Smattret av regn som slog mot tunga löv ovanför henne ekade genom den dunkla skogen. Hon hade sökt sig in i den, bara några få hundra meter från den öppna slätten, i hopp om att slippa de värsta vindarna som slogs med varandra där ute. Så fort hon hade satt sin tass in i skogen hade både vinden och regnet lättat något. Den naturliga förklaringen - träden stod i vägen. Trädkronorna var så täta att det till och med gick att hitta en torr plats under dem, trots vädret. Detta var väl behövligt, Renns annars nästan gyllene tassar var bruna av lera, och det värkte i dem alla fyra. Hon hade lagt sig ner i någorlunda lä under ett av träden. Här var hon inte synlig bakifrån, vilket gjorde att hon kunde slappna av lite mer än hon kunnat tidigare. Att hon helt saknade kamouflage i en mörk, grön skog med sin gula päls störde något, men hon försökte att inte tänka på det. Det var trots allt inte ens säkert att det skulle komma några förbi. Istället lät hon sluta sina ögon och förlita sig till sina andra sinnen, för att kunna få en kort sömn innan hon var tvungen att vandra vidare. Trots allt skulle hon inte kunna stanna här länge till. Hon var fullt medveten om att hon var inne på en flocks revir, hon hade känt deras doftmarkeringar men valt att ignorera dem för att söka skydd. Vad hon skulle göra om någon av dem kom förbi visste hon inte. Men för tillfället, en kort sömn.

En gren som knäcktes fick henne att vakna till och höja huvudet. Var det vinden som tagit ytterligare ett offer, eller var det någon som var på väg mot henne? Ljudet hade inte kommit från särskilt långt bort, men hon hade inte riktigt hört varifrån. Trots allt hade hon varit halvt sovandes när hon hört ljudet. Var det en av flockens vargar? Var den här för att göra sig av med henne? Kanske var det bäst att fly medan hon hade chansen. Hjärtat dunkade i bröstet på henne, detsamma gjorde hennes fyra tassar. Hon skulle inte komma långt om hon sprang. Istället sänkte hon huvudet och lade det mot marken. Kanske hade den inte sett henne? Kanske, bara kanske, skulle den fortsätta utan att bry sig om henne...

Den stora svarta cestrohanen gick med långa stolta steg i skogen, han suckade irriterat för sig själv medan han lyssnade på det höga smattrandet ovanför hans huvud. han är glad över att träden stod så täta ihop att det inte kom alltför mycket regn ner på honom, han är rejält trött på de här konstiga ovädren som kom och gick som dom ville.

han piskar till med svansen och ruskar smått på sitt blöta huvud, han hade vandrat omkring därav hans blöta päls och han började bli trött, allt han ville göra vad att få lägga sig, hans tassar lämnar avtryck på den mossiga stigen och hans ben bara fortsatte att gå trots att han är trött.

Han råkade av misstag trampa på en gren som knäcktes och gav ifrån sig ett högt ljud, han stelnar till och ser sig omkring, hade någon hört det? hade flocken som håller till här hört det?. han slickar sig om nosen men han uppfattar en vargs doft i närheten, en okänd vargs doft. han stryker öronen smått bakåt och styr stegen ditåt, vem det än är så ville han kolla upp det och var det en blivande vän eller en blivande fiende?

Allt efter den andre kom närmre kunde hon uppfatta att det var en varg. Av doften att dömma var det en hane. Ljudet från stegen tydde på att han var stor. Åtminstone i hennes storlek. Att strida mot en okänd hane när hon är utmattad var inte någon vidare idé. Att stegen kom allt närmre var lite obehagligt. Det tydde på att han visste att hon var där. Sökte efter hennes doft. Var det för att jaga bort henne från området? Om han tillhörde flocken här så var det inte omöjligt att resten av dem snart skulle följa i hans spår. Att försvara sig mot en annan, eller fly från honom för den delen, skulle inte vara helt omöjligt. Men att göra detsamma mot en hel flock, det vore inte riktigt lika lätt.

