Morgonsolen spred ett för årstiden blekt sken genom trädens täta bladverk. På sina ställen stod ljuset likt pelare genom den lätta dimman som letade sig in bland trädstammarna från det närliggande öppna, steniga landskapet. Ett par stackmoln gled hastigt fram över den klarblå skyn, och vinden lekte aningen våldsamt i trädkronorna. De vida grenarna vajade av och an och grästuvorna längs marken gungade för vindens språng. Getingarna svärmade i luften och ett par av sensommarens bruna fjärilar dansade genom vindens strömmar. Det var en till synes fridfull morgon. Ändå syntes inga av skogens gnagare, och fåglarna hade sökt sig bortåt. En outhärdlig stank spreds för vindens lek bland skogens stammar. En varelse vacklade i sakta mak fram bland markens tuvor och stundom strök sig hennes sida mot en av stammarna då hon snavade i sidled. Hon? Det. Stråk av en stinkande massa, alldeles för klumpigt och utblandat med var för att vara värt namnet blod, lämnades på träden där hon strök fram. Ryckigt till den gräns att det nästan kunde tyckas komiskt rörde sig den sedan länge döda kroppen framåt. Ett lik. Något som inte var menat att röra på sig. Något som borde ha förmultnat för många år sedan. De randiga insekterna flockades i hennes öppna sidor och kinder. Flugorna följde henne ständigt.

I den hjärna som inte längre tänkte spelades ett minne. Ett minne av gräs. Grönt gräs på en öppen, solig plats. Ett minne av vatten. Av tassar i vattnet. Hennes tassar. Det. Tungan lapade långsamt i sig av den svala vätskan. Vem var hon, det som stod i vattnet? Det fanns inga svar på frågor som aldrig ställdes. Nej. Där fanns ett annat par tassar i vattnet. Ett par som inte tillhörde henne, men samtidigt gjorde det. En röst talade till henne. Den yttrade ord som hon inte längre förstod. Vad betydde de? Inget svar. Ingen fråga. Ingen tanke. Bara minnen. Tassarna vandrade bort, de som tillhörde en annan. De som tillhörde henne. Så började det om på nytt. Gräs på en öppen plats...

Skogens tystnad och vindens mjuka brus bröts av hennes röst. Av vad som var kvar av hennes röst. De inkompetenta lungorna fylldes så gott det gick med luft, ett andetag som kroppen inte längre behövde. En död kropp andades inte. Trådar av dregel och vad som en gång kunde kallas blod dansade mellan tänderna då munnen öppnades för att låta ett dovt strupljud lämna varelsen. Helt i onödan. Tungan ryckte upp genom den ihåliga hakan för att oförstående försöka forma ljudet. Ett ljud, ett ord, hon inte förstod.

"Äählkngg...." Ett nytt andetag rosslade in genom den sedan länge sönderslitna strupen. "ÄÄÄLKLLNGgggg..." Det hesa, oroväckande gurglande vrålet spred sig med vinden, med doften. En gång i tiden hade ordet väckt känslor hos den hjärna som inte längre tänkte. Nu var det endast ett tomt ljud. Ett rop ut i intet.

[Åh, äntligen något att skriva med zombie-fjönten. Känner att det var ett tag sedan. Skitsvårt att skriva som en karaktär som inte kan dra slutsatser, se på omgivningen eller ens tänka XD]

Hon hade börjat röra på sig, åt fel håll. Först hade hon tänkt vandra uppåt mot Numoorislätten som mor hade bett henne göra men sen var det något som hade fått henne att byta kurs.. Var det hennes inre som nu igen talade som det hade gjort då hon träffat den vita hanen? En röst hade viskat tyst som vinden i hennes huvud att byta väg. Hon hade funderat om det var mors, följde hon med henne då hon gick? Akura kände sig lite förvirrad men hade lydigt det som rösten bett henne om. Hon skulle göra nästan vad som helst som någon sa till henne just nu då hennes egna instinkter och tankar kändes så långt bort. Så hon fortsatte att gå i lugn takt framåt i den nya skogen hon hade trätt in i. Den var inte som Lövskogen, den här var mer skuggig och inte lika öppen och klar, sen var det också andra sorters träd här.

Hennes öron var spetsade och hon lyssnade intensivt efter ljud runtom kring medan hennes kropp gick på högvarv. Hon kände sig så liten mot allt annat här. Plötsligt kände hon en doft.. eller rättare sagt en ohygglig stank mot sin nos och hon kunde inte låta bli att gny till. Det luktade dött och blod något som inte hörde hemma till den lugna skogsdoften. Alla möjliga tankar kretsade i hennes huvud men den som var starkast var att någon var skadad, kanske behövde hjälp? För det fanns fortfarande varg i den där underliga doften. Mycket sakta började hon röra sig mot lukten, kanske behövde någon hjälp?
Efter ett tag då hon gått skymtade hon något mellan träden, hon rörde sig sakta framåt med hela sin kropp sänkt och öronen bakåtstrukna. Hon han bara skymta något brunt mellan träden då ett vrål ekade i skogen och ingen tvivel att det kom från varelsen framför henne. På samma gång lämnar hon ifrån sig ett skrämt ljud som ekar fram i skogen.

