Reaktionen som besvarade hans uttalande var till och med bättre än vad han hade väntat sig. Det retsamma flinet blev bredare medan han betraktade vrenhonan som blossade upp av ilska. Och hon vågade till och med utmana honom. För nog var det dova ljudet som kom från strupen en utmaning, likaså som steget emot honom var det. Och det roade honom, trodde hon verkligen att hon skulle ha en chans gentemot honom? Han, som inte ens behövde spilla blod för att släcka liv. Så underhållande hon var...
Shiva besvarade hennes  morrande med ett roat skratt samtidigt som han lättsamt höjde på ögonbrynen.
"Don't challenge me." Det glödde i de mörka ögonen. Han tackade aldrig nej ifall tillfälle att slåss erbjöds, dessutom var hon på ett område hon inte borde ha beträtt. Men på något vis skulle det vara synd, för trots allt var hon så väldigt bra underhållning när allt kom omkring.
"Besides, aren't we all freaks in our own way? Take me, for example. Half black, half white, very odd markings to wear. Not as freaky as your snake tounge, but still freaky." Han skrattade igen, samtidigt som han undrade ifall detta kanske skulle lugna henne aning så hon inte skulle få för sig att göra något dumt.

[Ehfra är dum i huvvet, hon fattar inte att hon är en måsskit i strid mot Shiva <33]

Ehfras min förändrades inte då hanens kalla röst nådde hennes öron. Hon brydde sig faktiskt inte vad han sade, eller vem han var i strid - minsta lilla mot raganor.. och hon kunde slita vem som helst i stycken. Det var bara tur att den där lilla svarta hårbollen hade kommit undan. Han hade visat sig så liten och värdelös att hon tillslut låtit honom gå. Det var en grotesk förvandling, från glad, lekfull och bekymmerslös till någon beredd att skada.
Plötsligt tog han till orda igen, och allt eftersom orden förflöt svalnade det spända ansiktet av en aning. Han kanske inte var sugen på bråk för tillfället, men isåfall, lyckades han inte vidare bra. Hennes morranden blossade upp igen i full kraft då han fortfarande ansåg att hennes horn och tunga var sjukliga. Det var som att trycka på en knapp, knappen så tillåt hennes hat att börja brinna som helveteseldar inom henne. Hon klarade inte att behärska sig i sådana tillfället. Det var som att det fanns två typer av Ehfra, inneboende i den vinthundslika kroppen.
Ännu ett steg togs mot den svartvita hanen och svansen spändes bakom henne.
"Right, king of Kaiwood", rösten var vass och skar som en pisksnärt genom luften. Det gick inte att ta miste om hennes raseri, om ögonen som glödde och öronen som slickades bak mot nacken. "You've made your choice." Nej, hon var inte korkad. Hon skulle aldrig klara sig i en ren strid, så smart var hon iallfall. Istället vände hon rakt om och började vandra ifrån platsen, men inte utan att ha kastat en ilsken blick bak. ville han inte ha henne i närheten skulle han väl slippa. Dumskalle.
Han som verkat så..

Auran runt den hornklädda varginnan verkade plötsligt så het och flammande, och inte konstigt då hon inte ens kunde dölja sin ilska på utsidan. Det dova lätet som kom ur hennes strupe var ett tydligt tecken på att hon inte ville ha med Shiva att göra. Och ännu tydligare blev det då hon med en ilsken blick gentemot honom vände på sig och började vandra bort bland träden. Att det var så lätt att irritera henne...
Ett vagt skratt undslapp den svartvita hanen och med några enkla rörelser skuttade han ikapp henne, ställde sig framför henne och blockerade den väg hon tänkt vandra.
"If you're gonna be like that you'll never achieve anything." Med en smått överlägsen min i ansiktet såg han på vrenhonan som fortfarande verkade både ilsken och sårad. Tänk att ord kunde ha sådan makt över vissa. "Why spend so much time to bother about what everyone else think. You know who you are, right? Isn't that enough?"
Shiva brydde sig aldrig om vad andra tyckte. Ha visste vem han var, och det var allt som räknades. Det var det som hade lett honom såhär pass långt i livet.

