"When the red sun sinking down, listen to the breath of dawn, imagine a warm breeze fly, forever there, never to die.." 

Ehfra nynnade på den väl bekanta sången där hon vandrade fram på den barrklädda mossan. Det var en del av en sorts vaggvisa hennes moder alltid mumlat under de stormiga nätterna hon och hennes syskon alltid hade haft så svårt att somna trots att de varit så trötta att de inte orkade håll ögonen öppna. Det var en sång som handlade om att se fram emot ljuset även i mörka tider - här, iklätt rollerna som solens upp och nedgång.

Ehfra var på ett synnerligen bra humör, annars var det inte ofta hon tänkte tillbaka på sin familj utan att bli nedstämd. Hon saknade dem verkligen, även fast längtan till att upptäcka resten av Numoori fortfarande var större. Den dagen alla platser, varenda del, var sedd så skulle hon återvända. 

"When the red sun sinking down.." började Ehfra om efter att ha stannat till och tappat bort sig i texten. Det luktade varg! Igen. Det var iallafall ingen hon kände till, då doften var helt främmande för hennes sinne.
"Intressant.." funderade raganan, men fortsatte ändock framåt. Kanske korsade hon dennes riktning, isåfall skulle hon stanna. Enligt henne fanns det inte tid till att leta efter andra när hon skulle vidare till nya platser. Platser hon aldrig sett.

Den suddiga, mörkt kantade energin som plötsligt dök upp i skogens sprakande färgspel fick den svartvita hanen att slå upp ögonen. Han hade legat stilla, låtit tankarna segla iväg och önskat att få se den mörka honan igen. Hon hade försvunnit, och han kunde inte hitta henne. Det var frustrerande, så han tänkte på henne ofta. Önskade att de åter skulle mötas.
Men det var inte denna hona som nu vandrade bland hans träd. Med smidiga rörelser kom han på benen, och i snabb takt började han röra sig mot främlingen. Kaiwood var, trots flockens rykte, ovanligt välbesökt just nu. Inte för att det gjorde Shiva något, det fanns ett visst nöje i att jaga bort inkräktare, men även i att se vars alla främlingar passade bäst in som brickor i hans eviga spel. 
Så lades ögonen på en hornbeklädd varg som vandrade mellan de tjocka stammarna.  Säkerligen från ett vren släkte, att döma av utseendet.
"Skrämmer inte denna mörka skog en ung och vacker dam som er? Du borde inte vandra ensam här, träden kan vara förrädiska." Han flinade mot henne. 

[Mobil inlägg.]

Svaret kom mot honom med en tyst och stillsam röst som inte verkade innehålla några känslor alls. Shiva lade huvudet en aning på sned då hennes ord nådde honom, han lyssnade till dem och uppfattade att hon talade ett annat språk, samtidigt som han försökte läsa av den aura som svävade omkring henne. Känslor måste hon ha, även om de inte hördes i rösten. Hon kunde inte vara lika tom som den svarta han hade mött en natt, det kunde ingen vara.
"The question is not who I am, it is who you are," svarade han henne med en smått retsam röst. Nimorian var han bekant med, då hans mor hade tränat syskonskaran väl. "But since I'm a gentleman I will introduce myself."
Han flinade emot henne samtidigt som han med en snabb rörelse tog ett elegant steg närmare och sträckte på sig, vilket gav honom en majestätisk hållning.
"My name is Shiva, leader of The BloodBlooms and king of Kaiwood. And now, who may you be that dare to cross our borders?"

