Långt, långt borta, långt efter att slätten tagit vid och avslutats, härjade en brand så stor att Kaiwood stönade för sina syskon vars liv blev till aska. De skydde för sina egna existenser med, dock var de tryggade av de avstånd som än så länge separerade dem. 
Nisha vaknade till liv med ett ryck. Hon sov aldrig. Kunde inte sova. Men när träden allt mer närmade sig sitt ides gång och vinters vila, blev hennes energis mängd bara mindre och mindre. Hennes ande levde av träden och skogen, av djuren och vargarna. När skogens granar och tallar mot solen reste sig fulla av barr och kottar, var hon full av liv. Men nu, när hösten och vinterns kyla kom allt närmre med stormsteg tagna, drog vinden även kallt genom henne. 
Så hon sov. Bortkopplad och svävandes i ett limbo varesig bestående av Chaibos eller Kaiwood. Inga drömmar fanns, och tiden var sedan länge svuren bort. Hon blundade, och sommar gick till frusen mark och kal vegetation.
Hon hade inte ens varit medveten om att tiden gått.

När Nisha vaknade med ett stön i halsen, seg i huvudet och i själen efter en lång sömn, så slogs hon av hur skogens scen bytt färger. Kaiwood brukade inte bli en föreställning av orange och gult, inte som lövskogen eller som djungelns absolut nordligaste delar, men skogens mark bar spår av gulnat gräs och inblåsta löv från andra sidan slätten. Vissa gulnade löv var svedda i kanten. 
Med ett grovt överslag, konstaterade den nyvakna anden att hon måste ha slumrat runt ett månvarvs tid. Hon mindes sin son, det med ett leende, och innan dess så hade hon talat med Shiva - ett samtal som avslutats med att hon åter slumrat. 
Dock var hon åter vaken, för en tid hon själv inte kunde känna till. Skogen var nyckfull; orolig och skälvande. 
Men något mer hade hänt. Vad visste hon inte. Det störde henne, att inte veta exakt vad som föregicks. 
Solen stod lågt på himlen, blödde rött i väster där den dalade. En kyla som hon visste blev mer påtaglig ju längre norr man kom började krypa längst mark och grenar. Träden stod fortfarande täta, men hon var ändå ganska långt norrut. Mer än så kunde hon inte säga i sitt nyvakna tillstånd.

Det var en kamp. Varje steg som han tog i riktning mot Kaiwoods hjärta var en strid. Hans kropp var tung, sliten. Han kände sig trött, orkeslös. Och orolig. Oro för att han inte visste vad som hände med honom, och skräck för vad resultatet av giftets påverkan på hans kropp.
Han hade lika gärna kunnat vara död nu, men det var han inte. Han levde, och det var tack vare honan som svurit honom trohet i utbyte mot makt. Hon hade stått vid sitt ord, betydde det då att han var tvungen att stå vid sitt? Huvudet ruskades. Han orkade inte tänka, orkade inte grubbla över oviktiga saker. Han hade ett mål att fokusera vid, att nå flocken och sin syster. Det var nog för nu.
Men tankarna fortsatte att fladdra tillbaka till mötet med Wami. Hur dåraktig han hade varit, att han inte varit med vaken, att han inte hade lyckats undvika hennes bett! Det irriterade honom något fruktansvärt, nästan som om det vore en förlust.
Käkarna pressades samman. Wami...
Och då slog det honom, mitt i allt. Wami var inte död. Han hade tänkt döda henne, men låtit bli av en simpel anledning - Det fanns värre öden. Så hon var inte död. Wami levde, andades och verkade må hur bra som helst. Hon hade inte försvunnit, hon hade rymt. Hon hade inte lämnat dem mot sin vilja, hon hade över gett dem.
Förrädare.
Han stannade upp, granskade skogen med sina mörka ögon. Energierna omkring honom flimrade, han kunde inte urskilja dem, de var bara förvirrande. Men det spelade ingen roll. Den han nu letade kunde ändå inte hittas på det sättet.
"Nisha!" Rösten var skarp, stark - mycket starkare än vad han kände sig. Benen darrade under honom och han var tvungen att sätta sig ned. Alla krafter gick till att hålla huvudet upp och sinnena skärpta. Men det var en uppoffring som var nödvändig, för han visste att anden med all säkerhet skulle vilja höra denna nyhet.
Wami levde...
Och ett skevt leende trädde fram över hans läppar.

