Natten var en vacker skapelse. Gudarna hade gjort bra i att ge mörker och kyla till alla varelser som bebodde dessa marker. Ogenomträngligt och evigt, enda tills den dagande solen bröt vad hon kallade sitt ljuvliga hem.
Nisha föredrog natten framför den stigande solens sken. Det stack och det brände, sved i ögonen och hon skydde det glödgande ljuset. I mörkret trivdes hon, i samtliga former hon kunde anta.
I Kaiwoods eviga gömmor rörde sig den formlösa varelsen, glödande vitgula avgrunder till ögon blott som gas i vinden när hon växter och tjocka förvridna stammar korsade. Hon svävade, även fast i sinnet sprang med alla fyra ben i rörelse. Inget av det som utgjorde hennes själ snuddade vid marken. Inga spår i skogens mull eller avgrunden av klor i trädens bark. Hon som en gång älskat att klättra, fortfarande älskade att göra det, dock för evigt fjättrad till att icke känna vad jordlivet kunde erbjuda.
Med ögon kunde hon förnimma omgivningen. Hennes sinne var sammanflätat med skogens träd och växter. Hon kunde springa längst rötterna och andas solljus utan att känna det bränna.
Samtidigt.. samtidigt fanns hon inte.
Det som en gång varit en tik stannade längst en av de mindre bäckar som flöt genom nattens och blodets skog. Bädden av barr borde ha stuckit i mörka trampdynor, men istället täcktes bara av mörk smog. Långsamt tog det form, men löstes upp av de sista stegen mot den stilla bäcken. Där i reflekterades trädens avlägsna kronor och ett valv målat med stjärnornas glans och den djupaste midnattsblå till grund. Men i den suddiga bilden saknades självlysande blickar av glödande gas, och inte ens när hon med tassen slog mot ytan blev det en reaktion i spegelglansen.
Mot skyarna röt hon, och en knäckt gren från den krokiga tallen vid hennes sida föll ned som ett svar från skyarna. Bäckens reflektion bröts med både ett dundrande skvalp och en fontän av dyblöta barr.
Djupa andetag. Djupa andetag. Vinden hon inte kunde smaka och en bröstkorg som inte kunde häva sig. Rök som försvann och en suddig skepnad som i månens halvljus bara erbjöd lögner.
Men Nisha kunde. Oh ja, hon kunde så väl. Flera inkräktande vargar hade smakat på vad även en livlös Nisha kunde ge, och de som kunnat hade på vindens rygg lämnat hennes, deras, skog bakom sig.
Stolthet svällde i bröstet, och ett klart flin i smogens dans uppenbarade sig.
Det fanns bara en sak hon var till för; den enda sak hon någonsin kunnat vara menad för. Det enda, det slutgiltiga.
Nisha skulle aldrig lämna sin flock.

(pax år Shiva 8D )

[Åh, vilket patriotiskt inlägg! 8D]

Det var med ett sinne som han hade stillat för ett tag sedan som han låg under ett av de urgamla barrträden med sluta ögon. Tankarna var meningslösa nu för tiden, så tankarna stängde han ute. Ville inte veta av dem, då de endast smärtade honom. Det rörde bara minnen av en bättre tid, en tid då de hade funnit. De två som han verkligen hade älskat. Och nu var hans känslor för dem endast ett minne blott, ett minne som han snart skulle ha förträngt då han inte längre önskade uppleva den smärta det gav honom.
Nej, istället försökte han fokusera på planen som börjat ta form i hans huvud, försökte vrida och vända på den, lägga till och ta bort detaljer, för att slutligen göra den mästerlig. Men inte heller det gick särskilt bra, inte för tillfället, för att det ständigt påminde honom om vad han hade förlorat. Det var de två honorna som var anledningen till att han ens hade så låga tankar om deras nuvarande ledare och den irritation och avundsjuka som växte i hans bröst blev allt starkare för var dag. Fortfarande kunde han inte förstå varför ledarpositionen hade blivit given åt Thzuki, speciellt inte när han fanns här. En livs levande ättling till Blossom. Obegripligt.
En djup suck lämnade honom. Han skulle nog aldrig få ordning på dessa tankar ifall han inte lyckades stänga av dem ett tag.