Ehfra himlade lätt med ögonen, och tog det hanen sade med en nypa salt. Kungen av Kaiwood, det ville hon ha bevis för. Måhända att han var flockledare, men det gav honom inte makt över skogen på något vis. Skogen var sin egen, enligt hennes mening. Hon hade bara varit i Kaiwood en kort tid, men det var en idealisk plats för henne att befinna sig på. Enorma skogar, som hon älskade. Inte för varmt och inte för svalt vilket passade hennes mellantjocka fäll. Den perfekta miljön. Hon älskade det.
   Vid hanens avslutande ord antog hennes anlete snabbt en misstrogen min. Ögonen blev fundersamma då hon såg på honom igen. "Our.." Hon vred öronen bakåt. ".. Borders?" Snabbt backade honan några steg, stack nosen i marken och drog in dofterna i nosen. Genast uppfattade den doften av ett stort antal vargar, gemenskapen och deras dofter blandade tillsammans till en anonym massa som tillslut formade TBB's slutliga signalement. Ehfra skrattade till, ansiktsdragen mjuknade och den klarblå blicken sökte sig upp mot främlingens svartvita ansikte. 
   "Well, how interesting! I didn't notice it." Flinen dröjde sig kvar på hennes mörka läppar då hon vagt svepte med svansen. Bekymmerslöst, ohjälpligt valpig, som alltid. Hon hade inte en tanke på att bli vaksam över en hel flock i närheten, som en normal hona i hennes ålder kanske borde. Nej, det fanns inte i hennes huvud.

Shiva betraktade henne under tystnad då hon talade åt honom, följde varje rörelse hon gjorde med de mörka ögonen samtidigt som han skrattade smått inom sig själv. Roande det var hon, det kunde han inte neka till. Det låg något oskyldigt över den hornklädda varginnan, något lättsamt och bekymmerslöst, och det tilltalande honom på ett underligt vis som han inte riktigt kunde förklara.
"Maybe you should pay more attention to your surroundings?" sade han med en retsam ton i rösten, fortfarande nyfiken på vem hon egentligen var.
Och fortfarande hade hon inte svarat på hans fråga. Säkerligen för att hon blivit distraherad av att få höra att hon befann sig på någons revir. Eller så kanske hon bara hade ignorerat honom. Shiva var osäker, men ändå var tanken på båda alternativen roande. Det var det där oskyldiga som låg över henne, det var det som gjorde att han fann henne så tilltalande.
"And you still haven't told me your name, stranger."

"Maybe you should pay more attention to your surroundings?"
Ehfra ryckte lätt på skuldrorna i en överslätande gest, fortfarande med ett lätt flin i ansiktet. Det var egentligen ett bra alternativ, men hon hade ingen vidare lust att vara.. Ja, som Centhamel. Sådär duktig, noggrann. Ehfra tog livet som det kom, utan att tänka efter före. Eller efter heller, för den delen. "Maybe I should", log hon men tog ingen notis om hans roade min. 
   Kort därpå, återkom frågan om vem hon var. Faktum är att hon glömt av att han ens frågat, då hennes förvåning över att ha styltat rakt in på ett revir utan att ha märkt det förvånat henne. Nåja, hade han givit henne en fullvärdig presentation, borde hon ju vara lite snäll tillbaka.
  "Since you ask so nicely.." Ehfra höjde ena ögonbrynet och presenterade sig sedan. "I am Ehfra, a simple soul from a place you probably call Nordanskogen. I'm wandering around witouth restricitons, rules or someone that says what I should do and not. Actually, I'm new in here. In Kaiwood, but.. I must say, I love this forest. From one thing to another, I ran around here, went right over the lines of your territory and then we are here." Svansen svepte uppspelt bakom henne.

Med en intresserad glimt i de mörka ögonen lyssnade Shiva till vad den hornprydda hade att säga. Och inte verkade det som att hon hade något att dölja, för då han hade frågat efter hennes namn verkade det som om hon ville berätta hela sin livs resa fram till var de nu stod.
"Yeah, here we are."
Med en fundersam min granskade han den unga honan, smått osäker på vad han skulle göra med henne. Enligt regler borde han jaga bort henne från reviret. Men å andra sidan var det han som bestämde reglerna, så egentligen gällde de ju inte honom på samma sätt som de gällde de andra.
"If I may ask, what are your business here? Or is it just a coincidence that brought you to Kaiwood?"
Det kunde ju aldrig skada att fråga vad hon gjorde på denna plats. Ifall det bara var slumpen som fort henne hit eller ifall hon faktiskt hade någon anledning att besöka andarnas skog. Kanske det fanns något som hade lockat henne hit, och ifall det var så ville Shiva väldigt gärna veta vad det kunde vara.

