Niala flög på en höjd som höll henne säker från farorna på marken, men ändå lågt nog för att kunna se ner på djurlivet där nere, hennes vingar slog frenetiskt och skapade en vind som drog i hennes päls. Hon kollade efter något offer som hon kunde lura, eller någon att spela ett spratt på, livet var trots allt för kort för att bara dega runt.

Hon kände hur hon började bli sömnig och trött i vingarna och spejade därför efter ett lämpligt träd och landade sedan på en högt uppsatt gren och kollade sig omkring efter eventuella faror, det var farligt att vara så färgglad i djungeln, men hon var ju trots allt giftig och ifall någon skulle äta henne skulle denne betala dyrt. Hon fnittrade åt tanken på en omedveten hämnd innan hon rullade ihop sig för att vila.

Nialas sömn var inte djupare än att hon abrupt rycktes ur sina drömmar av ropet, hon såg ner på den som ropat, den kunde tydligen inte vägen ut. Niala började fnittra högt åt dennes plåga "varför vill du ut? Allt man önskar finns ju här!" hon började flaxa med vingarna, känslan av vinden mot hennes päls var underbar, och hon tog till luft.

Hon flög ner till den som var vilse och såg på den, den hade svart päls med blåa inslag "Om du inte vet hur man tar sig ut, varför då ens gå in i skogen?" Niala pratade som om hon tilltalade en nyfödd valp "Är stora-bora skogen för läskig för dig?" Hon började fissa igen "Skogen är bara till för de starkaste" Hon vände sig i luften och vickade bakdelen i ansiktet på den andre "som jag!" hon vred huvudet bakåt och kollade på den andre igen "Och hur du kommer ner, det är ganska simpelt, och du gör mig en tjänst... Hoppa" Niala brukade inte vara såhär kall i vanliga fall men hon hade ju väckts från sin sömn

[Joinar]

Hans klor spärrades ner i stammen, hur många dagar sen hade han mött de två irriterande varelserna? Båda två lika korkade. Hans röd-vita ihop rullade svans piskade så att den rullades ut lite innan den åter rullade ihop sig. Plötsligt hördes ett rop nedifrån och han undrade först om det var honom den ropat på, men plötsligt hörde han en allt för bekant röst. En irriterande fnittrande röst som hånade och retade den som behövde hjälp. Han kastade sig ner pinne för pinne tills han såg de två färgklickarna. "skogen är bara för de starkaste" den lilla vände baken till den nödsatta, precis som hon gjort på honom bara dagar tidigare "som jag" avslutade hon sedan, det fick vara nog. Hans käkar öppnades och smällde sedan ihop med en sådan kraft att det nästan ekade. "som du" hån skrattade han och hoppade ner på ännu en gren. "Sist jag kollade flydde du som en ödla som mött" han pausade och låtsades att tänka efter. "MIG!" hans käkar slog ihop nära den lillas ansikte och han skrattade ett skratt som var malplacerat i den djupa djungeln, ett skratt så galet att fåglarna i de närmsta träden lyfte och flög.

Hewa ville morra, men var rädd att alla hennes chanser skulle gå miste om hon visade "ohövlighet". Vargen var ju trots allt bekant med det här området. Den första frågan den okända ställde besvarade hon inte, såg bara ned skamset. Vargen började sedan håna henne. Hewa reste sig upp och fräste högt "Håll TRUT!"
Typiskt henne att falla för sånt - hon hade alltid varit lättretad. Det tog ett par minuter för henne att lugna ner sig. "Hoppa?" Hon kände hur rösten blev svagare.
Varför var hon tvungen att vara höjdrädd?.. "Och tjänst?.." Hon suckade. "Vad var det du hade tänk dig?"

"Som du" Hördes plötsligt en röst, följd av hånskrattande. Hewa tittade upp. Det var nog meningen att hanen skulle verka hotfull, men själv kunde hon inte få för sig att han var farlig alls. I och för sig, Hewa tyckte sällan att övriga vargar såg hotfulla ut. Hon bara tittade på honom en lång stund. "Och vem är du?" Frågade hon oberört.
"Vet du hur man, tja, hittar ut?"
Hon vände sig om och dunkade pannan i trädstammen. "Jag är så... IDIOTISK"

Niala svalde ljudligt när hon fick syn på den vit-röda Kargen, han hade varit nära att döda henne förut "Du, blåsvarta, lita inte på ett ord han säger, han är en psykopat!"