Hon fladdrade i vinden. Lukten av bränt stack i hennes nos. Avlägset, avlägset. Varför hade hon vaknat? Skogen var levande, ändock orolig, men den var trött och samlade vad med energi den kunde inför vintern. Nisha kände sig trött, för den koppling hon delade med skogen gjorde att hon och den var ett. Det som skogen upplevde var hon medveten om, det den kände, kände hon. Och skogen höll på att slumra inför den antågande vintern, och den segheten var vad hennes medvetande bestod av. 
Och med ens fann hon klarhet, i det budskap som red på vindens våg och genom trädens rötter.
Shiva ropade. 
Och hon sprang. 
I sitt liv som trädklättrande, hade hon stött på flera av de arter som levde på en högre altitud. Vissa hade vingar och ihåliga ben som kraschade skönt när hon krossade dem mellan sina tänder, andra borrade sin klor i bark och kastade sig upp bland grenar och lövverk. En varg som en gång stött på hade jämnfört henne med båda kreatur, den flygande fågeln och klättrande ekorren. 
Så nu flög hon på vinden, och kastade sig längst grenarna som hon en gång gjort. I de dödas form var hon icke bunden till de levandes lagar, men hon fann ändå en ro i att låssas som om det var det hon gjorde. Härma och efterlikna, andas luft utan lungor. 

Och så steg hon fram ur intet, landade utan ljud framför den svartvita vargen. 
"Du kallade?" sade hon, och ögonen lyste i skogens röda mörker.

Under tystnad väntade den svartvita på att anden skulle uppenbara sig för honom. Han visste att hon skulle komma, det hade hon sagt honom. Och bråttom hade han inte. Nej, tiden var inget problem, inte nu, hade aldrig varit det. 
Och så, mitt i allt, klev hon fram ur tomma intet. Lika mystisk som skogen runt omkring honom. Hon såg levande ut, trots att han visste att så inte var fallet. Men precis som alltid kunde han inte låta bli att se makten hon utstrålade. Styrkan. Hon hade alltid varit, och skulle nog alltid vara, en ledargestalt i hans ögon. Någon som man skulle se upp till och följa. Kanske det satt i sedan hon tränat honom och hans systrar när de var små.
"Wami."
Han sade namnet, och kände med ens hur matt han egentligen var. Han borde ha letat upp någon som kunde hela honom ordentligt innan detta, han borde ha samlat sina krafter. Men nej, detta var viktigare. Han visste att anden vill veta.
"Hon lever."
Och när han tystnade inväntade han med en svag spänning den dödes reaktion på det han just hade sagt. Nisha var inte direkt en kärleksfull moder, åtminstone inte åt alla av sina avkommor. Och det hade inte varit någon hemlighet att hon hade sett Wami som en svag del av det mäktiga TBB. En som inte hörde hemma. Kanske dotterns död till och med hade behagat den mystiska varginnan. Eller, dotterns påstådda död. För hon var ytterst levande, det kunde Shiva bekräfta.

Vinden drog genom skogens genar, och i suset kunde man höra träden hålla andan. Det blev tyst. Dödstyst. 
Nisha stirrade med de pupillösa ögonen mor Shivas. Blicken var outgrundlig, och inte ens den långa svansen var i rörelse. Annars brukade den alltid slingra sig i ett moln av rök, forma s-mönster i krökar med suddiga kanter. Skogen var stilla. Himlen vilade tidlöst i den bana den följt sedan månens födsel. 
Sen bröt helvetet loss med trädens sympatiserande skälvningar. Man kunde känna hur skogen reagerade med anden, hur mossbeklädda furor tycktes tjocka och mörka, och hur solens blodsfärgade sken smittade av sig så att allt blev makabert fläckat. Någon form av reson i Nishas huvud sade, att det fanns ingen mening i att slita huvudet av budbäraren, men just den delen av tiken hade aldrig funnits nära till kroppens styre. Instinkter och impulser, de var allt.
"VAD?" skriade hon, ett hårresande läte snarare än ett svar. Rök vällde upp mellan hennes käftar; en mörk svart massa som sög gestalten ur tiken själv och lämnade bara en suddig kvarleva med klösande glödande ögon. Som dregel, eller skum, droppade röken mot marken i mängder. Efter bara en kort stund fanns bara en svävande massa kvar, vibrerande av en vrede så påtaglig att svagare telepatiker skulle dra sig för att gå närmare.
"VAD?" skriade hon åter, och tog form så hastigt att en blinkning kunde varit för långsam för att uppfatta förändringen. 
Andningen låg som flåsningar i halsen, ytliga och knappt brukliga som andetag. Gnistrande tänder var mer än väl blottade för ge uttryck åt något mycket farligt. 
Tur nog för de levande, att Nisha inte kunde träda mellan de två världarna. Leva på gränsen, att alltid se men aldrig röra, - ja - men aldrig åter förmögen till att vandra samma sida. 
Nisha stod stilla i solen dalande, röda sken. Trädens kronor stod svarta mot himlavalvet. 
Sedan, med en vinds lugnande brus, upplöstet mörkret och gestalten vinglade. Tröttheten var så slående klar att hon undrade hur hon inte märkt den tidigare. Skogen hade inte möjlighet att ge bränsle åt hennes humörsvängningar, så den satte ned foten.
"Yes masters" viskade hon, blicken då vänd nedåt mot barrbeklädd mark och rötterna under. 
Kaiwami levde. Hyndan och skymfen vågade andas och skyta med det. 
"Hur?" sade hon sedan, enstavigt och humorlöst. Sällan var den tid, då det inte fanns rum för skämt och sarkasm. Men nu gapade hålet tyst och dess hålrum skrek med sin frånvaro. Det var fel.

