[Ensamroll. Inga svar, tack.]

Det var när skymningen kom som de två valparna drog sina första andetag. Solens strålar sken fortfarande svagt vid horisonten när Xhie och Kaiito blev föräldrar till en svart hane och en brun hona. Och lyckan lös i Xhies gröna ögon när hon såg på de små liven. Det här var allting hon hade önskat sig, det förstod hon nu. Att bara se de små var det bästa hon någonsin hade upplevt.
Samma lycka spred sig för kvällen i Kaiitos annars så ångerfyllda och trasiga själ. Det var svårt att tänka sig det, att de två hade kunnat skapa något så vackert tillsammans. Men det hade de, och i just det ögonblicken kändes det som att ingenting kunde förstöra den lyckliga bubblan som de levde i.

Men inte varade den känslan länge.

Inom loppet av några dagar förändrades allt. Xhie, som en gång strålat av liv, blev allt svagare. Och när månen inledde sin tjugonde färd över natthimlen sedan valparna hade fötts så drog Xhie sitt sista andetag. 
Enda sedan mötet med giftvargen hade hennes kropp sakta brutits ned. Och påfrestningen som de nu hade utsatts för var alldeles för mycket. Och hon hade försökt kämpa, försökt hänga sig kvar vid de små. De var hennes allt nu, och hon ville inte lämna dem. Men hon besatt inte samma styrka som hon en gång hade gjort, det var med tårar rinnande ned för kinderna, och med Kaiito tätt intill sig, som hennes liv avslutades i den frostiga natten. 

Kaiito visste inte vad han skulle ta sig till. Att Xhie hade fått sluta på detta vis... Det gick inte att förstå. Att hon hade ryckts ifrån honom, att han blev ensam. Igen. 
Demonen viskade inom honom, men han tryckte ned henne. Och blicken fastnade på de små som han nu var tvungen att ta hand om. Hans hjärta fylldes med värme när han såg på dem, även om sorgen nästan var överväldigande. Och han lovade sig själv att vara stark, för deras skull. Han skulle vara stark för dem. De behövde honom, han kunde inte svika dem. 
Och samma natt som Xhie hade lämnat jordelivet tog Kaiito med sig valparna. Han sökte sig söderut. Varför visste han inte, men det verkade vara ett bra beslut i just då.

De två små valparna, som modern döpt till Kithara och Vidar, var ännu för unga för att egentligen förstå vad som hände. Fadern hade inte sagt många ord, och även om han förklarat hade de ändå inte förstått. 
Så utan att veta varför de lämnade mor bakom sig, utan att förstå varför fadern bar dem vidare, iväg genom natten, så lät det allting ske. Fortfarande unga och bekymmerslösa, fortfarande för små för att förstå hemskheterna som redan hände omkring dem i världen, så följde de med strömmen. 
Ovissheten var det enda som räddade dem från den tragedi de just hade upplevt. 

Vad framtiden hade i beredskap åt dem visste han inte, men varje kväll lovade Kaiito samma sak som den natten hans älskade dog. Och han levde efter det så gott han kunde.

Han skulle vara stark, för deras skull.