Så, genom nattens mörker, ljöd plötsligt ett isande skri. Hela kroppen ryckte till då Shiva huvud höjdes i en hastig rörelse. Han såg ut i mörkret, men bilden som ögonen gav honom var oviktig då han i huvudet läste av den bild som energierna skapade åt honom. Men nej, de fann ingenting.
Vaksamt reste han sig, satte den svartvita kroppen i rörelse. Vandrade med tysta steg framåt mellan de uråldriga träden som reste sig på alla sidor om honom. Sökte efter en avvikelse bland energierna, något som kunde visa vem det var som ropat i natten. Men ingenting fanns att finna. Han kunde känna, kunde se, skogens dunkla energier som svävade runt omkring honom, men inte mer än så. Ingenting stack ut, ingenting var annorlunda. Och det kändes på något vis olustigt.
Han stannade åter upp, visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Kanske han bara hade inbillat sig, kanske det bara hade varit en dröm. Trots allt, konstigare saker hade ju skett.

I bruset till vinden fann tiken sitt nästa kall i formen av svindlande höjder. Hon klättrade på trädens ryggar, trots klor som ej fick fäste och ben som hävde utan en fysik mening. Anden sprang mot skyarna, och vid de mörka trädens toppar slöt sin sin värld och blev ett med träden, stammarna, rötterna, och andades. Det var hennes sätt att se, att känna. Ögon kunde blicka och se färger i nattens sken, men ändock så var hon både naken och blind utan träden som ledhjälp. De blev hennes ögon och öron, hennes lukt och känsel. Mil och åter mil passerade över hennes tunga, och träden suckade med hennes andedräkt. Träden i denna skog var gamla, och skärmande allvetande. De sov aldrig, och i vart andetag drog de in hela ytans närvaro. Genom dem kunde Nisha nästa se alla dess mil som skogen sträckte sig över. Mycket ar suddigt, speciellt kanterna där unga träd roade sig åt annat än observera sin närmaste. Information försvann på vägen också, spreds ut längst rötternas gång och splittrades i takt med jordens brus.
Det fanns dock två saker som stack ut på den mentala kartan; en varg som hon kunde gissa hörde hemma bland dessa träd, och en som hon med glädje skulle låta kvävas på hennes smog. Men inte än.
Mot marken föll hon, och skrattet isade sig ur hennes strupe och upp mot månens rike.

((nisha is en true patriot ;D ))

Under månens bleka sken verkade skogen plötsligt ogästvänlig. Aldrig hade Shiva känt ett obehag som detta krypa inom honom på hans hemplats. Han gillade det inte, kände sig blind. För någon var där, han kunde höra skrattet i vinden, hur det ekade mellan träden. Men han såg ingen. Och det oroade honom väldigt, han som var van att se allt.
"Vem där?" Rösten var stadig, befallande. Ifall han kunde höra den andra så kunde denne säkerligen höra honom också. "Visa dig!"
Huvudet hölls låg och svansen hängde lojt bakom honom medan de mörka ögonen spanade ut i skogen samtidigt som han letade efter avvikelser i energimönstret. Ingenting fanns att känna, ingenting fanns att se.
Han var blind.

[Mobilinlägg...]

Fastän lockelsen kallade henne från andra hållet med ljuva toner var den halvfrämling som enligt trädens röster hörde hemma på deras barr  intressantare.
Med nymånens sken i ryggen slingrade sig hennes närvaro längst skogens mark och mellan trädens stammar. Hör hörde rösten kalla på henne, och leendet tog en vag form som tränade ögon möjligtvis skulle kunna urskilja från skogens vägg.
Denna skogens ande lät ett frätande skratt leta sig mellan tänderna, och dess toner klingade ut i natten.
"Du känner mig nog allt, pys, om du tänker efter" och med de orden stannade hon och lät röken ta en form som efterliknade hennes döda kropp i gestalt men inte mer än så. Smogen formade en lång svans som slog i marken och slingrade sig i luften, och högresta ben bar upp en ståtlig dock till synes mager skapelse.
Ögonen var det enda som bar något genuint. De glödde i vitgult, spred sitt sken över formlös rök.
Om sanningen skulle fram så hade hon bara en vag aning om vem vargen var. Det låg i en betas sak att hålla koll på medlemmar, och mycket låg kvar i de minne som förts över från ett medvetande till ett annat.