[Urk, blev helt kast xD Detrena är så läskig <3]

Vrålet fick ett abrupt slut. Ett ljud lockade den dödas obefintliga uppmärksamhet. Minnet slutade spela och det lilla som knappt var värt att kalla hjärna längre förde fokus till ljudet. Djupt insjunkna, bleka ögon sökte hastigt efter minsta tecken på liv. Blicken föll på en liten, ljus varelse. Liv. Det andetag som dragits in för att ropa bubblade långsamt ut genom varelsens strupe. Ett andetag som inte varit nödvändigt.

Liket blinkade inte när getingarna sökte sig genom hennes kinder och flugorna satte sig i ögonen. Det var som om hon inte märkte dem. Som om det inte märkte dem. Inte en muskel rörde sig. Inga andetag. Inga blinkningar. Hon stod lika stelt som ett lik borde vara. Likstelt. Dött.

Sedan, utan förvarning, skickade den inkompetenta hjärnan ut impulser till de stela musklerna. Benen ryckte, oroväckande ostabilt, och kroppen kastade sig i ett okontrollerat språng framåt. Mot livet. Utan ljud, utan rop eller ord, öppnades de kala käkarna. Trådar av saliv, kommet ur upphetsningen över att ha funnit liv, brast i luften. Hon ville åt livet. Det ville åt livet. Slita det itu.

[Sent svar, har inte kommit på vad jag skulle skriva förrän nu. Hon är svårrollad, Detrena.
Tänkte bara nämna att om någon blir biten av en Zombie, eller biter en zombie, så blir denna omedelbart smittad av Zombieviruset. Du visste säkert det, men jag har fått tala om det några gånger tidigare, så gör det för säkerhets skull. Vill du inte att Akura ska vara zombiesmittad (vilket skulle innebära att alla som biter henne/hon biter också blir smittade) så kan hon inte bli biten av Detrena C; ]

Hennes gap var vidöppet men ljudet som hade lämnat henne hade dött bort och hennes mun var som ett gapande hål utan ljud som vågade lämna henne. Hon stirrade med de turkosa ögonen vidöppet stirrande, inte ens i sina mörkaste mardrömmar hade hon sett en sån här varelse. Inte ens hade hon uppfattat varelsen vampyrer så skräckinjagande som den eller "dett" som stod framför henne. Det var som ett vandrande lik som flugor och andra kryp levde på. Hennes ben började darra och hon kröp i hop till en liten liten varelse med svansen mellan benen och darrande backade hon bakåt och gnydde som den lilla valp hon var. Men då monstret märkt henne och gjorde ett språng mot henne ryggade hon bakåt och höll på att ramla över en jordrot men lyckades hålla sig på benen.

Det väckte henne ur den skräckslagna trans hon trasslat in sig i och utan ett ord vände hon på sig och började springa så snabbt tassarna hennes bar. Ingen aning om "det" var nära eller långt bort, hon ville bara försvinna. Hjärtat bultade snabbt och paniken steg destu snabbare hon sprang.
Böner av olika slag gjorde ett tappert försök att bildas i hennes huvud, men paniken hon byggt stötte bara bort alla tankar. Ibland kunde hon snubbla till i något då hon inte riktigt såg sig för och saktade ner hennes framfart men hon var snabbt upp på benen igen.

[Jo jag vet, så såg till att hon fick lite fart i benen. :P]

Livet flydde.

Flydde med döden hack i häl.

Den ruttnande kroppen rörde sig hastigt framåt i ryckiga språng. Sidorna slog titt som tätt mot trädstammarna med smackande dunsar då den ynkliga hjärnan inte lyckades koordinera benen att svänga undan. Då livet snavade närmade sig döden. Då döden fumlade reste sig livet och sprang.

Sprang.

Bort från döden.

Liket försökte sig på en snävare sväng, endast för att falla omkull bland markens tuvor. Gräs och löv klibbade i den toviga pälsen då kroppen slog i marken med en oroväckande hård smäll. Käkarna skallrade då de slogs samman. Benen tycktes nästan ur led. Blodet fläckade marken med sin stank. Kroppen blev stilla. Frusen i sin fallna ställning. Död, stilla så som en död borde vara. Ögonen som kastade hektiska blickar såg inte livet. Hjärnan uppfattade inte livet. Långsamt tynade bilden av den ljusa bort. Ersattes av intet.

Ersattes av död.

[Ursäktar åter segheten. Det går att avsluta härefter om du känner för det C:]

Monstret gjorde massor med oväsen i hela skogen och var inte svår att upptäcka då hon inte verkade ha koll på sin egna ben. Akuras egna ben rörde sig som trumpinnar då hon sprang så snabbt hon kunde genom snår och buskage. Snubblade då och då på någon rot eller stubbe. Rev upp småsår av kvistar som piskade hennes kropp. Men med hjärtat som skenade kunde hon inte stanna fast hon inte hörde monstret längre. Hon fortsatte bara springa fast det pep i lungorna av ansträgning. Först då marken blivit planare och hon kom ut på den vida och breda slätten igen stannade hon upp och sjönk ner i en hög på marken i det torra höstgräset. Hennes bröstkorg höjdes upp och ner, snabbt och tungan hängde utanför munnen och ögonen stirrade upp i den blå skyn och hon darrade ända från svans tippen till nos.
Men någon viskade lugnande i hennes huvud att faran var över och så slöt hon de blå ögonen och ramlade in i en tung sömn.

[AVSLUTAT]