Luften i Kaiwood var kylig, men det var inte samma torra, isande kyla som Blair upplevt på Snöslätten och i bergen. Här var den kall på ett annat sätt - den bet sig in i kroppen och stannade där, trots att luften troligen var varmare än längre norrut.
     Det var på grund av den här kylan som Blair höll sig i rörelse. Oftast sov han under dagen, men Amanita erbjöd ingen värme och han behövde hålla igång. Visst, det kunde vara kallt i Lövskogen också, men något med Kaiwood verkade sänka temperaturen direkt så fort man passerade gränsen. Som tur var hade solen nästan gått ner, och de skulle snart kunna fortsätta genom urskogen.
     Mycket väl medveten om flocken som huserade i Kaiwood höll ändå Blair sitt avstånd. För att komma hem behövde de egentligen passera reviret, men nu skulle de tvingas ta en omväg. Tanken irriterade honom, men han hade accepterat den. Amanita hade nämnt att hon inte heller var särskilt populär hos TBB, så det verkade onödigt att riskera att bli sedda ändå.
     Ett plötsligt intryck av svartvitt päls och en hanes doft, blandat med andras, slog honom. Blair stannade upp, med höger framtass fortfarande hängandes i luften. Efter att ha svept med vinden fångade han upp samma doft fast avskalad, men på riktigt den här gången. Tvekandes försökte han lokalisera främlingen. Föraningen hade varit tydlig - det måste vara en av flockvargarna.
     Det kanske var inbillning, men det kändes som att doften blev tydligare. Blair, fortsatt tvekande, övervägde sina alternativ. Amanita var inte långt borta, bara några hundra meter fågelvägen. Solen var snart nere, och de kunde röra sig vidare utan problem. Men samtidigt... Han tänkte inte fly från den ensamma vargen. Så istället tog Blair några trevande steg i främlingens rikting, kikade mellan träden för att få syn på något vitt.

[På gränsen mellan Kaiwood, Snöslätten och Eriinari. Amanita får gärna hoppa in om hon vill :')]

Hans utflykter blev allt längre medan Shiva kämpade för att behålla kontrollen om sin verklighet. Då humöret svängde mer och mer, medan flockmedlemmarna upplevde honom som otroligt lättretlig sökte han ensamheten allt desperatare, vilket även drev honom längre och längre från revirgränserna på sina vandringar. Dagarna som passerade då han lämnade flocken för tystnaden i skogen ökade i antal, samtidigt som allt han eftersträvade var att kunna återvända med allting under kontroll. Men hur han än kämpade kändes det som att allt bara undslapp hans stelnande grepp, om och om igen.
De sade ingenting högt, men Shiva visste att han flock ifrågasatte honom. Han kunde se det i deras brinnande blickar. I luften kunde man ana hur de längtade efter mer, hur de hungrade efter förändring och blodspillan. Och han tänkte ge det åt dem, han ville ge det åt dem, men han kunde inte. 
Inte ännu.
På något vis hade han tappat greppet om allting och striden för att återfå kontrollen tärde hårt på den svartvita ledaren.

Därför befann sig Shiva nu å gränsen till den stora slätten av snö. Förvirrad, irriterad och utan att veta vad han gjorde på denna plats vandrade han framåt. Mål och mening var inte aktuellt, det kändes bara som att han behövde vandra. Vara ifred. Samtidigt som pressen att återvända till flocken hängde över honom likt snön hängde över trädens grenar, pressade dem ned mot marken.
Och det avbrott som den främmande vargens energier gav honom var väldigt välkommen.

När den starkt brinnande livsgnistan dök upp slets Shiva ur den mörka platsen som han själv skapat i sitt sinne, och verkligheten blev plötsligt mycket klarare. Som om han äntligen hade något att fokusera på, något som lyfte honom från de dystra tankarna som susade genom hans huvud, som höll på att förtära honom.
Och utan tvekan styrdes stegen mot främlingen.
"Vem där?" Den djupa rösten skar genom tystnaden som skymningen förde med sig, och ven om Shiva hade talat innan han hade fått syn på främlingen stannade han inte förrän blicken lades på en mörk hanevars rygg pryddes av vingar. Ingen Shiva kände sedan tidigare, och han granskade den andre från topp till tå, samtidigt som han själv antog den näst intill kungliga hållningen som passade en varg av hans rang. 