[mobilsvar <3]

Rösten nådde honom innan den suddiga varelsen uppenbarade sig, en moln av en underlig, mörk rök som antog en vargs form rakt framför honom. Och genast uppenbarade sig sanningen för honom, precis som energin som anden bar på blev starkare i samma stund som denne stannade upp. Och nu, när han visste vad han hade att göra med, kunde han se henne och skilja henne från den övriga skogen.
"Nisha," väste han medan huvudet böjdes i en kort nickning mot anden. När han åter såg på henne spelade ett svagt leende i hans ansikte.
Han hade hört talas om henne, han hade minnen av träning med henne när han var en valp, han mindes den dagen då hennes dödsbesked hade nått dem, och nog hade han anat att hon inte var försvunnen ännu. Men han hade aldrig sett henne, inte såhär i hennes nuvarande sanna skepnad. Om man nu kunde säga att en andevarg hade något sådan.
"Du får mig att känna mig blind, då jag har svårt att skilja din energi från resten av skogen."
Svansen rörde sig svagt i en svepande rörelse bakom honom då den dova rösten ljöd från hans strupe, och sedan satte han sig ned på den mossklädda marken utan att släppa den halvdöda med blicken. Om man nu kunde säga så. Egentligen var det väl endast kroppen som var död, medan själen fortfarande levde. Eller hade han fel? Shiva var inte säker, han visste inte mycket om andar. I alla fall inte om hur det var gällande levande och död, vilket man skulle kalla dem.

Till skogens mummel och ständiga viskande lät Nisha ett leende växa fram. Vinden försökte slita i hennes from, men hon lät den inte skingras utan föll den fast och påtaglig. Dock, till Shivas problem hade hon ingen lösning. Skogen var en lika stor del av henne som hon var av den. Att hennes energi var fläckad av skogens närvaro var inget hon kunde, eller ville, göra något åt.
"Rätt gissat Pys" sade hon, och den retsamma tonen var påtaglig.
Hade hon varit levande, hade hon dragit ett djupt andetag inför övningen. Men då varesig strupe eller lungor fanns, dög den vana rörelsens efterliknande. Med ens fanns smoggens skepnad mer fokus, och strukturen växte fram likt hur ett lövs undersida blev allt tydligare ju närmare man kom. Pälsstrån, lila och svarta färger, kurvade öron.
Tänder som i leendet form skimrade där de reflekterade gulvitt ljus.
"Sig mig, Shiva, är du nöjd med tillvaron?" frågade hon, och medan hon talade, rörde hon sig långsamt åt sidan för att gå i en cirkel runt flockmedlemmen. De pulillösa ögonens blick skulle varit outhärdliga för den vanlig dödlig, men Shiva hade vuxit upp med henne som en ständig närvaro i flocken - antingen som tränare eller som beta.

Han minnen nådde alla de gånger denna hona hade visat honom hur saker och ting skulle gå till. Och han mindes hur han hade lyssnat, tagit till sig och tränat, för Nisha hade varit en av dem som han hade haft stor respekt för. Inte alls i samma grad som när det kom till Ijin eller Blossom, men han hade respekterat henne djupt. Och det gjorde han ännu, även om hon inte längre tillhörde samma verklighet som honom.
Och de mörka ögonen följde den nu skarpa gestalten då denne började vandra i en cirkel runt honom. Följde henne så långt han kunde åt ena hållet, vände sedan på huvudet och mötte upp henne med blicken då hon kom gående bakom honom.
"Nej," svarade han sanningsenligt. För han var inte nöjd, och skulle mest troligt inte kunna bli det under dessa omständigheter heller, och han hade ingen som helst anledning till att försöka dölja sitt tycke. "Men jag förväntas vara det. Kanske jag till och med borde vara det."
Han mötte de lysande ögonen som den döda honan bar. Men de hade varit likadana när hon hade varit i livet, så något som tillkommit när hon blivit ande var det inte. Han mindes de ögonen väl, enda sedan han varit liten valp hade han sett hur de betraktade honom. Det låg något nostalgiskt över det hela.

Steg för steg rörde sig anden framåt, tills cirkeln var sluten. Svansen slog i S mönster, stora rörelser som i en normal vargs kropp var omöjliga. Skogen dunkade med kraft och energi. Efter en hel dags samlande, vibrerade nu vart barr med överskott. De sjöng, nynnande, och nishas kropp kunde inte låta bli att dansa till deras melodi. Sättet hon rörde sig på; rytmiskt, flytande; visade hela tiden hur pass kopplad till skogen hon var.
"Borde vara? Vem är mounsót som sagt att du borde vara nöjd?" hånade hon, och det ord som läckte fram mot hennes vilja var en av de som tillhörde hennes modersmål.
Borde vara nöjd? Att finna sig i något var inte en TBBares sett att te sig. Var man missnöjd, så visade man det. Man klagade, väste, bjöd till kamp och utmanade högre rankade. Man gjorde sig besvärlig, så att till slut en röst hördes.
Men nisha visste att så var inte längre flockens väg. Medlemmarna visste inte vad de skulle göra, hon hade sett dem. Nya regler, ny ledare, och inget var tydligt.
Stegen ökade takten, på började ett nytt varv runt Shiva.