Hm? Ehfra hade lagt märke till den nästan obefintliga minen i hans ansikte. 
   "Well, you asked for who I am. Not my name, so it's all your fault", flinade hon och tog några steg i sidled runt honom. Betraktade nyfiket den svartvita kroppen, som delad på mitten och färgad var för sig. Fascinerande.
 När hanen sade sin andra mening vred Ehfra en aning på huvudet och svansen stannade till ett ögonblick. Ja, vad gjorde hon i Kaiwood? Sprang omkring utan vettig anledning, egentligen. Hon hade inget mål, inga saker att utföra. Det enda hon var  ute efter var att utforska och få reda på mer om det vackra landet, Numoori.
   "I'm here because of my curiousity. Nothing more, I guess. Probably, I should allready left Kaiwood. But like I said, it's a perfect place for me." Något mer utvecklat svar än så kunde hon tyvärr inte ge honom.

Ett svagt hummande läte kom ur Shivas strupe då han hörde hennes svar. Hon verkade ha attityd, något som han till viss del uppskattade. Svaga vargar som inte kunde stå upp för sig själv var inga varelser han fann något intressant med. Denna hona däremot verkade ha några fyndiga repliker på lager, vilket inte kunde ses som det minsta negativt. Han gillade det.
Däremot verkade hon inte veta vad hon hade gett sig in på, nyfikenheten som hon talade om kunde vara bedräglig och detta var ett exempel på det. TBB:s gränser var inga man borde korsa utan vidare anledning.
"Curiosity is a dangerous thing, you know. You really shouldn't be here. Lucky it was me you ran in to, the others aren't as nice as I."
Han flinade emot henne med en retsam blick i ögonen. Fortfarande var han osäker på vad han skulle göra med henne, vad detta möte egentligen skulle leda till. Men hon var på något vis fascinerande. På samma vis som den andra hornklädda han hade mött några gånger, Dimitrij. Kanske det var något med deras släkte som fängslade honom. Shiva var osäker, men han ville ta reda på mer.

Ehfra skrattade lågt, ett på skoj nedlåtande läte. Hon såg på honom med roade ögon. Hans blick var retsam, han verkade lika underhållen som hon var. Ett allt för intressant möte för att hon skulle vika sig för han tomma ord, skapta för att skrämma. Hon blev inte rädd, inte ens osäker.
   "I have stantlers for a reason, you know. I'm not a small, defenseless little puppy, even if you may think so." Hon log menande, och tog ett steg närmare honom. Detta var allt för roande, svansen fortsatte långsamt svepa bakom henne då hon  stannade upp och såg på honom med ett leende utbrett på läpparna. "And it's a little bit harder to find an invisible wolf. Don't you think?" 
   För några sekunder suddades hennes skepnad ut från hans synfält, innan hon sedan dök upp igen. Ena ögonbrynet höjdes i en undrande min. Nej, hon var inte försvarslös.

Shiva lyssnade till hennes ord med samma roade min som tidigare. Nej, han hade aldrig trott att hon var försvarslös, men han visste vad vargarna i flocken var kapabla till. Däremot så förväntade han sig inte vad han fick se därnäst.
Förvånat höjdes ögonbrynen då hennes kropp för några sekunder försvann, som om hon gått upp i tomma intet. Visserligen var så inte fallet, han kunde fortfarande se hennes energi, auran som sken från hennes gestalt, men själva vargen gick inte att se. Aldrig hade han förväntat sig detta, och med en fascinerad blick såg han på hennes då hennes skepnad åter dök upp.
"Invisibility. I should have known."
Det var det som hade gjort hennes energi så ny och underlig. Det var därför han inte kunnat placera det riktigt. Endast en gång tidigare hade han stött på en varg med denna förmåga, och då hade han varit för ung och otränad för att kunna känna igen den.
"A great power you got there. I'm sure it has helped you many times. But I have to tell you, it wouldn't help against me. I don't need my eyes to see."
Det var kanske detta som gjorde henne så fascinerande. Denna ungerliga förmåga. Kanske det var det som gjorde att hon tilltalade honom.