Snart kunde Renn urskilja konturer av vargen. Han visade sig vara, precis som hon trott, i hennes egen storlek. Kanske lite mindre. Stegen han klev fram med visade på mod och stolthet. Var han flockens ledare till och med? Det hade väl varit just snyggt. Att springa in på en flocks område och möta dess ledare i skogen när hon inte hade krafter att försvara sig med. Renns rödkantade öron vinklades bakåt, åt sidorna i respekt för hanen, det skulle väl vara lika bra att ge honom den från början. För vem vet vad som skulle hända henne om han inte fick den?

Han får snart syn på en creme färgad varg med lite rött i pälsen framför honom, han ler slugt och kyligt när han ser att hon vinklar öronen bakåt i respekt. han sveper till med svansen och går emot henne med samma stolta hållning och steg, han undrande vem denne tik är och vad hon gjorde här? men hon sökte väll som han skydd också från ovädret, han rynkar lite på nosen och ruskar smått på huvudet så hans långa svarta lugg dansar och avslöjar hans gröna ögon.

han gillar att hon visade respekt, han riktigt njuter att se andra kräla under hans tassar. Han flinar kallt emot henne och slickar sig om nosen. - Vad gör en ensam snäcka som du här själv? Han tar några steg närmare henne men stannar så att det är kanske 1 meter emellan dem. han drog in hennes doft, hon hade inga andra dofter på sig, så hon tillhörde inte någon flock antog han.

Hon satte sig upp när vargen kom närmre. På nära håll kunde hon se att den andre var mindre än henne, inte mycket, men det var en viss skillnad mellan dem. Öronen var fortfarande vinklade bakåt och hon flyttade sig inte det minsta, trots att han kom väldigt nära henne. Det var lite obehagligt hur nära han var, men inget som hon visade. Hon kunde inte visa sig svag inför en helt okänd varg. Förmodligen skulle hon inte visa sig svag inför en för henne känd varg heller. När han talade skred en känsla av obehag ner för hennes rygg. 'Snäcka', det lät inte som något hon ville bli kallad av honom. Det kanske fungerade på andra, men hon tyckte det bara kändes sliskigt. Hon lät blicken fästas i hanens gröna ögon, men inte var hennes ögon hårda så som hon borde ha dem. Nej, de var respektfullt mjuka och vänliga. Hon hade ingen lust att hamna i trubbel. "Jag väntar ut det värsta av vädret" svarade hon. Det gav inte så mycket, förmodligen hade han förstått det redan, men det var inte ett respektlöst svar då hon faktiskt svarat på hanens fråga. "Får jag ställa samma fråga till er?" frågade hon sedan.

Han sätter sig ner och slickar sig om nosen, hennes doft påminner om hans, (alltså deras ras^^), men han vet inte om hon är samma ras som han eller om kanske korsning?, han rynkar lite på nosen och kliar sig nonchalant bakom ena örat innan han möter hennes blick igen.

hans blick är hård och kall medan hennes är mjuka och vänliga, och han kunde se respekten i hennes ögon,han gillar det enormt. Hon verkade inte vilja hamna i trubbel och han tänkte inte göra något så länge inte hon gjorde något emot honom. Man kan aldrig lita på någon, det fick han lära sig tidigt som valp.

Men han litade faktiskt på två st, hans ena syster och hans mor som nu är i en annan värld. Han kommer tillbaka till verkligheten när tiken börjar prata och han flinar kallt. - Då tänkte vi exakt samma sak. han syftade på när hon frågade honom vad han gjorde här och som hon själv gjorde, väntade ut det förbaskade ovädret. - Vad är ditt namn sötnos?

