Öknen hetta som vanligt. Ändå var det någonting som var annorlunda. Istället för solens gassande värme var det något tryckande i luften. Molnbyar började samlas på himmelen, gråa och obehagliga. Zayev kastade en blick upp mot himlavalvet och såg ogillande på skådespelet ovanför hans huvud.

Vädret hade betett sig konstigt under en längre tid nu. Det var ovanligt att luften betedde sig såhär i öknen, och än lustigare var det att det samlades moln på himmelen. Den flerögde drog ett djupt andetag. Luften var svår att andas och kändes otillfredsställande för hans stora lungor. Zayev tog blicken ifrån himmelssfären och började röra på sig igen. Han sökte efter ett byte som kunde tillfredsställa både honom och Azazel, om de skulle få lov att ha det ifred. Det var inte helt säkert då han främst skulle jaga för flocken. Men de befann sig både i ett lätt dödläge: Fakargen kunde inte jaga själv och själv kunde han inte heller lämna honom ensam under en längre period. Eller ja, det skulle han säkerligen, men det kändes inte bra inom honom om han skulle göra det. Man lämnade bara inte någon som behövde hjälp.

Den blå sänkte sitt huvud och sökte efter dromedarernas doft. Han visste att de vandrade genom öknen då han sett dem flera gånger. Länge sökte han medan molnen ovanför honom blev oroligare och oroligare, men utan ett resultat. Zayev reste sig och suckade. Det skulle ta tid innan han fann någonting att äta. Han rullade på sina stela axlar innan han sänkte huvudet igen och började söka. Då marken plötsligt lös upp vidgades hans ögon. Då skrällen kom stannade han abrupt upp med nosen kvar i marken. Åska.

Innan Dahlaine tillsammans med sina syskon och de två ättlingarna till Raadslid Duwies hade han haft väldigt stora förväntningar på det nya landet. Landet som Gudarna kommit från och som hans mormor berättat om när han fortfarande varit valp. Att ha varit de första att korsa Benbron sedan De förste var något stort och alldeles speciellt för alla, och de skulle alla minnas det ögonblick då de för första gången satt sina tassar på Numoori. Aningen orolig över hur kommunikationen skulle fungera hade han repeterat vad han lärt sig sedan sällskapet skingrats. I flocken talade de endast Kymriska, men en del föräldrar lärde även sina barn vad de trodde var det gemensamma språket i Numoori. Förhoppningsvist kunde han använde sig av det, likaså hans bror och systrar.

Nyfiket blickade han ut över det främmande landskapet framför sig. Han hade identifierat det som sand, men aldrig förr hade han sett så mycket på en gång. Luften var svår att andas men han höll ut, om inte hans mormor förvridit eller glömt sanningen skulle inte hela landet se ut såhär. Hon hade berättat sagor och berättelser för honom som hon hört som liten. Det han nu såg framför sig, hade han inte hört talas om, trots att allt alla visste om landet hade berättats för äventyrarna. Det var nu deras uppgift att de om släktena kunde återvända. Därför var han nu tvungen att fortsätta framåt, hitta nog med information, återfinna de andra och sedan bege sig tillbaka för att de skulle kunna avgöra om landet var säkert igen. Med bestämda steg fortsatte han framåt och hoppades på att Gudarna skulle leda honom till ett fredligt möte. Tyst bad han en kort bön innan steglängden och farten ökade. Särskilt snabb var han inte, men det räckte gott och väl.

Dahlaine hann uppfatta ett stark ljussken längre fram och stannade upp, sedan kom det höga ljudet. Det innebar problem, det visste han. Det åskade inte ofta i hans hemland, men alla Ättlingar plågades under dessa få stunder. Det höga ljudet var på nära håll nästan outhärdligt. Hade det inte varit för varelsen han fick syn på strax efter att det skarpa ljuset försvunnit skulle han ha tagit en omväg. Men han kunde inte låta denna chans försvinna, detta var viktigt. Benen sattes i arbete igen och avståndet mellan honom och den främmande vargen blev mindre allt eftersom. På närmare håll kunde han avgöra storlek och kroppsbyggnad. Trots att Dahlaine antagligen var lägre hoppades han att det inte skulle bli en alltför stor svaghet om han skulle bli tvungen att slåss. Farten avtog när han kom tillräckligt nära för att kunna ses som ett hot. Han befann sig bakom den andre vargen som verkade vara blå och aningen annorlunda byggd. Blicken sökte sig för något sekund upp mot himlen, självklart kunde han inte se var nästa blixt skulle slå ner, förhoppningsvist var det inte i hans eller den andres huvud. Osäker på vilket språk han skulle hälsa på använde han båda. " Esgusodwch fi, syr. " Sade han på kymriska och blev tvungen att fundera innan han bytte språk, osäker på om det blev rätt. " Ursäkta mig, herrn. " Denna gång på nordspråk med stark brytning.

Andas. Andas. Ta det bara lugnt och andas. Dessa ord repeterade Zayev konstant för sig själv. Han hade inte rört på sig på en bra stund nu. Det mullrade oroväckande i ovanför honom. Sakta höjde han på huvudet och såg ut över områden runt om. Det var praktiskt taget vindstilla, men en enorm spänning låg i luften. Zayev vågade sig på att kika upp mot himmelen med det övre ögonparet. Olika grå nyanser låg som ett tak över honom. Himmelen lös upp på nytt. Den blå lade öronen bakåt och drog in svansen mellan benen. Då smällen kom gnydde han hörbart. Det var egentligen pinsamt att han skulle bete sig som en valp för något så naturligt som åska. Han gav himlen en giftig blick.
"Esgusodwch fi, syr."
En plötslig röst talade bakom honom. Zayev vände sig om och såg på den främmande vargen med frågande blick. Vad var det för språk han nyss talat?
"Ursäkta mig, herrn." sade den svarte som nu stod snett framför honom.
Nordspråk. Med en enorm brytning.
"Vad vill ni?" frågade den blå med neutral röst.
Zayev inspekterade främlingen lite snabbt. Svart med röd man. Taggar prydde hans kropp. För att inte tala om det språk som lämnat honom precis. Det var en ovanlig varg som stod framför honom.