"But I have to tell you, it wouldn't help against me. I don't need my eyes to see."
Ehfra drog bak huvudet en aning, så halsen drogs en aning bakåt i en förbryllad min. Hon förstod inte vad han menade. Givetvis hade han nosen, men det hade ju alla vargar. Det vore ett konstigt konstaterande om han inte hade några andre hemligheter inprändade under huden.
   "You don't?" Sade hon, leendet hade försvunnit. Ögonens lekfulla glöd lyckades hon dock inte sudda bort. Sedan flinade hon brett och backade några få steg. "But I can still .. Well, let's see.." Hon sneglade tankfullt upp mot trädens löv, högt däruppe innan blicken landade på Shiva. Hon såg på honom med lekfull min. "Run?" Sekunden senare svischade hon förbi honom i högsta fart och satte kurs iväg runt revirets kanter, strax innanför revirets mark, som numera var väl utmärka med doftspåren hon förr inte lagt märke till. Han skulle ju bara kunna försöka springa efter. Det var inte många som var lika snabba som henne! Ett lätt skratt steg ur strupen då hon lämnade honom bakom sig.
   "You can at least try!"


[Ehfra då <3]

[Haha, hon är så oskyldigt söt <3]

Fascinerad av hennes lättsamma sätt följde Shiva hennes varje rörelse, lyssnade till varje ord hon sade. Och när hon hastigt kastade sig förbi honom och rusade fram bland trädens stammar så var det med ett skratt som Shiva svarade henne. Och utan att tveka kastade han sig efter henne och de lekfulla orden som fortfarande ekade bland stammarna.
De långa benen hon hade var säkerligen en stor tillgång för honan, det tvivlade inte Shiva på. Men å andra sidan ägde han en förmåga som tillät honom röra sig fortare än många andra, vilket hon säkert inte hade räknat med.
Med en jaktlust som stegrade sig inom honom satte Shiva av efter den unga honan som hade bjudit in honom till denna lek. Sprången var långa och de bastanta tassarna placerades med säkerhet på marken under dem. Han kände skogen som ingen annan, och visste precis hur han skulle navigera för att ta sig fram på bästa sätt. Det enda han egentligen behövde fokusera på var att komma ifatt henne.
Steglängden ökades och han susade fram mellan de uråldriga träden. Detta var en rolig lek, en som han ägnade sig åt allt för sällan. Och sakta, sakta närmade han sig raganan som sprang framför honom.

[Jaa <3 Hon är sjukt rolig att rolla också xD]

Ehfra noterade snabbt att Shiva hängde efter henne i högsta fart. Raganan log slugt och leendet breddades automatiskt innan hon smällde igen käkarna och längde ytterligare på steget. Skogen susade förbi henne i ultrarapid, träd och växt blev till en suddig, mörkgrön massa rund henne där hon rusade fram medan hjärtat pumpade i bröstet. Det kändes nästan som att vara valp  igen, på den tiden när hon och syskonen hade tävlat i kapplöpningar. Nåja, åtminstone alla utom Centhamel, som stod okrönt (och rättvis) domare varenda gång. Det var nog tur det. De var snabba allihopa, men Ehfra lite snabbare. Hennes ben var långa, vilket Ehtnas inte var då hon var flera decimeter lägre än de andra Ehfra undrade ofta hur oavgjort det måste blivit om de varit lika stora. Chentl var för kraftig med muskler och allt lik sin fader. Ehfras kropp var däremot slimmad en vinthundslik modell, benen var långa och bröstkorgen rymde stora lungor och hjärta, hon var byggd för snabbhet - och hon var inte sen att använda det emot sin motståndare.
   Återigen sneglade raganan bak mot hanen, och fann honom en bra bit närmare. Ögonen smalnade av en aning då hon vände blicken framåt igen och siktade en stock. Leendet dök upp igen, farten trappades av några grader för att vänta in honom ytterligare några meter, innan hon tog ett stort skutt upp på stocken. Honan snodde runt på fläcken och bakbenen sköt ifrån i ett jättesprång, upp i luften medan hon seglade rakt över honom och landade på andra sidan. Öronen spetsades mot hanen då hon skrattade mjukt, backade några steg och spände benen i väntan på en vidare jakten. Rösten var retsam då hon öppnade munnen.
   "If you can't catch me, how can you survive protecting a whole pack?" Hon blinkade med högra ögat, brast ut i skratt igen och sjönk ner några centimeter med frambenen, hundra procent förberedd på nästa strapats.

