara att träna fram perfekt tal. Saikas blick gick från topp till tass på den främmande. Hon var sannerligen ståtlig när hon stod där men sina långa ben och sin troligen mycket starkare och betydligt stiligare kropp.
Plötsligt insåg den lilla att hon borde ha presenterat sig för den rödbruna så hon harklade sig lite.
" Förlåt, jag heter Saika. " sa hon med ett litet skratt. " Vad heter du? " fortsatte hon nyfiket. " Och förlåt jag fråga men, växte hur dig så stor? Jag växer fortfarande men aldrig blir så stor. " Det sista sa hon med en nästan liten besviken och ledsam röst, men inget som tydde på att hon faktiskt var ledsen. Kanske bara lite avundsjuk på den andre.
" Förlåt för språket, jag lär mig. " klämde hon ur sig innan hon hann få ett svar på någon utav sina frågor. Det kändes bättre att säga det ifrån början så att de slapp bli missförstånd eller så att den andre inte trodde hon hade något handikapp.

Hon lyssnade och väntade tålmodigt på honan,att en sådan liten varelse kunde ha så mycket syre i sig.Främlingen pratade på som ingenting men om hon själv hade försökt göra likadant hade hon svimmat av syrebrist. Hon blev imponerad över främlingen,hon var rak på sak.Främlingen sa verkligen vad den tänkte på. Hon skrattade till och lade sig sedan ner för att få bättre ögonkontakt med honan och så att de inte skull nackspärr. "Ursäkta mig för att jag läger mig ner vill inte vara oförskämd.Men vill inte att någon av oss ska få nackspärr plus det är trevligare att kunna ha ordentlig ögonkontakt med den man pratar med. Mitt namn är Tanya och jag vet inte hur jag växte som jag gjorde.Det kan bero på mina föräldrar eller något annat."Hon log och försökte förklara så bra hon kunde.
Honan förklarade varför hon hade en sån accent eller jag hon sa att hon försökte lära sig hennes språk och sedan lista de hon ut resten själv.Jättesmart av henne tänkte hon tyst frö sig själv.
"Du behöver inte be om ursäkt för det,jag lär mig också språket.Jag kommer inte härifrån så min accent är inte heller perfekt."Hon la till ett lättsamt skratt på slutet bara för att vissa att det inte gjorde något för honans språk.

(Hoppas jag uppfattade hennes mening rätt med storleken?)

Från att le och skratta av honans iver av att hon inte kom härifrån till att skrattet tystnade och leendet försvann. Minnet om att hon inte kom ihåg mycket av sin barndom gjorde ont i hjärtat. Hon hade tänkt på det lite då och då men aldrig mer än det.
Hon tittade bort en sekund och sedan tillbaka till honan som precis hade bett om ursäkt för alla frågor. "Det är okej, men jag vet inte hur det såg ut där jag föddes.Jag tappade minnet när jag var mindre och sedan dess har jag inte kommit ihåg mycket av min barndom."
Hon log för att lätta på stämningen och rättade sedan till frambenen som hade somnat.

Hon kunde svagt uttyda en förändring i den andres uttryck och när hennes blick vändes bort kände den lilla skammen dras över henne som en mantel. Osäkert slickade hon sig kring munnen men behöll blicken stadigt på den stora. När svaret kom blev det nästan värre, det lät förfärligt. Saika hade aldrig upplevt en minnesförlust eller något liknande.
" Förlåt, jag menade inte... " började hon och gav ifrån sig ett litet ledsamt leende och fortsatte " Förlåt, det hemskt. Men nu är du här och ska saker minnas ! " sa hon i ett försök att bättre det hela.
"Jag är fortfarande barn men så länge det gått har min barndom trasslig också." sa hon med ett leende. Utan att tänka reste sig den färgglada och gned sin nosrygg längs Tanyas haka som en liten vänskaplig tröst.
Honan backade undan och gav den andre ett stort leende och bestämde sig för att de kunde prata om något annat.
" Så hur länge har du funnits i Numoori? " frågade hon och hoppades att det skulle finnas lite lyckligare historier gällande den biten.

Hon märkte hur främlingens humör sjönk och sedan bad honan om förlåt två gånger.Det var inte meningen att det skulle bli ett dyster möte.
"Det gör inget,du kunde inte veta det.Och du har rätt jag är här i nummori och skapar nya minnen." Hon log stort och märkte hur glädjen steg för varje ord hon sa och hörde.
Honan hade tydligen inte i heller haft det lätt,trasslig barndom är inget roligt.Det är svårt att glömda och det är ännu svårare att gå vidare ifrån det.
Och sedan kom nästa fråga som gjorde att hennes humör sjönk igen "Jag vet inte,det ända jag minns är att jag är född utanför numooris område och att jag sedan blev buren hit.Av vem vet jag inte men vill gärna veta det.Jag har små lucker som krånglar till det i huvudet.Och det är därför jag inte kommer ihåg min barndom."