Ehfra hade inte hunnit många steg innan Shiva hann ikapp henne. Nonchalant slank han in framför henne och blockerade vägen, något som eldade upp henne ytterligare några grader. Det sprakade om ögonen då hon fixerade honom med blicken då hon stannade upp, utan att bry sig om den underliggande utmaningen ett sådant ögonkast brukade betyda. Så enormt oförskämd han var!
"I had no business here afterall", sade hon kallt och ändrade riktning för att gå runt honom, mer än trött på hanvargen. Men hon blev ännu en gång avbruten och fann sig helt enkelt tvungen att svara. Det var ett viktigt svar. Ett svar han kanske behövde höra.
"No, you're right. It does not really matter. I know who I am, but.. Wasn't that what you just said? That you wanted to be remembered?" Blicken hårdnade en aning, men hon gjorde ingen ansats att fortsätta gå. Kanske kunde hon banka några uns vett i honom. Åtminstone kanske han skulle kunna begripa hennes ståndpunkt, även fast det just då verkade som en hopplös uppgift. "I want to be remembered as a wolf, not as ha cursed freak. I really don't care what other wolves think of me in appearance, but I hate that old tale, that there would be some freaky spell. This is wo I am, and this is who I will remain. Am I obsessed with a strange enchantment, can equally well every wolf bee there too. I'm not the strangest looking wolf around here, so why just me and my kind? I'm tired of it."
Hon smällde igen käkarna och stirrade på honom med ögonbrynen i ett V, med irritationen fortfarande blossande. Begrep han nu?

[Inser hur bristande min engelska är xD Myycket fel här]

Med ett ilsket uttryck i det smala ansiktet såg hon på Shiva, och han kunde inte låta bli att roat se tillbaka på henne. Att en sådan lättsam varelse plötsligt kunde se så arg ut. Det fascinerade honom, samtidigt som den skadeglada vargen var densamma som han alltid varit. Det var bara för roligt att reta andra, han kunde inte få nog av det.
Hon däremot verkade ta det hela på största allvar. Han lade märke till hur väl hon valde sina ord när hon argumenterade emot honom. Hon verkade helt klart vara en sån som hade alldeles för mycket tid för allvarsamma tankar. Vars fanns det roliga i ett sådant liv? Nej, alldeles för allvarligt för hans smak.
"Lighten up, huh?" sade han med ett lättsamt tonfall. "It won't get you anywhere to be that angry. It's just words, you know. Don't let them get to you that easy."
Det kändes bra att säga det åt henne. Inte för att han var en sådan som gick omkring och delade ut goda råd åt andra, snarare för han fick känna sig överlägsen henne när han kunde se saker på ett bättre sätt. För bättre var det, helt klart. Han skulle aldrig ha tagit sig dit han hade gjort om det inte vore för att han inte brydde sig om alla dessa små detaljer. Det var bara att sätta upp ett mål, och se till att nå det.
"Besides, better to be a freak than to be one in the crowd." Det glimmade i de mörka ögonen när det retsamma flinet blev aningen bredare.


[Google translate är min vän xD <3]

"But.." Ehfra avbröt sig, ruskade på huvudet och gav upp ett  frustrerat läte. "I can't handle you." Sedan suckade hon djupt och såg på honom med trött min i de klarblå ögonen. Det var tydligt att de inte tänkte på samma vis, och han gjorde inte precis några ansträngningar till att försöka. Ändå hade ilskan lagt sig, och utbytts mot en road känsla som fick henne att vilja jävlas lite extra. Hon besvarade hans retsamma leende med ett kort skratt åt hans sista mening, så knuffade hon omilt till honom med högertassen.
"Yeah, right. That came from the right person. " Ehfra hade rest sig upp, och skärskådade honom noga, fortfarande med leendet placerat på läpparna. Ilskan var som bortblåst - impulsiviteten hade drivit bort den i takt med att hon inte orkade tjafsa emot hans argument. "So, idiot, your pack.. Where is it? I'm curious. ."