[Oj, så förvirrande... Shiva har mycket att tänka på just nu xD ]

"Vem där?" Blair stod tyst, väntade på att få syn på främlingen. Mycket riktigt var det en svartvit hane. Inte fruktansvärt mycket större än Blair, men på något sätt lyckades den ståtliga hållningen få honom att växa. Blair motstod lusten att själv sträcka på sig. Istället stod han avvaktande kvar, osäker på åt vilket håll situationen skulle svänga.
     "Blair", svarade han och la huvudet åt sidan. "Men frågan här är väl vem du är, inte sant?" Sättet hanen stod på utstrålade makt - men å andra sidan var Blair ganska säker på att han sett samma hållning hos andra av TBB. Det var något med den här flocken och hybris.

Den bevingade hade en attityd som inte direkt föll Shiva i smaken, och svaret som gavs honom fick honom att missnöjt höja lätt på ena ögonbrynet. Samtidigt hade han trots allt fått det han bad om, och han släppte sin irritation. För tillfället.
"Shiva," svarade han istället. "Av TBB."
Om det nu gick att missta sig på det. Själv var han så van vid flocken att han inte tänkte på det, men för utomstående stank han nog av deras dofter. 
"Närmare bestämt ledare av TBB."
Hans mörka ögon höll sig envist fast vid den andre hanen, granskade dennes utseende och de energier som sprakade omkring skepnaden. Shiva försökte läsa av så mycket han kunde i Blairs utseende. Hur väl han lyckades med det var dock något som återstod att se.
"Min tur att ställa en fråga..." Ett kort flin gled över hans läppar. "Vad gör du i utkanterna på min skog, Blair?"
Återigen kunde man skymta det kyliga leendet, precis då han nämnde den andre hanens namn, men lika fort vart det borta, ersatt av den stela, outgrundliga minen. 
Shiva var väl medveten om att han var långt från flockens revir, att de inte kunde hålla hela skogen för sig själva, men trots det gillade han ändå inte tanken på att främlingar sprang omkring här. Han hade, sedan han varit liten, tänk på Kaiwood som TBB:s skog. När han sedan blivit ledare hade han tänkt på det som sin skog. Även alltid talat om platsen på det viset. Och ingenting kunde ändra på det.

Shiva, ledare av TBB. Blair granskade honom, placerade namnet på ett ansikte men misstänkte att det egentligen borde säga honom mer än vad det faktiskt sa.
     "Jag vandrar med en vän", svarade Blair nonchalant på ledarens fråga. Över läpparna speglades leendet som den andra haft, om än inte lika kyligt utan snarare undrande. Min tur.
     "Är det fortfarande er skog? Ni gör inte mycket väsen av er längre." Så mycket hade han i alla fall snappat upp. Kaiwood var fortfarande en farlig plats att befinna sig på, men hotet att få huvudet avslitet var inte längre lika stort. Trots det anade Blair att sådana frågor kunde vara känsliga att ställa till en ledare, men han hade aldrig varit en att undvika att ställa jobbiga frågor.

Någonstans inom honom stack frågan som den andre ställde på en mycket öm punkt, och åter igen fick Shiva skjuta undan en känsla av irritation. Det ryckte svagt i hans öron medan han tvingade fram ett kort leende på läpparna, medan han stred inombords för att trycka undan impulsen att kasta sig över den andre och lära denne en läxa.
Han hade inte samma självkontroll som han tidigare haft, Shiva märkte tydligt hur han blev mer och mer känslostyrd. Ännu ett tecken på att han tappade greppet.
Tanken fick käkarna att pressas samman lätt för några ögonblick. Sedan insåg han att han höll på att förlora sig själv i sina tankar, och blicken som hade glidit ned mot marken fästes åter vid Blair. Fokuset skulle ligga där. Än en gång kunde man skymta ett svag leende i hans ansikte.
"Du vet väl vad de säger, Blair? I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna..." Han tystnade några ögonblick. "Låt inte det som du anser vara lugnt lura dig. Bara för att vi inte syns och hörs betyder det inte att vi slutat existera."
Han spände blicken i den andre, utmanande.
Om den här främlingen trodde att han kunde komma och slänga ur sig såna osmakliga kommentarer hur som helst skulle Shiva nog slutligen få honom på andra tankar.