"Du hånar mig," konstaterade Shiva med ett tonfall som inte riktigt gick att tyda. Och sanningen var den att han i vanliga fall hade blivit väldigt irriterad över den saken, men han kunde inte nu. Respekten. Ifall Nisha hånade honom var det inte utan orsak.
Huvudet ruskades lätt när anden valde att vandra ännu ett varv runt honom, och även om han uppskattade hennes kunskap så kunde han inte låta bli att känna ett smått obehag i hennes närvaro. Och det berodde inte bara på att han inte kunde se henne med hjälp av sin energikraft, utan det var även det faktumet att hon faktiskt var... död.
"Vad annat kan jag göra?" Svansen slog genom luften bakom honom. "Även om mina upproriska tankar håller på att äta upp mig finns det ingen mer än Kali som skulle sluta upp vid min sida. De andra är svaga, mycket svagare än jag först trodde."
Missnöjet hade börjat träda fram i hans röst och flinet han hade haft på läpparna fanns inte längre där. Det var likadant varje gång han tänkte på detta, den retsamma fasaden föll samman. Och det verkade som att varenda varg han träffade på något sätt påminde honom om det som hade gått honom förlorat. Ijin, Blossom, ledarpositionen...
Mor.
Han blinkade till då saknaden stack i hans kalla hjärta. Hon var nog den enda vargen han någonsin skulle älska, och hon var borta. Det var så svårt...
"Men nej, kära Nisha, jag är inte nöjd med tillvaron. Eldtiken har tagit sig vatten över huvudet, hon kommer att bränna ner våran skog och dra oss alla med när hon väl faller. Hon var inte född till att styra över det imperium som Blossom har skapat."
Han hejdade sig själv, ville inte säga mer även om orden låg i hans strupe. Men han visste inte vad hon tyckte, visste inte om Nisha också ansåg att det var hans tron som Thzuki satt på. För det var så han såg det, och han hade sin syster bakom sig. Ingen av dem ville se hur Blossoms rike föll i fördärvet på grund av att någon som inte bar samma blod som den mäktiga varginnan trodde att denne kunde sköta saken bättre.

När de avslutande stegen föll mot cirkeln fullbordande, och Shivas ord fann sig avslutade, stannade anden upp. Huvudet kastades snett; åt Shivas håll, intensivt glödande ögon lika outgrundliga som Kaiwoods mörker. Men flinet var allt annat än outtalat.
Ena örat hade ryckt till när flock brodern först uttalat sig; du hånar mig. Såklart hon gjorde. Alltid hade Nisha varit över honom i rang. Alltid. Oavsett vems ättling han var kvarstod det faktumet.
Sen att nisha en gång hade hånat även den store BB var en annan sak.
Dock valde hon att inte kommentera detta.
Ett skärande yl till skratt steg mot skyarna och barrklädda grenar, och Nishas gestalt försvann ur fokus när skogens vindar svarade på hennes kall.
Om sanningen skulle fram hade nisha själv haft span på alfa posten; den som borde tillfallit henne hade inte döden stått hennes i vägen. TBBs trogna beta i år med bara en skamfläck på sitt samvete.
Tiken materialiserades nära, nära den plats Shiva stod; rök och suddiga konturer och de glödande djupen likt en dörr in till vulkanens innandöme.
"Och om jag sade att du inte var ensam?" Viskade hon, huvudet på sned. Svansen dansade i S, spöklika ben ej i kontakt med marken under. Hon fortsatte i rask takt, högre allt eftersom hon dansade bakåt.
"Du är inte den enda som är missnöjd, pys. Skogen är van vid blod, men den får smaka det alltför sällan. De andra är inte svaga, men de har fallit offer för ett lamt ledarskap som fjättrar deras vilja."
En nynnade ton tog fart i strupen - en sjungande röst som övergick till ett stigande skratt.
"Du är inte ensam Shiva."