När Joker påpekade att hon flytt "Jamen jag hade hoppats att du skulle följa efter din tjockskalliga, trädkramande, tvåfärgsögda Missfoster!" hon kollade på hans ögon, som var två olika färger "Plus att du använde fult spel!" Hon var förbannad, hennes eget skrikande hade fått hennes ilska att vakna, hon kollade sig omkring och kom på en plan.

Hennes vingar började flaxa frenetiskt och hon flög bort från Joker, rakt mot ett träd, hon såg hur det rusade mot henne *bara lite till* tänkte hon och tryckte till mer fart och i precis sista sekunden gjorde hon en helvändning, men hennes huvud skrapade barken och ett litet sår syntes på hennes huvud *Bra, det borde stoppa honom från att bita mig* och tryckte tassarna mot trädet, hennes klor skrapade barken och så sköt hon ifrån med all sin kraft och flög i hög hastighet rakt mot Joker. Hon böjde huvudet neråt för att ramma honom med axeln och skjuta ner honom från trädet "Gör mig en tjänst, och Dö!" utbrast hon till honom

Den blå svarta tittade på honom, Frågade om vägen ut, han skakade bar på huvudet och när hon började slå huvudet i stammen så nickade han "Jag håller med" han var inte den snällasta vargen i världen och när den lilla flög in i stammen så krympte de olikfärgade ögonen till smala, misstänksamma, sträck. Och jo han hade rätt, den lilla sköt sig mot honom. Att hon inte lärt sig sen sist. Han hoppade upp i luften och lät en kvist slungas mot den mycket mindre flygande vargen. Med den fart hon hade skulle hon antagligen krocka i det andra trädets stam. "Detsamma" morrade ha åt den lilla, som ett svar på hennes senaste mening.

"Psykopat? Han ser ganska trevlig ut - han överöser mig iallafall inte med förolämpningar, även om han" Hon tittade surt på honom. "[color=cyan]Håller med om att jag är, ehm, idiotisk.[/cyan]" En kall känsla i nacken. Hennes pupiller smalnade av och hon kastade en blick bakom sig. Nej, bara inbillning.

Helt plötsligt började de två fightas. Hon bevittnade det en liten stund och harklade sig. "Ja, eh, det var trevligt att råkas." Hon tänkte för en sekund hoppa, men världen började gunga igen så fort hon tittade ner. Hon kravlade sig fast vid grenen. "Fast jag tror jag stannar kvar här en stund ändå." Hon sa det mest för sig själv, för hon var ganska säker på att ingen av dem egentligen lyssnade alls.

Hon skakade på huvudet då hon upptäckte att hon fann det roande att titta på, men hon höll på den lilla. Långsamt byggde hon upp en sköld av vind runt vargen som förmodligen skulle kunna avvärja ett par attacker från sånt som eld, vatten, och liknande. Mot fysiska attacker gjorde den dock inte ett dugg.
Hon la sig ner på grenen. Det var bra att vila, för det tog mycket energi att hålla den uppe överhuvud taget.

Niala försökte väja undan grenen och använda dess vinddrag som broms innan hon slog i trädet, hon lyckades någorlunda och slog in i stammen, men inte tillräckligt hårt för att göra någon skada "Trevlig?!" utbrast hon till Hewa "han kanske inte förolämpar dig, men han skulle döda dig om han fick chansen!" hon såg upp på honom "Och det tänker du väl inte neka?" Hon kände hur hennes giftiga blod rann ner i ansiktet och stängde munnen så hon själv inte skulle få i sig det, men tanken på ironin i att dö av sitt eget gift fick henne att fnittra högljutt

Han garvade åt den lilla fågeln, ett nytt smeknamn på den lille,som flög in i stammen. "nej jag skulle inte döda henne." Han log. "Hon går mig inte på nerverna." han skrattade och hoppade ner till den svart blå. "Du är en karg så klättra mot stammen och borra klora i stammen, du är gjord för att klättra" han hoppade undan från henne igen för att den lilla irriterande saken inte skulle attackera honom.

Hon funderade på vad han sa.
"Sant" Medgav hon. Men en höjdrädd en
Hon höll sig fast vid trädet och försökte undvika att titta ner. Hon svalde, och tog ett försiktigt steg neråt. Jag måste se urlöjlig ut!
För en sekund gav hon upp, släppte och lät sig falla ner. Gräset var säkert mjukt därnere ändå. I luften återtog paniken. Hon vände sig fort, och landade på alla fyra med en stöt. Hon stönade och tittade upp, delvis för en svag värk i benen och tassarna för landningen, delvis för att hon inte fick se vinnaren av striden.