Reaktionen blev kraftigare än Shiva väntat sig. Det var som om hela skogen vred sig med Nisha då anden släppte ut alla de känslor som måste flöda genom henne. Och Shiva kunde inte låta bli att böja undan huvudet en aning, för han ville inte hamna i vägen för varginnans ilska. Nej, även om denne saknade en kropp hade Shiva vett nog att fortfarande inte underskatta det rökmoln som numera var Nisha.
Och sedan, som om allting plötsligt lugnade ned sig, verkade skogen återigen stilla, precis som om allting var som vanligt.
"Hur?"
Shiva vände åter blicken mot de lysande ögonen som såg på honom från mörkret. Rösten var uppfodrande, nästan som om hon krävde honom på ett svar. Hur det kunde komma sig att Wami levde.
"Jag vet inte," svarade Shiva torrt. Hur skulle han kunna veta det? "Men lever gör hon. Hon hann till och med förgifta mig medan vi sågs."
Varför han lade till det visste han inte riktigt, kanske för att han vill påpeka åt Nisha att hon borde ha haft bättre koll på sina ungar så att inget av detta hade hänt. Eller så var det bara för storyns skull. I vilket fall som helst kändes det aningen tillfredsställande att få säga det åt andevargen.

Nisha stod stilla, trots att vinden drog lätt i furornas höga kronor. 
Och då slog det henne; Wami levde. Trots att tanken redan regristrerat faktumet, så kvarstod ännu att förstå det. Kräket levde. Hon andades luft som inte tillhörde henne, förgiftade forna flocksyskon vars värde översteg hennes tusenfaldigad.
Att hon vågade.
Anden i hålrummet av tid morrade. Ett läte djupt ner i halsen, dovt och genomträngande. 
Solen sjönk bakom trädtopparna. Nattens mörker färgade solens döende sken lila. 
"Detta är oacceptabelt." muttrade hon, mest för sig själv. Sedan slog en annan tanke henne, en som förvånade henne och smått roade henne.
"Hon? Förgiftade dig? Den hyndan har aldrig haft så mycket som en droppe gift i sina ådror. Tålde knappt mig medans jag hade en jordlig kropp" sade hon, och i slutet lär hon nästan hånade. Dock var det en lätt kärna av oro. Att bli förgiftad av en giftvarg - även om det nu var hypotetiskt - kunde svindlande lätt vara dödligt.

Irritationen steg inom hanen då han hörde Nishas ord, nästan som om hon såg ned på honom för att han hade råkats få en rispa av Wamis giftdränkta tänder. Men han visste bättre än att ge sig på anden, det skulle inte tjäna någonting till. Istället tog han ett kort andetag innan han svarade henne.
"Alla har vi våra stunder av svaghet, det kan ingen av oss neka till. Men jag kom inte hit för att höra dig håna mig, jag kom för att meddela dig att din kära dotter lever."  Han kanske hade respekt för Nisha och en djup sådan också, men tonfallet hon använde gillade han inte. Visserligen var det oklart om det var honom eller dottern hon hånade, men spelade det egentligen någon roll? Det var trots allt honom som hon talade med. "Och någonting säger mig att hon inte har lämnat Kaiwood bakom sig ännu. Säkerligen kommer hennes framtid vara ihopflätad med TBB:s på ett eller annat sätt."
Han talade till viss del för sig själv. Han visste inte om hans handling skulle lämna någon avkomma, men ifall den gjorde det så skulle han se till att de blev hans. Dessutom var han ganska säker på att Wami, och eventuella vänner till henne, skulle vilja hämnas på honom för det han hade gjort.
Han flinade. Kanske han var svag nu, men när de skulle komma efter honom skulle han visa dem vad helvetet innebar.