Hon gladdes åt hans svar av två anledningar. Den ena är att han inte sa 'jag är på patrull i mitt område' och den andra att hon inte var den enda som tvingades att ta skydd för vädret. Det betydde att vädret var något extra, inte att hon var svag. När han frågade efter hennes namn kunde man skymta en uns av irritation i hennes ögon, men bara för någon sekund. 'Sötnos'... Var han tvungen att lägga till de där orden? 'Snäckan', 'sötnos', det störde henne. Men hon ville inte vända hanen mot sig. "Renn" svarade hon kort. Vad han nu skulle med hennes namn till förstod hon inte riktigt. Kanske försökte han vara artig när han frågade efter hennes namn? Det hade hon svårt att tro. Men för att inte själv verka oartig ställde hon samma motfråga. "Ert namn?" Hennes ord var lena, som om hon tyckte om att prata med den här främlingen. Var det så? Förmodligen inte. Det fanns väl ingen anledning för henne att vara road av att prata med en främling medan hon väntade ut ett fruktansvärt oväder. Eller?

Han kliar sig bakom örat och ser nonchalant mot henne, men samtidigt var han inte lika kall och elak mot henne som han skulle vara mot andra han mötte. Kanske berodde det på att hon var en renrasig cestro eller hade cestron i sig?, han visste inte men han kanske skulle fråga. När hon säger sitt namn "Renn" så smakar han på hennes namn och nickar lite med huvudet som om han gillar det. - Razek säger han när hon frågar efter hans namn.
Han sveper lite med svansen och ser sig omkring i skogen, han hörde hur det mullrande hotfullt ovanför dem och han suckade irriterat. han var så liderligt trött på de här ovädren som kom och gick. han riktar sin gröna blick mot Renn igen och ler kallt emot henne.- Så vad är du för ras Renn?
Underligt nog så ville han faktiskt veta vad hon är för ras, annars brukar han inte bry sig så mycket om raser eller dylikt.

Med fortfarande samma vänliga blick granskar hon hanen. På något sätt påminde han om hennes bröder. Det var inte ögonen, så långt kunde hon se. Trots att hennes bröders ögon kunde se elaka och retsamma ut till och från så var det inte alls likt den här vargens. Hans ögon hade en värre ton i sig. Som om han där bakom höll tillbaka. Färgen var det inte heller. Även om den svarta vargen framför henne hade de röda stänken som var så karaktäristiska för hennes flock så var hennes bröder mycket ljusare färgade än honom. Var det kroppsbyggnaden? Ja, det var det. Även om han var mindre än bröderna så hade han i princip samma kropp som dem. Nästan obehagligt lika.

När han säger sitt namn, 'Razek', tycks hon känna igen det. Förmodligen var det bara en inbillning, eller så hade hon kanske mött en annan varg med samma namn, vilket visste hon inte, men hon hade helt klart aldrig träffat denne innan. Hanens... Razeks nästa fråga förbryllade henne något. Varför frågade han om hennes ras? Kanske var det för att han också kunde se likheten till någon? Var han också en Cestro? Omöjligt. Far hade sagt att inga Cestrovargar hade vandrat till Numooris skogar. Så inte kunde han vara en Cestro. Var han ute att döda vargar av en viss ras? Tanken fick hennes blick att smalna något och huvudet höjdes till en lite mer självsäker position. Även om han var en hane så skulle hon inte tillåta honom att få så som han ville om han skulle försöka skada henne.

Efter en kort betänketid så bestämde hon sig för att svara. Först tänkte hon bara säga 'varg' men lät bli för att inte irritera hanen. Det skulle bara vara slöseri med energi om han nu skulle störa sig på det. "Cestro" svarade hon tillslut. Åter detta korta svar. Hon var inte vidare intresserad av att dela med sig av informationen, men hon kunde inte låta bli att undra varför han frågat. "Hur så?" Även hennes röst hade övergått från den silkeslena till en mer självsäker, men fortfarande starkt feminin, röst.