Hennes leende spolades bort när hon såg den andras reaktion på denna frågan. Hon lyssande till hennes svar och kände sig åter lite skamsen för att få den andra att må sämre. Hon gav Tanya en beklagande blick.
" Jag är ledsen, en dag kanske bitarna faller på plats... Och det är det som nu händer som är viktigt! Vi kan inte ändra det som hänt men vi kan påverka det som ska hända! " sa hon sedan. Inte enbart för att hon skulle må bättre, men Saika tänkte ofta så själv. Hon kunde inte göra något åt det som hänt henne, men hon kunde försöka göra det bästa utav resten utav hennes liv.
" Det finns mycket platser du kan se, många saker du inte upptäckt. Inte ännu i alla fall. " sa hon och la huvudet på sned igen och log nöjt. Tanken på alla platser som fanns bortom denna skog gjorde henne snurrig men ivrig.
" Jag ska utforska hela världen! " utbrast hon lyckligt medans hon i fantasin kunde föreställa sig själv dansa genom de platser hon bara hört talas som. Hon hade lätt att fantisera sig bort i drömmar, glömma verkligheten för ett par sekunder. Hon ruskade lite på huvudet, som för att skaka ut fantasin. Tillbaka till verkligheten.
"Har du mest varit häromkring? I skogarna?" frågade hon försiktigt.

För att vara liten så hade honan mycket visdom i sig.Hon hade aldrig tänkt på det visste innan.Glädjen blev större i kroppen och gav henne extra energi,hon var glad över att hon stötte på honan.

Honans energi smittade av sig till henne och hon började känna skratt än en gång bubbla inom henne. Honan hade så himla mycket glädje i sig,hon hade aldrig sätt någon med så mycket glädje i sig för.
Tydligen hade hon fel om ett par saker, att hennes liv inte skulle rätta till sig och att det knappt fanns någon lycka kvar i värden.Men honan hade bevisat att det fanns mycket hopp kvar.

När honan äntligen hade lugnat ner sig och försvann främlingen in i sin egen lila värd och där lätt hon honan vara tills hon kom tillbaka till verkligheten. Hon ville inte störa henne det vore oartigt tyckte hon.
Men det tog inte långt tid innan honan kom tillbaka från sina drömma och honan hade ännu en fråga till henne. "Nej jag kom hit till skogen för några dagar sedan,jag vandrar lite hit och ditt."Hon log stort och reste på sig för att sträcka på de avdomnade benen. "Du då,har du varit här länge?"

Som svar nickade Saika energiskt och följde upp sin nickning med ord.
"Jo jag bodde med mamma i Lövskogen." började hon, men var det okej att kalla Kata för hennes mamma? Hon hade varit som hennes mamma, men det var ju inte hennes mamma. Ordet stack till lite i hjärtat, mamma, men det syntes inte på hennes breda leende och hon fortsatte lika glatt. "Vi bodde där långt, sedan sjuk blev hon. Vi skulle till rosenskogen hon kunde bli frisk lovade hon, men hon orkade inte lämna skogen." sa Saika och sänkte blicken. "Lövskogen är mitt hem, jag levde med en annan varg men... Det funkade inte, men jag mest varit här runt. Jag gillar växterna, de träden stora fina och blommorna." Sa hon och log. Hon var inte känslokall, hon hade älskat Kata, hon älskade henne fortfarande, hon lät det bara inte göra lika ont som andra lät det göra. Hon såg alltis positivt på det, vilket kunde få henne att framstå som kall och okänslig, trots att hon är raka motsatsen.
"Men jag vill se platser..." sa hon drömmande, "rosenskogen vill jag se."
Leendet växte på hennes ansikte när hon tänkte på de vackra rosorna och hon suckade belåtet.
"Vad du se? Var du vill gå? Är du påväg någonstans?" hennes frågor tog aldrig slut, ständigt hade hon något i huvudet och just nu var hennes fokus på världen och platser, så hon ville höra allt denna hona tänkte och tyckte och visste om världens alla hörn.

Den lila honan hade stora planer och visste exakt vad hon ville se och göra. Rosenkogen lätt som en vacker skog,hon kanske gick för bi det någon gång under sin vandring. Desto mer hon tänkte på platserna som fanns här i Numoori desto mer förväntansfull blev hon.
Hon tittade ner på honan och log mjukt "Rosenskogen låter som ett vacker skog.Jag kanske passerar det under min vandring." Hon sträckte på naken och tittade sedan åt de olika hållen för att kunna urskilja någon stig som kanske gömde sig. Än så länge hade hon inte fått syn på någon så hon antog att det inte fanns någon, fick gå på sin gissning och se vad det lede till.

Hon klippte till med öronen och lyssnade när honan ställde sina frågor, alla dessa frågor. Hur kom hon på dem? "Jag har inget mål för tillfället, jag vill bara se numoori och skaffa nya vänner det är allt."
"Men det är nog dags för mig att gå vidare. Hoppas du hittar till Rosenskogen" Hon log stort och tog några steg åt höger för att inte gå på honan.


Börja avsluta men du kan skriva ett inlägg till om du vill :D

Saika log och följde den andras blick när hon tittade ut över skogen. Men hennes blick föll åt det håll hon kom ifrån, hon var inte säker på vart de andra hållen ledde, och det lockade henne. Men hon planerade att ta sig ut till den stora slätten, och hon kunde finna den om hon var hemma. Hon återvände sedan med ögonen till Tanya och log åt hennes ord. Det hoppades den lilla med.
"Hoppas du finner nya vänner och platser vackra! Jag önskar dig all lycka." sa hon och vände åter blicken hemåt och tog ett djupt andetag. Hon utbytte en sista blick med den rödbruna och gav henne ett stort leende innan hon började skutta iväg tillbaka emot lövskogen.

AVSLUTAT