Med en triumferande känsla i kroppen närmade sig Shiva vrenhonan som bjudit in till denna lek. Men så plötsligt, utan någon som helst förvarning, gjorde hon en tvär vändning. Likt en fågel seglade hon med ett språng ovanför Shivas huvud, och med en förvånad blick i de mörka ögonen följde han hennes rörelser. Tassarna slutade trumma mot marken och klorna rev upp mossa och jord då han tvärstannade. Snabbt hade han vänt sig om, precis i tid för att höra hennes retsamma kommentar. Och han kunde inte låta bli att le åt den, road över att hon inte verkade ha en aning om vem hon talade med. Han hade gjort betydligt värre dåd för betydligt mindre ord. Men inget av dessa ord hade uttalats av någon som Ehfra.
"Trust me, it's not an issue."
TBB behövde inte beskyddas, de behövde hållas samman. Det var det bästa sättet att skydda flocken på, och det var det Shiva strävade efter. När Blossom fallit som ledare och eldtiken hade tagit över hade hon varit för svag för att ena dem, för svag som ledare. Och här stod han nu, utan att ha behövt spilla en droppe blod. Enkelt.
Klorna grävdes ned i marken och han hukade sig lätt. De mörka ögonen fästes på vrenen och med ett kort skratt kastade han sig emot henne. Fånga henne skulle han allt bevisa att han kunde.

"Maybe it is, lazy one", flinade hon och lät tungan löpa över vänstra mungipan i väntan på hans nästa drag då han hukade sig ner mot marken, mycket riktigt kom det sekunden senare. Hon kastade sig blixtsnabbt åt höger, och hann precis dra undan bakdelen då hans tassar slog i marken bakom henne. Ehfra skrattade till och morrade lekfullt för att sedan skjuta iväg mot honom ännu en gång. 
   Detta var allt för roande, speciellt i det avseendet att hon inte hade en aning om vem hon hade att göra med, egentligen. En mördare, en blodtörstig ledare över en lika iskall flock. En hane som satt många valpar till världen utan deras mödrars tillåtelse, en hane som dödat redan som valp. En individ som inte skilje på liv eller död, han var rent av ett monster. Men det hade inte Ehfra en aning om då hon lekfullt drog honom i örat och backade undan i ett försök att undgå nästa motattack. De var jämställda, och det skulle knappast dröja länge innan hon faktiskt blev fångad, speciellt med hans energiförmågor.

Han missade henne med en hårsmån och det var verkligen irriterande på ett plan, samtidigt som det på ett annat plan bara var roligt. Vilken underlig känsloblandning som skedde inom honom, men det var väl bara en sådan dag.
Shiva lade ingen större vikt på vad han tyckte och tänkte och kände, utan fokuserade nu på att få tag i den hornbeklädda varginnan. Men innan han hann lokalisera henne igen så kände han en skarpt skärande känsla i ena örat. Såklart att hon hade fått ett grepp om det och nu lekfullt drog i det innan hon hoppade undan från hans käftar. 
Snabbt rörde sig tassarna över marken, innan han åter attackerade henne, denna gång utan att missa. Ett triumferande leende gled över hans läppar då han lyckades knuffa till henne. Hoppet var att hon skulle tappa balansen och falla, då skulle han ha vunnit. Och det var trots det allting gick ut på, att vinna.