"Låt inte det som du anser vara lugnt lura dig. Bara för att vi inte syns och hörs betyder det inte att vi slutat existera." Blair log svagt tillbaka.
    "Sant", svarade han. "Och jag kan respektera förmågan att hålla sig dold." Blair pausade, samlade tankarna. "Men kan inte alltför många småfiskar vara ett irritationsmoment? IA trivs då bra som era grannar." Fakargen log åter, ett diplomatiskt leende den här gången.
     "Jag menar inte att säga att TBB på något sätt tappat sin glans. Jag är enbart... nyfiken på framtiden."

Shiva rynkade nosen lätt. Vad var detta egentligen? Vem trodde den bevingade att han var? Blair... En varg Shiva aldrig hade hört talas om. En främling som klampade in här och hade mage att kritisera hans flock. Som ens våga nämna saker som han inte visste något om. Irritationen rev något enormt inom honom, och han fick kämpa för att hålla den nere.
"Välj dina ord väl."
Rösten var lugn, men där under fanns en kall ton. Och trots att Shiva besvarade leendet som den andre gav honom kunde man tydligt se att det inte var genuint. 
"Var och en borde veta bättre än att tala om saker de inte har att göra med. Vad gäller min flock, än mindre dess framtid, så kanske du borde fråga dig själv ifall du verkligen ska beblanda dig i de frågorna."
Ögonbrynen höjdes medan Shiva talade. Han tyckte själv att han vad väldigt tålmodig med den bevingade.
Samtidigt kunde han ändå inte låta bli att stilla ta ett litet steg framåt. Bakom honom svepte svansen lätt under rörelsen, och under tassen frasade snön då han placerade den mot underlaget. De sista stålarna från dagens ljus reflekterades i de närt intill svarta ögonen medan han nästan stirrande höll blicken fäst på Blair. Tanken passerade genom hans huvud utan att han kunde hejda den, nästan som om han bad om bråk, som om där fanns något han behövde få utlopp för.
Kom an.

Blair missade inte den kalla tonen i rösten, och den lätta rynkan över den andres nos. Stämningen blev mer spänd för varje sekund, men fakargen var inte van vid att lägga av. Hot landade inte bra hos honom.
     "Åh, jag har valt mina ord väl under hela konversation", svarade Blair med ett litet leende i mungipan. Först nu speglade det kylan hos Shiva. Han hade inte missat det lilla steget framåt. Visserligen oroade Blair sig för om Amanita skulle bli besviken på honom, men den tanken bleknade och gav rum åt en morbid nyfikenhet. Plötsligt var han medveten om varenda nerv i sin kropp, och de vibrerade av spänning. "Kan inte kungen av Kaiwood ta en fråga eller två?"

Shiva granskade den andre som uppenbarligen inte tänkte ge sig. Han visste inte riktigt ifall han gillade det eller inte. Det var något form av irritation blandat med spänning; till viss del störde det honom samtidigt som han kände att han inte tackade nej till en utmaning. 
"Åh, det är inte frågorna som är problemet." 
Spänningen mellan de två hanarna var påtaglig, och det var nästan som om hela skogen omkring dem höll andan, väntade på vad som skulle ske näst. Hur situationen skulle fortskrida. 
"Det är den vars tunga som uttalar dem som jag finner... ovärdig." 
Han uttalade det sista ordet med en viss nonchalans. För sanningen var den att Blair inte förtjänade några svar. Egentligen hade Shiva bara kunnat vända honom ryggen, ignorera honom, inte se sig om. Om det inte varit för de redan stressade omständigheterna var det nog också det han hade gjort. Istället stod han här, näst intill barnslig, och hängav sig åt en verbal kamp med en varg som egentligen inte förtjänade det.
Och det var roande.
"Vore det inte bättre att du söker upp den där vännen du talade om och ger dig av? Jag tror inte att du har något att hämta här... Kaiwood är ingen plats för de svagsinta."