Han fann det fascinerade, sättet hon ena stunden var kroppslig och sedan mitt i allt inte var mer än en svävande rök som hörde samman med skogens skuggor. Var det så han skulle bli när han var död? Eller skulle hans ande få ro, skulle han vandra ner till Chaibos grottor?
Tanken på döden lockade honom inte, och han kunde på sätt och vis förstå vad Nisha hade missat genom att förlora sin kropp. Fortfarande kunde hon umgås med dem levande, om man nu kunde säga så, men nog anade den svartvita hanen att hon saknade allting som ett liv hade kunnat ge henne. Att verkligen befinna sig i världen. Alla mål som hon hade haft måste ju vara borta nu, eller åtminstone ha ändrats radikalt. Hon var fri, men ändå så begränsad. Kanske det hade varit bättre om hon hade kunnat vandra till Chaibos. Och Shiva kunde inte låta bli att undra vad det var som höll henne kvar.
Hon talade, och han såg henne rätt i ögonen utan att blinka. Lyssnade till varje ord, tog dem till sig, visste att anden besatt en kunskap som var långt högre än hans egna. Det vore dumt att inte lyssna. Och när han hörde hennes ord, de som kom fram mellan det isande skrattet, så kände han att han faktiskt var glad över att ha kvar sin läromästare, även om han önskade att hon en dag skulle finna den frid de döda borde få känna.
Du är inte ensam.
"Nej, jag är inte ensam." Han hade Kali, hon skulle inte svika honom i denna sak. Och han hade mött Chi, en morbror de andra antog var död. De båda hade hans rygg. Och nu även Nisha, som han förstod det. Och en lättnad steg inom honom. Nisha. Hans läromästare. Hans vän?
"Jag förstår det mer och mer. Det är fler som delar mitt tycke än jag först trodde."

Kaiwood sjöng, natten allt annat än stilla. Spänning vibrerade i luftens långsamma andetag, så påtaglig att nisha hörde skogens puls slå.
Hon stannade upp åter igen framför Shiva, stod som den högresta tik hon var (typ) ögon i brand.
"Det står andra bakom mig; bröder och systrar som hellre ser någon annan i besittning av makten." Svansen krökte sig, och hon gungade på benen från sida till sida i mjuka vågor som om otålig.
Ataro, Jira; Chayan när hon hittade hans usla skinn igen, säkert flygfäet också om hon sökte upp honom och hans tvivel.
Fast vems lojalitet, hennes eller BBs ättlingar, medlemmarna skulle svära återstod att se.
Nisha hade saker att göra, ett mål att uppnå.
Att se Tbb gå mot en ny storhetstid.
"Vilka har du mer blottat din strupe för, pys?" Sade hon sedan. Hon ville veta vilka som visat sig dela hannens missnöje.

I den tysta skogen där han mötte den döda anden verkade det som att alla liv runt omkring dem lyssnade till orden som sades. Som om även skogen önskade veta vad som tänkte göras åt eldtiken som hade besittning av ledarskapet över Kaiwood. Och Shiva hade sin plan, han önskade att skogen stod bakom honom. Samtidigt kunde han inte låta bli att undra ifall det fanns andra som planerade, kanske i samma banor? Det var svårt att säga, då han inte kunde läsa tankar.
"Många."
Svaret var kort, men sade allt. Visst hade han inte varit tveksam när det gällde att visa sina sanna tankar, han hade till och med sagt sina exakta åsikter åt Thzuki. Men frågan var hur många som tog honom på allvar. Och det var det han inte var säker på, så hans innersta tankar och planer hade han bara blottat åt tre andra, fyra stycken om man räknade med Nisha.
"Men de flesta håller tyst när man försöker tala med dem. Kali står bakom mig, hon vet allting." Ja, systern skulle inte svika honom, inte i denna fråga. "Och en hona vid namn Dominique som söker medlemskap i TBB." Han hade fått veta att hon ville bli medlem, lovat henne en hög position i flocken om hon stod på hans sida när han väl kom för att visa Thzuki att hon inte längre stod som ledare över dem. Kanske det hade varit dumt, men han behövde allierade. "Och så du, Nisha."
Och Chi, såklart. Men om den saken sade han ingenting, inte ens åt Kali. Han och morbrodern var överens om det. TBB behövde inte veta att Chi levde, inte ännu.