Ännu en hög smäll hade dånat genom luften och helst av allt hade han velat fälla ihop öronen och stänga ute ljudet en stund, men det gick självklart inte. Trots att det ringde i de känsliga öronen kunde han inte ge sig av. Han var tvungen att veta mer, och han skulle behöva be den främmande vargen om hjälp för att kunna klara sitt uppdrag. De resande hade varit osäkra på hur länge de skulle behöva vara borta, men Mästaren hade sagt åt dem att ta den tid de behövde. De hade klarat sig utanför Gudarnas hemland i en så lång tid att de skulle bo kvar hela Dahlaines livslängd. Så länge skulle de nog inte vara borta, men om det var det som behövdes, skulle han göra det. Förhoppningsvist skulle han och hans syskons vägar att korsas i framtiden. Han skulle varken sörja eller sakna sin familj under tiden han var borta, tid för det fanns inte. Men att bortse från att han redan hade aningen hemlängtan var omöjligt. Om turen fanns på hans sida var hela landet inte lika oroväckande som detta ställe.

Med kroppen på helspänn tog han ytterligare några steg och visade tydligt med hela kroppen att han inte kom med våld i tankarna, men att han ändå inte var undergiven. Sedan granskade han den blå vargen. Och trots att antalet ögon och kroppsformen (Var det en arth (björn) han talade med?) förvånade honom en aning så visade han det inte. Givetvis hade han förväntat sig vargar här, men åren av genetisk evolution skulle självklart ha kunnat ändrat på detta. Kanske alla varelser såg ut såhär här? Han undvek att fråga ifall det skulle kunna ara förolämpande på något vis.

" Jag söker endast gwybodaeth. " Han tänkte inte på att han bytte språk, men det kom till honom så fort han tystnat. Frustrerat försökte han komma på vad ordet han sökte hette. Egenskaper? Vetande? " Kunskaper.. " sade han lite prövande, och det lät rätt. " Jag söker efter kunskaper om Numoori.. " Längre hann han inte innan ännu ett starkt ljussken syntes i hans ögonvrå. Åh nej, inte igen! Kort därefter kom mullret, lika öronbedövande som tidigare. Smärtan trängde in genom hans stackars trumhinnor och det började pipa på nytt. Men denna gång berörde det inte enbart öronen, denna gång började det även kännas i huvudet. Huvudvärken kom smygande till honom. Han såg sig om och hoppades på att ovädret skulle sluta, istället började det regna. Dropparna var stora och varma. Genast samlade han kraft och använde sig av sin dermakinesi och gjorde huden i ansiktet och på öronen hårdare för att slippa påverkas lika mycket. Vattnet störde honom nu inte lika mycket som innan. Han kastade en blick på främlingen och undrade om denne kanske visste var de kunde söka skydd. " Trygg? " Sade han frågande, osäker på vad ordet för skydd kunde vara. Om de nu inte skulle skiljas åt kunde han fråga vidare senare.

Främlingen hade visserligen tagit sig in på Devils revir, men det fanns inga tecken på fientlighet hos honom. Zayev tvekade enormt på att den främmande svarte visste att han hade vandrat in på ett revir när det var så tydligt att han inte kom härifrån. Han talade på nytt och ännu en underligt ord nådde Zayevs öron. Vad var det för språk han talade? Det kom inte någonting mer efter det lustiga ordet och den blå stod frågande och såg på främlingen. Det syntes tydligt att han tänkte. Frustration gick att läsa i hans ansiktsdrag.
"Kunskaper.." kom sedan trevande.
Zayev förstod plötsligt vad den främmande ordet varit. Kunskaper. Om vad? Svaret kom innan han hade chans att fråga. Kunskaper om Numoori. Instinktivt undrade den blå varför? Den som stod framför honom var en utböling. En planerad attack? Inte omöjligt... Ändå lät han saker bero. Det var någonting hos hannen som inte stämde med hans teori. en ny blixt skar himmelen och Zayevs alla fyra ögon vidgades. Han Så skrällen kom tryckte han öronen mot huvudet och höll svansen mellan benen. Zayev visste med sig själv att han snart var tvungen att göra någonting åt sin skräck, men just nu tänkte han inte göra det. Någonting träffade den blå i huvudet. För ett kort ögonblick trodde han att blixten träffat honom och hans hjärta började slå fruktansvärt fort. Men då han insåg att det endast var regn som började falla kunde han andas ut igen. Han såg upp mot himmelen med kisande ögon. Regn i öknen. Det var någonting nytt han aldrig tidigare sett. Spännande. Om han nu bara kunde slippa undan åskan också.
"Trygg?"
Zayev såg på främlingen. Trygg? Vad menade han med det? Om han var trygg eller... Vad? Med osäkra ögon såg han på den svarte.
"Vad menar ni?"
Lika bra att fråga om man inte var säker.

Avslutat

På grund av inaktivitet i tre månader