[SEGSVAAAR]

[ååååh, så hemskt ledsen för segt svar, men har fått heltids jobb så hinner inte då jag jobbar skift också D: Därför har aktiviteten inte varit på topp, jätte ledsen för det <3]

Han kunde inte annat än flina åt henne, så underhållande som hennes ord var. Det var länge sedan han hade mött en varg med en sådan fängslande personlighet, eller ja... Åtminstone en levande varg. Stunder som dessa var helt klart värda att uppskatta och njuta av. Varför kasta bort dem? Livet som en ledare var faktiskt ganska allvarsamt, mer än han hade anat. Han kunde gott behöva såna här roande små avbrott i sin vardag.
Den hornklädda var så full av liv, han kunde känna det. Så full av en brinnande nyfikenhet och ungdomens naiva längtan efter äventyr. Kanske han själv också var så. Skillnaden var att han hade funnit sin plats. Äventyr tilltalade honom inte längre på samma sätt som förr. Han visste var han hörde hemma. Att hon visste tvivlade han starkt på.

När hon sedan frågade om han flock försvagades leendet i hans ansikte en aning. Han hade haft så roligt med vrenen att han helt glömt bort att de befann sig på TBB:s revir. Eller, rättare sagt, att de gått djupare in på det. Och han ville inte att hon skulle möta flocken, hon var hans.
"You shouldn't be," svarade han med en barsk röst. "They're nothing to be curious about."
De skulle säkerligen slita henne i stycken ifall han inte hindrade dem, och det hade han heller inga planer på. Så kär var hon inte Shiva, men han önskade henne dock inte döden ifall det gick att undvika.
"You should go," sade han sedan med ett finurligt leende på läpparna. "I have things to do, cannot stay here anymore. But surely we'll meet again."

[Tänkte att vi kanske kunde avsluta här omkring? När jag är så seg xD]

[Det är lugnt, intressanta roll får gärna ta tid på sig C; Det har ändå inte varit någonting som stoppat upp i hennes tidslinje.]

"Not?" Ögonbrynen höjdes då hon tog in orden. Flinet dog bort i några fåtal sekunder innan det breddades igen. "That just makes me want to pay them a visit even more.." Hon svepte lätt med svansen, gick ett halvt varv runt honom och sopade med avsikt till honom i ansiktet med svansen. Hon kom återigen upp framför honom, men den här gången stannade hon inte utan fortsatte metern därifrån efter att ha givit honom ett mycket oskuldsfullt ögonkast. Huvudet vändes sedan bakåt, och rösten var en aning uttråkad även fast situationen var det motsamma. Svansen svepte lätt över hasorna, överväldigande kattlik, som ett kattdjur som förberedde sig för nästa drag.
 "But maybe I should not, anyway", rösten växlade till överdrivet inlevelsefull, "If they're all like you, HOW should I even SURVIVE?" Återigen dök flinet upp på hennes mörka läppar då hon vände sig om och (helt utan anledning) gav honom en vargkyss mitt på nosen. Så skrattade hon, snodde runt och delvis sprang, delvis skuttade ifrån platsen, med fnittrandet bubblande i halsen. Ögonen lyste av dåligt tillbakahållen underhållning. "Bye, my new strange relation!"


[Wuuut Ehfra xD okej alla vet att hon har en skruv lös~ men vi avslutar här, ska du skriva något mer eller? :3 Annars är detta avslutat!]

Hon var korkad. Naiv och alldeles för dum för att förstå sitt eget bästa. Men det var klart, vad mer kunde han egentligen förvänta sig? De som inte visste vad som lurade i Kaiwoods mörker kunde man förstås inte döma, de trodde väl fortfarande på det som kallades för godhet. Nåväl, med tiden skulle det nog uppenbara sig för dem.
Han flinade bara åt hennes ord. Hon visste nog inte hur rätt hon hade. Visserligen fanns det väl de i flocken som kunde föra en normal konversation, som honom. Men sedan fanns det dem som... Ja, han kunde väl enkelt säga att de hade lite udda intressen och väldigt svårt för den sociala biten.

Så plötsligt överväldigades han av hennes hastiga rörelser och innan han visste ordet av hade hon kysst honom på nosen för att sedan börja dansa bort mellan träden samtidigt som hon ropade sitt avsked.
Med en förvånad min stod Shiva kvar och såg efter den underliga varginnan. Nej, hon var verkligen inte som de flesta han mötte. Han var inte riktigt säker på vad han skulle tro om henne. Nästan så att han måste träffa henne en gång till, bara för att ta reda på mer.

[Avslutat där?]