[Hatar att pp:a xD Anyways, han knuffar typ till henne med framtassarna. Resten av den händelsen får du bestämma.]

Ehfra hade inte en chans då hon snodde iväg åt sidan och han kom farande mot henne. Hon höjde högertassen för att skutta iväg inom räckhåll men hann inte, utan kände hur hans tassar träffade henne i sidan. Ehfra tryckte kvickt ut vänster bakben för att hålla balansen men lyckades inte vidare bra, utan fanns sig två sekunder senare liggande i mossan med hans svartvita tassar stadigt ovanpå henne. De blå ögonen sökte sig långsamt upp i hans mörkögda ansikte och ett leende började iklä läpparna. Hon skrattade till.
   "Interesting, you actually caught me! Ordinary guy."

[Gillar inte heller att PP haha, men vad gör man xD Kortis <3]

Fullträff.
Tassarna nådde raganans kropp och tryckte på. Trots motstånd från unghonan så föll hon till marken med en något chockad min. Men när Shiva stod där, triumferande över henne, skrattade hon glatt. Han lade huvudet en aning på sned. Det var sällan de skrattade, vilken intressant reaktion. Fundersamt stod han kvar, lyssnade till orden hon sade. Hon verkade faktiskt, ärligt och genuint, tycka att en sån här lek var rolig. Precis som han själv kunde tycka att de var det.
Sakta lyftes frambenen och han klev bort från henne, några steg bakåt, och sedan satte han sig ned. De näst intill svarta ögonen såg med ett outgrundligt uttryck på Ehfra medan ett svagt leende spelade på läpparna. 
"I don't get you," sade han med en len röst. "That was a hunt, you were the prey, and... you enjoyed it?"
Uppfordrande såg han mot henne, förväntade sig ett svar på hur hon kunde tycka om detta så roligt. Det var ju en tävling, såklart. Någon skulle vinna, såklart. Kanske att han hade förstått ifall det varit en kapplöpning, men det hade det ju inte... Detta hade varit en jakt. Han hade varit jägaren. Och hon hade tyckt om det. Hur gick det ihop?

[Stackars Shiva fattar inte riktigt xD]

Ehfra skrattade fortfarande dämpat då han flyttade sig från henne och slog sig ner någon halvmeter bort. Ehfra hävde sig smidigt upp på benen och ruskade febrilt på kroppen för att bli av med alla barren som hade klistrat sig fast i den täta pälsen. Smutsen föll dammande till marken, innan hon höjde blicken till hanen igen. Shiva såg undrande på henne, även om hans leende fortfarande dröjde sig kvar. Hans fråga fick henne att häpna. Ögonen blev undrande, munnen öppnades några centimeter. Hade han aldrig lekt? Visste han inte vad det var? Ehfra blev tyst i flera minuter, medan hon betraktade honom med noggranhet. Det var konstigt, det hela. Hon gillade honom, även var han en av de märkligaste vargarna hon någonsin mött.
   "Yes, a hunt. I were the pray. You had to catch me. But not that kind of hunt you seems to be familiar with. It was playing. To have fun. " Huvudet tippades en aning på sne, Ehfras typiska uttryck när det var någonting hon undrade eller inte förstod. Det kändes konstigt att förklara vad lek var .. för en vuxen hane. "It was fun. It's what life's all about, to have fun, to stay happy. At least for me." Svansen svepte lätt över marken, fortfarande fundersam. Det var en så konstig situation.

[Ehfra fattar ingenting D:]

Hon började förklara, men ändå förstod Shiva inte. Hon sade att det hade varit en jakt, men inte den sorten han var bekant med. Fanns det flera sorters jakter? Nej, hon måste vara galen. En jakt var alltid en jakt, det var han rätt så säker på.
Men samtidigt var det något med hennes lättsamma sätt som fick honom att tro att det kunde finnas en del sanning i hennes ord. Det hela kanske handlade om hur man såg det. Vad visste han egentligen? Hans barndom hade inte direkt bestått av lek till större delen. Det hade varit träning. Övningar som skulle förbered honom inför framtiden, och han var tacksam över det. Utan de kunskaperna hade han aldrig klarat sig till det han idag ägde, det som enligt arvsrätten var hans.
Han hade aldrig blivit någon utan allt den träningen han fått.