Blair drog bak mungiporna i en grimas. Ovärdig? Det var inte första gången han hört ordet eller någon av dess synonymer - och troligen inte sista - men det roade honom smått. Vanligtvis kom det ur munnen på en arg karg, inte en högrest ledare av TBB. Egot kanske var samma, resonerade han.
     "Jag tror inte att du har något att hämta här... Kaiwood är ingen plats för de svagsinta." 
     "Verkligen? Då kanske du ska följa med oss?" Inte för att Blair egentligen tyckte att Shiva verkade svagsint, utan snarare för att han hade en återkommande förmåga att inte hålla sin tunga. Trots att situationen var fortsatt spänd som en sena kunde inte Blair låta bli att le lite. Han gillade att hetsa; och risken att få stryk var bara en bonus. På smidiga steg rörde han sig åt höger, och sedan åt vänster, ett långsamt vankande. "Så kanske TBB äntligen kan göra något åt ogräset i Lövskogen?"

Det verkade inte som att den andra tänkte ge sig, och orden fortsatte att sticka som nålar på de punkter som stegrade irritationen inom honom. Men än räckte tålamodet, även om det började lida mot sitt slut.
Och återigen började den andre tala om Isil Anar som höll sig i Lövskogen, trots att denna Blair inte hade en aning om vad TBB hade för tankar kring detta. Shiva hade visserligen tankar, men vissa omständigheter gjorde att han inte var det minsta orolig för att flocken nu hade sitt revir där. Det fanns en plan, det fanns alltid en plan.
Så istället för att fortsätta detta munhuggande med den bevingade vargen valde Shiva att byta inriktning på det hela.
"Vad gör du egentligen här, Blair? Jag tvivlar på att du endast kom hit för att munhuggas med mig. Och, även om det känns otroligt, så kanske till och med du har bättre saker att lägga tiden på..."
Han himlade lätt med ögonen, släppte den andre med blicken för en kort stund. Det hade varit trevligt en stund, att stå och fokusera på det här meningslösa mötet, men samtidigt började Shiva se hur poänglöst det var. Vad kunde detta egentligen leda till? Han hade börjat tappa lusten att stå här och muntligt sparra med den brune. Han borde kanske också göra något bättre, något mer meningsfullt.

Till sin besvikelse verkade inte Blairs ord få igång Shiva den här gången heller. Han smackade missnöjt med tungan, men lyssnade ändå med en slags slö artighet på den andres ord. Om än att stämningen fortfarande inte var avslappnad, så hade spetsens läge passerat och fakargen fann sig snarare vara uttråkad. Himlen var snart helt mörkt, och det kunde inte dröja mer än en halvtimme innan han och Amanita kunde ge sig av.
     "Ja", suckade Blair slutligen, efter att ha vägt situationen i några ögonblick. "Jag har väl det." Utan att säga något, inte ens en sista gliring, backade han ett steg för att ha plats att fälla ut vingarna. Visserligen trodde han att Shiva skulle släppa iväg honom - de verkade både ha tröttnat på att sparras muntligt - men för säkerhets skull drog han åt sig förvarningen, för att åtminstone vara beredd om den andra skulle försöka slita ner honom ur luften. Blair lyfte, och vred kroppen för att kunde smidigt navigera sig ut mellan Kaiwoods trätoppar.