Han undrande varför Renn stirrade så på honom, det fick honom att känna både irritation och obehag i kroppen, sådär hade han inte upplevt på länge, inte sedan han hade lämnat familjen och deras flock. För honom var det inte hans flock, han hörde aldrig hemma där, inte efter vad hans far hade gjort. Renns stirrande på honom fick honom att bli påmind hur fadern stirrade på honom, på ett obehagligt sätt som om fadern planerade något slugt och elakt.

han betraktade Renn fortfarande med hård kall blick, men sänkte garden en aning, men inte helt, man kunde ju inte veta. men när Renn säger att att hon är Cestro så blir han glad om man skulle kalla känslan för det. Men han visar det inte för henne, istället kommer det ett flin upp på hans läppar och han möter hennes blick igen. - Intressant. Han sveper lite med svansen och slickar sig om mungiporna medan han flinar kallt. - För jag är nämligen också en Cestro min sköna dam!

Hon såg från hanen till skogen bakom denne, sedan tillbaka på hanen igen då han talade. Att han fortsatte med de där orden 'sköna dam'.. Försökte han vara trevlig? På något sätt lät det inte så, utan mest ironiskt. Men samtidigt kunde hon inte veta hur han var uppfostrad. Kanske var han tvungen att lägga till de där orden? Även om hon inte gillade dem, så lät hon bli att nämna det. Hon hade knappt reagerat på att han sa att även han var Cestro, hon kunde nämligen inte tro det. Far hade sagt att det inte fanns en enda Ren här i Numoori, Hon reste sig upp, men stod ändå kvar med samma avstånd som förut. Hur kunde hon veta om han ljög? Försiktigt sträckte hon fram nosen mot hanen för att dra in hans lukt i nosen. Även om denna var något lik så kunde han lika gärna vara en blandning. Bara kalla sig för cestro. Vad han nu skulle vinna på det visste hon inte. Hon satte sig ner igen. Det fanns ingen anledning till att stå upp när hon ändå inte tänkt lämna platsen förns vinden mojnat, och det verkade inte vara än på ett tag.

"Varför är du här?" även om hon ställt frågan innan, så hade den en annan innebörd denna gång. Kanske skulle han förstå vad hon menade, annars fick han väl fråga. Eller visa sig korkad. Men hon var inte riktigt på humör för att yttra fler ord än nödvändigt.

Han följer henne med blicken, han flinar bara och klipper lite med öronen. han rynkar lite på nosen när hon sträcker fram nosen för att lukta på honom, trodde hon inte på honom? han ljuger inte om att han är en cestro. men han visste ju inte inte hur Renn hade blivit uppfostrat. Han flinar slugt emot henne och hans ögon har samma sluga hårda blick, men han samtidigt långt inom honom är han glad över att han har funnit en jämnlike, en som är cestro som han själv.

Fast det skulle han aldrig säga rakt ut eller visa för någon och inte för renn. han sveper lite med svansen och flinar. - luktar jag gott? säger han med en retsamt kall leende på läpparna. han möter hennes blick när hon frågar honom om varför han är han. han fnyser en aning och rycker lite på axlarna. - Jag är här för att börja om på nytt. han slickar sig om nosen och ser på henne- - Varför är du här själv Renn? Den här gången sa han hennes namn, kanske för att hon har stigit i hans ögon och hon förtjänade respekt också.

Hon valde att ignorera hans 'luktar gott'-fråga, tog den som retorisk. För inte ville han väl att hon ärligt skulle svara på den? Illa kanske han inte luktade, men gott.. Gott luktar ett nyfällt byte vars blod fortfarande rinner ur dess kropp. Det är en god lukt. Hans var... inte som den doften i alla fall. När han talar om att han ska börja om på nytt ville hon gärna flina elakt. Han flydde alltså? Hon höll tillbaka den tanken när han ställde frågan tillbaka till henne. Vad gjorde hon här? Hon hade lämnat flocken vid den där incidenten.. Sen hade hon.. hamnat här? "Jag vet inte" sa hon och la huvudet på sned. Hur hon kommit hit var även för henne ett mysterium. Inte något hon tänkte ta reda på med en främling. Det vore bara fånigt. "Vad är det du flyr?" frågade hon. Det var först efter hon hade avslutat meningen som hon kom på att han bara sagt 'börja om', inte nämnt något om att fly. Det var hon själv som hade tänkt det. Kanske var det dumt sagt av henne? Men samtidigt kändes det inte som om han skulle flyga på henne för minsta lilla. Det var inte känslan hon fått efter de här få minutrarna de tillbringat tllsammans.