Då Ehfra sedan talade om vad allting handlade om undslapp ett kort skratt honom. Nu började han förstå henne. Hon ville vara lycklig, eller åtminstone ha kul under sin färd mot lyckan. Hon verkade vara en av de som uppskattade det positiva.
"I cannot agree with you," sade han medan han fortsatte betrakta henne. "Happiness is a simple thing for simple creatures. Life is about taking what's rightfully yours. To be someone they can remember forever." En legend, någon som det talades om i sagor och historier. En stor varg, en mäktig varg, någon som aldrig skulle glömmas bort. "To leave a mark in this world."

Ehfra såg på honom med ett mjukt leende.
"I understand more than you believe. I also want to be remembered, but not of what you think." Honan fixerade honom med blicken, intensivt blå mot hans mörka. "I want to leave a mark, like you. I want to stop those.. Idiotic wolves that absolutely think that every one of my kind with antlers have a horrible curse that says have been thrown over us. Pathetic... I don't know if you know what I'm talking about. But it is wolves of my kind, wolves with antlers and a snaketounge. Like this." Honan stack tungan ur munnen för att par sekunder, för att understryka sin mening. Nej, hon hade aldrig skämts över sin "missbildning", som så många skulle kallat det. Raganor var en stolt, vacker ras, och Ehfra hade sedan hon varit liten haft en tanke långt bak i huvudet. Om att en dag bilda en flock från grunden, en flock för Raganor, och för de vrener som inte skydde dem.
"You understand?"

Fascinerat studera Shiva den kluvna tungan som sträcktes ut ur hennes mun samtidigt som han gick igenom orden hon sagt en gång till. Hon hade åtminstone ett mål i livet, vilket han inte kunde säga var något negativt. Och det verkade även vara ett mål där hon strävade efter makt, till en viss del. Makt att bevisa att hon inte var sämre än alla andra, kanske till och med bevisa att hon var bättre. Kanske det fanns en del likheter mellan vrenhonan och honom själv.
"So the rest of the world say you're cursed, and yu want to prove the world wrong?" Han höjde smått på ögonbrynen då han talade, som för att visa att han försökte få det bekräftat att han förstått henne rätt. Samtidigt vad han road av sina egna ord.
Detta var ett tillfälle han inte tänkte låta smita honom förbi. Han hade alltid varit lite av en retsticka och nu hade hon just tagit upp ett ämne som verkade vara av den känsligare sorten. Det kunde inte bli mer perfekt för Shivas vassa tunga, och han kunde inte motstå frestelsen att fortsätta på ämnet.
"But think if the world is right and you are wrong? Maybe you are cursed. I mean, after all you look like a deer with those things on your head." Han kastade en menande blick på hornen. "And with that tounge... I don't know if you're a deer, a snake or a wolf."

Ehfra hann bara nickade åt hans ord, innan de nästa fick henne att allt mer stelna. Honan antog allt eftersom en förorättad min och de blå ögonen följde minspelet med att ögonbrynen bildade ett ilsket V. Vad.. Vågade han säga? Hur vågade han! Honans kroppspråk blev automatiskt defensivt och huvudet höjdes en aning då läpparna drogs tillbaka över tänderna i en morrning.
"How dare y.." Raganan drog ett djupt andetag, svansen spändes bakom henne. "Don't test my limits!"
Ögonen glödde av ilskan som blossade upp inom henne. Hur vågade han ens säga så. Att hon var ett.. Hon kunde inte pussla ihop meningen till annat än att han i stort sett kallat henne missfoster. Morrningen steg en aning i styrka då hon tog ett långsamt steg mot honom. Han skulle förmodligen bli föga skrämd, men det störde henne inte.