Med virvlande rörelser åtog sig Nisha marken, där hela hennes form materialiserades till fullo. Svansen slog i marken, utan att bli otydlig när den slog i. Lyssnade man kunde man nästan inbilla sig ljudet.
Ögonen brann, allt mer intensivt och ihärdigt. Saker rörde sig bakom den vitgula blicken, tankar och skevhet i dansande steg i takt till vindens melodi.
Att lita på denna skogens ande var inget som många rekommenderade. Snarare tvärtom, så var det både flocksyskon och främlingars sak att fördöma hennes ord.
Leendet som inte hade mist sin glans berättade historier om spillt blod och skadeglädje.
"De som nu står tysta kommer inte tveka när vår så kallade ledare är avsatt. Om de inte väckt sin talan nu lär inte ytterligare ett ledarskifte göra skillnad." de som inte talat hade inte vågat. Kanske förståeligt, med Blossoms humör i åtanke vilket många av syskonen mindes på rak arm.
"Flocken har alltid behövt en stram hand att guida dess barn. Utan den förfaller allt." sade hon, denna gång med ett leende som innan meningens slut falnat och försvunnit. När Nisha en gång varit ny i flocken, hade beståndet varit galet och okontrollerbart. De hade slagits sinsemellan och ständigt utmanat varandra tills det att en tydlig vinnare framträtt.
Hon lyssnade klart på vad Shiva hade att säga, men inget i hennes nu sittande hållning talade om vad hennes åsikt var. Stram, rak, högfärdig. De skruvade spetsarna på öronen var vinklade i en nonchalant vinkel, och de följde lojt med när något fick de att knycka till.
"TBB skall åter resa sig." sade hon, och åter igen smög sig flinet till sin fulla kapacitet. Det nästan kusliga leendet, som ett illavarslande omen.
En darrning for genom luften. En vibration som om skogen själv hade tagit ett skälvande andetag. Gestalten av en stolt högrest varginna bleknade och blev till en suddig massa för ett fåtal ögonblick. När åter formen av hennes randiga ben och skruvade öronsnibbar blev fast kunde hon inte dölja hur ansträngningen hängde som en bruten gren över hennes skuldror.
"Jag kan inte stanna länge till." sade hon, Åter igen flämtade skogen, vinden indragen som ett stillastående andetag.
"Ropa på mig när jag behövs pys, jag lyssnar. Alltid." sade hon innan energin helt lämnade henne och hon suddades ut.
Så blev det när hon använde för mycket energi. Andar hörde inte till de levandes rike, och det tog mycket utav henne att försöka te sig som om hon gjorde det. Vila var vad hon behövde.

[föreslår att vi avslutar? :3]

Han lyssnade, sög åt sig varenda ord som anden sade honom. Han var lika uppmärksam som han varit då han som liten valp lämnats till Nisha för första gången, för att få den träning hon kunde erbjuda Blossoms avkomma. Och han hade varit stolt då, uppspelt och uppmärksam, inte missat en enda liten rörelse som varginnan hade gjort. Och det var samma sak nu, det var precis som den gången.
Och så plötsligt kunde han se hur hon blev allt svagare, som om energiflödet som susade genom henne stannade upp. Han önskade att han hade kunnat känna vad som skedde, men han var lika blind som tidigare. Hon var ett med skogen, han kunde inte urskilja henne från mängden.
"Nisha..."
Hennes konturer blev svagare, han kunde se hur hon lämnade platsen allt mer. Och han kände sig på ett visst sätt en panikartad känsla inom sig, han ville inte att hon skulle lämna honom. Han behövde en vägvisare, någon att tala med, någon som kunde inge lite tröst och glädje i hans sorgfyllda värld. Och trots allt var Nisha nu det närmaste Blossom och Ijin han kunde komma. Visserligen hade hon aldrig gett honom en moders värme, men hon hade alltid varit en auktoritär person, och det var det som för honom kopplade henne samman med Shivas bortgångna släktingar.
Jag lyssnar. Alltid.
Han böjde huvudet i en lätt bugande gest. När han sedan såg upp igen var hennes flimrande gestalt borta. Han kunde inte längre se henne med ögonen heller. Var hon borta?
"TBB kommer att resa sig igen. Jag ropar efter dig, andevarg, då stunden är kommen. Du har mitt ord."
Några sekunder stod han tyst, lyssnade efter ett svar. Men det enda han hörde var vinden. Så han slappnade av, suckade. En längtan efter framtiden gnagde inom honom, men han måste vara tålmodig, det visste han om. Han måste vänta på rätt tillfälle. Tanken värmde honom, roade honom. Det skulle bli magnifikt.
Och där han satt i skogen, kunde han inte låta bli att skratta. Ett ljud som ekade mellan de mörka träden.

[Avslutat då om inte Nish har något mer att tillägga ^^]