han stryker öronen bakåt åt hennes kommentar att han flyr. skulle han fly? aldrig, han flyr inte för något. han fnyser åt hennes fråga och blänger på henne, men något får honom att inte vilja flyga på henne, vad vet han inte. - jag flyr inte för något Renn väser han fram med en irriterad klang i rösten. han piskar lite med svansen och knycker lätt med huvudet. - jag tänker starta om här, kanske eventuellt gå med i en flock om jag finner någon lämplig. Han granskar henne noga och flinar kallt. - du själv Renn? flyr du undan något eller någon?

Hon vinklade öronen bakåt och reste sig upp när hanen höjde rösten. Han lät hotfull, inte att undra på kanske, men hon tänkte inte sitta ner om han skulle få för sig att gå till anfall. Omedvetet reste sig den rödtoppade raggen men den lägger sig ner då han fortsätter tala. Uppenbart skulle han inte anfalla henne medan han pratade, men hon skulle vara lite försiktigare. Helt klart kunde det gå snabbt att tända elden hos hanen... Razek, så det var lika bra att vara på sin vakt. Hon skakade på huvudet till hans fråga. Flyr? Hon? Hon ville fnysa och ge honom ett spydigt svar, men lät bli. Istället fäste hon sin klara blick i hans. "Nej, jag är här med en uppgift" svarade hon. "Mer än så kan jag tyvärr ej berätta för dig" fortsatte hon. 'Kan', kunde hon väl alltid. Men hon ville inte. Det fanns inte någon anledning för honom att veta om uppdraget som hennes far givit henne. Han kanske skulle komma till nytta för det...

(haha, lol, byter färg på texten så man känner av hennes awesome stämma 8D)

han ser på henne och sveper lite med svansen, regnet droppade ner från löven och blötte ner hans päls, han ruskade på sig, han tycker inte alls om detta vädret, helst ville han gå härifrån, men något fick honom att stanna kvar. Kanske är det för Renn skull. En sak är säkert att hon påverkade honom men hur han skulle tyda det visste han inte. Och den här påverkan hon hade på honom fick honom att bli mer irriterad.

Han möter hennes blick och ler kallt mot henne, han fick något nyfiket i sin kalla blick, men den glimten försvann lika fort som den hade dykt upp. - så du är en spion? hans röst hade ironi med en uns retsamhet i sig och han klipper smått på öronen och slickar sig om nosen. han skrattade till och ruskade smått på huvudet. - Varför inte? jag kan kanske vara till stor hjälp min sköna Renn!

Hon skrattar till när han kallar henne spion. "Ja, nästan" säger hon med ett litet leende. Det var inte direkt ett glatt leende, utan mer för att återgälda hans retsamma ton i rösten. Hon tar några steg närmre hanen, men stannar på sådant avstånd att hon skulle hinna reagera och undvika en attack om den skulle komma. Leendet försvinner igen då Razek åter börjar tala. Efter några korta sekunder av eftertanke hamnar åter ett slugt smil på hennes svarta läppar. "Jaså det säger du?" frågar hon och vinklar det ena örat bakåt och blicken smalnar något. "Hur skulle det gå till då mitt uppdrag inte är för dina öron?" fortsatte hon där hon stod stadigt på marken och utstrålar självsäkerhet. Skulle han komma med en bra come back kanske hon skulle bli illa tvungen att ta nytta av honom. Det hade hon inget emot, att använda andra, trots allt.

han betraktade henne där han är och ruskar smått på huvudet och hade kvar den retsamma flinet på läpparna. Men hans ögon är fortfarande kalla, misstänksamma. Han är beredd ifall hon fick för sig att anfalla honom, man kunde ju aldrig veta vad som rörde sig i andras vargars huvud. han småskrattar lite när hon erkänner att hon är nästan som en spion. Åt vem spionerade hon åt? tänker han för sig själv. han sveper lite med svansen och klipper smått med öronen. Det hördes ett högt mullrande och han suckar smått för sig själv. Han avskyr detta oväder, regn och chaos ena dagen, sol och lugnt i nästa.

han rynkar smått på nosen och hans öron åker smått bakåt, hans pupiller smalnar en aning och han möter hennes smalnade blick. Han tycker inte om hennes ton eller hennes blick. han fnyser kort åt hennes kommentar och ser upp på träden, på regndropparna som faller från löven och träffar marken med smattrande ljud. - Du får väll testa mig!