Nialas fnitter avbröts av att hennes blod rann ner i ansiktet och ögonen
"Joker!" ropade hon, nu med en annan fruktan av att han skulle döda henne, nämligen att hon själv skulle göra det
"Kan vi ta vapenvila? Det första intryckt jag fick av dig var att du var en cool person, det behöver inte vara såhär"
Hennes ton började bli panikartad "jag är en bra allierad! det finns inget jag inte vet om skogen, jag kan bli en utforskare åt dig eller något, jag flyger väldigt fort, bara hjälp mig! Med dina krafter kan du binda såret!" Hon skrek det sista och tårarna rann nerför hennes kinder i det röda strecket som redan fanns där och dropparna föll sedan ner mot marken "Jag ber dig" viskade hon

Den blåsvarta ramlade ur trädet och han fnös åt henne. En vek karg var inget han ville ha att göra med. Han tittade nu mot Niala som bönade, i hans ögon, efter vapenvila. Han log hon ville att han skulle hjälpa henne, en plan tog from i hans huvud och han nickade. Hans kraft bröt av några få små böjliga kvistar och en ganska stor lian, eller iallafall stor om man jämförde med fågeln. Han började med att böja lianen i ett u och förde den mot fågeln. När den kom tillräckligt nära snörpte han den runt hennes hals, inte hårt så att hon ströps men inte tillräckligt löst för att hon skulle få av den. Hans leende breddades på. "Från och med nu gör du som jag säger, om inte så drar jag åt snaran" leendet ändrades till ett ondskefullt sådant och han tog de böjliga kvistarna fick dem att bli spetsiga genom att ta bort lite i spetsen. "det här kommer inte göra ont" hans leende dog ut som om det var en dålig sak men det sprack upp igen när han talade "På mig!" han skrockade lågt. De små väldigt smala grenarna började röra sig mot fågeln, stack små hål runt om såret. Han tog sedan små tunna fibrer ur en lian och använde dem för att knyta ihop såret för att det skulle slutas. Han såg sedan omkring sig och såg ett stort långt löv. Perfekt han tog loss även det med hjälp av sin kraft. och krånglade fast det runt fågelns huvud. "Ha på dig den tills du känner att det inte blöder" Han ville ju inte att hans första slav skulle dö.

Nialas blick lyste upp när han började samla in material, men mörknade snabbt när snaran kom om hennes hals "Vad gör du?!" utbrast hon och flämtade till. Hon lyssnade skräckslaget på hans ord, hon visste att kämpa emot var meningslöst, det enda hon fruktade var sin egna död.
"Ja, mäster Joker" viskade hon. Denna förödmjukelse, en liten valp, som knappt var hälften av hennes ålder! Hon kunde inte tro det!
Hon kom snart på att Joker inte kunde hennes namn ännu, och det kanske hon kunde använda sig av.

Hennes öron spetsades när han sade att det inte skulle göra ont men gnydde när han fortsatte med proceduren *Det var inte såhär jag tänkt mig "allierad"* tänkte hon surt och lät honom avsluta det han höll på med

Han tittade på henne, hon skämdes det såg han på henne. Men hans skulle inte by sig så mycket om det. Skam var en del av livet. För vissa. Hans gröna och blå öga vandrade runt i omgivningen innan han åter lät dem vila på fågeln. "Skrattar bäst som skrattar sist" sade han åt henne och nickade, jo han hade vunnit. Det lät som om han lärde henne en läxa. "Ditt namn!" det var ett krav att han skulle få veta det. Det var ju han som ägde makten. Hans mungipor ryckte men det utväxlades aldrig till ett leende.

Niala kollade upp smått och visste att när hon sade sitt namn skulle hon ha förlorat helt, hennes frihet som hon höll så kär skulle tas ifrån henne "Niala" sade hon och hon kände hur hennes själ ville dumpa henne där och då, bara lämna henne åt vargarna, i detta fall Joker...

Nialas blick var tom, det enda hon höll kärt togs ifrån henne, det skulle dröja länge innan hon åter skulle ljuda ett fnitter bland träden...

(Avslutat)