Amanita valde att hålla sig gömd, solen var på väg ner och snart var hon fri igen. Trots detta var hon fullt vaken, denna eviga väntan. Trotts vinter så kändes dagarna oerhört långa, speciellt utan sällskap. Hon klandrade inte Blair, inte alls. Hon skulle aldrig tvinga honom att underhålla henne under den period som han behövde sova på och kanske göra annat. Det han pysslade med för stunden ogillade hon dock. Dofterna kunde hon känna lång väg och ett sting av saknad hade slagit henne när hon tänkte på den unga ledaren. Den hon kallade sin partner, sitt allt. Fast var det verkligen så nu? Blair hade fått en stor del i hennes tankar och hon brydde sig genuint mycket om hanen. Det var en enkel relation, helt utan fördomar eller hinder. Allt annat var det med hennes kärlekskänslor till Shiva som kantades med flockens hat. Hon utgjorde tekniskt sätt en risk för honom. Det hade också varit en av anledningarna till att hon hållit sig borta så pass länge och hon planerade inte att lämna vännens sida heller. Hon funderade. Skulle hon störa deras möte, eller endast betrakta dem på avstånd. Ögonen gnistrade till och det vildsinta monstret inom henne vrålade av tristess. Snart var solen nere. Mycket snart. 

[Valde att visa att jag lever, trotts allt x)]

Shiva såg på de enorma vingarna när de breddes ut, och förundrades åter igen över de vargar som var begåvade med detta fågellika drag. För ett kort ögonblick undrade han hur det skulle vara att susa fram genom luften, som en del av det mäktiga himlavalvet. Det hade varit en intressant upplevelse. Men inget avund kände han, inte på något vis. Han hade alltid varit av de åsikten att vargar ska hålla sig på marken. Det här med vingar... Det var inget för honom.
"Just det, flyg iväg."
Egentligen borde han ha hållit tyst, och bara låtit den andre flyga sin väg. Egentligen borde han inte ha sagt något, hållit tankarna för sig själv och inte yttrat dem. 
"Det verkar passande ett fjäderfä att fly."
Men ibland slank orden bara ur honom.

[Håhå, en kortis, men jag vill ha drama med Amanita <3 ]

Blair hade god hörsel, och inte ens över ljudet av sina vingar kunde han missa Shivas kommentar. Lika smidigt som han lyft från marken svängde Blair tvärt och tog mark igen, bakom Shiva den här gången. Han förstod inte varför den andre plötsligt nappat när båda tröttnat, men han klagade inte. 
     ”Åh”, svarade Blair med ett knivskarpt leende som hördes ut i rösten - Shiva hade ryggen åt honom, så han kunde åtminstone inte se det, ”jag var inte medveten om att det räknades som flykt om objektet inte är ett hot. Brukar du fly från maskar?” Kanske, kanske skulle det få igång något. Blair var mest bekymrad över vad Amanita skulle göra när han inte dök upp vid solnedgången. Han hoppades att hon förstod att han bara skulle bli lite försenad.

Den vackra siluetten krälade sig ut ur sitt gömsle när den sista solstrålen hade sträckt sig över horisonten. Det var nästan som en instinkt som slagit sig rot i henne. Hon visste när solens dödliga strålar gömt sig och hon visade sig aldrig innan dess. Om nu inte solen skulle döljas av ett askmoln igen från ett vulkanutbrott. Eller ett riktigt mörkt oväder, men det gick aldrig att lita på. Risken fanns alltid att molnen åter skulle ersättas med sol. Hon ogillade risker. Hon sträckte ut sina lämmar och rätade ute kroppen i stretchiga rörelser. Hon kunde nästan dra det så långt att hon hatade solen. Även om den en gång stått henne nära, när hon kunde kontrollera elden. Hon tog sig närmre de båda hanarna. De hon kände så väl, de ända hon kände så väl? Tankarna vandrade till Malvado. Det gick inte en dag utan att hon undrade om han fortfarande var vid liv. Tid. Det var en sådan underlig sak numer. Hon kunde känna hur hon ibland tappade perspektiv på världen. Deras tid tycktes gå så mycket fortare än hennes. Hon placerade sig en bit ifrån mötet, trotts det hade hon uppsikt över de båda. Först lättad över att Blair tänkt flyga sin väg, men hon möttes sedan av besvikelsen när Shiva provocerat fick honom att stanna. Hon himlade ogillande med ögonen, men förblev sittande utanför sammankomsten. Skulle hon verkligen beblanda dem med varandra? Var de inte bättre den ena inte visste att den andra existerade i hennes samvete?