Hon fuktade lätt sina läppar med sin skära tunga. Ett slugt flin hänger kvar på de svarta läpparna och blicken är fortfarande smal. Som att hon planerade något. Hon lät tankarna lägga för mot nackdelar mot både den ena och andra idén. Tillslut bestämde hon sig för en av dem, kanske inte den vanligaste vägen hon brukade ta, men den skulle nog fungera. Hon tar de sista stegen för att stå helt intill hanen, så som han reagerat innan verkade han inte vara den att anfalla först. Helt perfekt, för tillfället. Hon stod såpass nära hanen att de precis inte nuddade varandra, tillräckligt nära för att få den vekt sinnade att backa. "Du kommer inte bara slösa min tid?" frågade hon honom. Som för att se om hanen verkligen på riktigt var intresserad av hennes uppdrag.

han klipper lite med öronen och hans ögon smalnar en aning när hon tar några steg mot honom tills hon nästan är intill honom. Men han flyttar inte på sig utan följer henne med blicken. Han flinar kallt emot henne, men hans blick är misstänksam nu. Han undrande vad hon hade planerat och vad är det för uppdrag hon pratade om? Frågan gjorde honom faktiskt nyfiken men det var inget han visade.

Men han hade stor respekt för henne, därav av att han inte anföll henne eller visade sig svag inför henne. Han möter hennes blick och slickar sig om nosen. Han skakar bara på huvudet åt hennes fråga och suckade en smula. - Om du hade tyckt att jag slösade din tid så skulle du väll inte ha stannat kvar och pratat med mig? han sveper lite med svansen och blickar ut över ovädret över dem och ser på dropparna som droppar från bladen. - Dessutom har jag inget annat för mig...

Hon skrattade lätt till hanens ord innan hon bakade två steg och satte sig ner. Hon pekade menande med nosen bortåt, bort från den vindstilla plats de båda funnit. "Mina val är inte många, utan stanna är mindre tidskrävande än att försöka ta sig någonstans i det här vädret." Hon vände sedan tillbaka blicken till hanen. "Dessutom vill jag tro att jag var här först, är det då inte på dig att lämna platsen?" frågade hon med något slug, men ändå glad blick. Hon uppskattade hanens sällskap, han var tillräckligt okrävande för att inte ta upp någon energi, men ändå inte så tråkig att hon skulle bli irriterad över hans närvaro. Så för tillfället gjorde det inte henne något att han var här.

(sorry att jag inte svarat, har ett liv och jobb... och ibland måste de komma före ^^ och ledsen för kort svar, men nu kommer vi vidare iaf (:)

Han flinar mot henne och ruskar smått på huvudet. han måste medge att hon är väldig slug, men det är något han gillar. han möter hennes blick och skrattar retsamt. - Om damen vill att jag skall gå så behöver hon bara be mig.. Men innerst inne ville han att hon itne skulle be honom att gå, att hon ville att han skulle stanna.

Han sveper lite med svansen och klipper smått med öronen. - Men vi kan bli sittandes här hur länge som helst. Han fnyser åt ovädret runt dem som om han hoppades att det helt plötsligt skulle sluta. - Man vet ju aldrig med de här Chaos vädren.

han ser sig omkring och hans gröna blick fastnar på henne igen. - så vad har du för andra planer? gå med i någon flock? eller du är kanske en vandrare som jag?

( Off: Förlåt att det har tagit en sån lång tid att svarat :'( har haft det lite tufft på jobbet men nu har det lugnat ner sig äntligen (A) )