Nisha såg på den yngre vargen en kort tid. Sedan tog hon till orda med en fortfarande förundransvärt torr stämma.
"Hon är inte min kära något, och inte min dotter. Alla släktband är uppsagda. Hon är en svikare, förrädare och en vekling som överlevde enbart för att hon tydligen brås mer på sitt avskum till fader."sade hon som en punkt på det samtalet. Hyndan var inget annat än död. Valpen som var sista överlevande, dog vid födseln tillsammans med de andra dödfödda. 
Två levde. Hennes självständiga och stolta Jira, och så Chayan, den som hon hade alla planer för.
"Och det betyder?" sade hon, syftandes på Shivas andra kommentar. 

((sorry, kort, men sitter på lektion och är lite för ivrig för att vänta med svar ;D ))

Shiva kunde inte låta bli att flina då han hörde andevargens ord. Det verkade som att han hade kommit åt en öm punkt, ifall man nu kunde säga att Nisha hade några sådana. Men han visste bättre än att fortsätta på samtalet när anden satte en klar punkt för deras diskussion. Istället lade han sin fokus på det hon frågade.
"Precis det jag sade."
Vad förväntade hon sig? Att han skulle ha någon dold mening med det han sade? Visserligen hade han väl det också, men det var ganska oviktigt för tillfället. Det rörde endast honom och ingen annan.
"Hon kanske tror att jag är död, kanske tror att jag har strukit med. Hon har dödat en ur TBB, med andra ord. Och med tanke på det hon tycker om oss, om flocken, så kanske hon skulle vilja döda ännu en. Det är inte otänkbart, med tanke på vilka gener hon bär på."
Han flinade återigen, denna gång åt sina egna ord. Wami skulle knappast ge sig på hela flocken på det viset, även om hon hatade dem. Men hon skulle säkerligen inte låta Shiva komma undan ostraffad med det han gjorde. Och ännu mindre med tanke på framtiden om allt gick enligt planen.
Wami levde... Och hon passade perfekt som en bricka i hans spel.

Nisha stod tyst. Vinden luktade bränt och aska. 
Ögon lyste i den nyvakna natten, lika starkt som månen själv - om den hade vågad närvara mer än bara den svagaste skära. 
Det ryckte i nospartiet. 
Det var mer än en sak hon inte gillade, men framför allt kunde hon inte släppa att hyndan, HYNDAN, Kaiwami levde. Och att hon vågat gå på ett flocksyskon. 
"Detta måste åtgärdas. Snarast." sade hon, fortfarande torrt. Men sedan stack det till i ansiktet, och flinet återuppenbarades.
"Och jag vet nog vem som gärna skulle vilja ta på sig det uppdraget" sade hon. Både Achangra och Chayan var lovande alternativ att ta sitt syskons liv. Om wami var så pass blödig som hon mindes, skulle det spelade bandet av släktskap täcka andra uppsåt tillräckligt länge för att dela ut ett dödande hugg. Eller två.
Eller, gärna, flera.

Han flinade, och svansen svepte bakom honom. Oavsett hur det nu gick för Wami spelade det ingen roll. Han kände sig nöjd, oavsett, för på något vis var det en njutningsbar känsla som spred sig i av hans kropp. Han kände sig aningen nöjd över att ha fått framföra nyheten till Nisha, få kasta den i ansiktet på henne. För visst var hon en speciell varg för honom, och visst hyste han en djup respekt för henne, men trots allt var hans Blossoms barnbarn och en äkta TBB:are. Man kunde inte förvänta sig allt för mycket av en så maktgalen liten varelse som den han var.
"Jag hoppas att du kan lösa... problemet." Han fnös kort och vände sedan blicken bort mot träden. Han kände sig svag, hur krafterna började rinna av honom igen. Han måste fortsätta, han kunde inte längre sitta här och kallprata även om det var så trevligt.
"Ursäkta mig, kära Nisha, men jag har fortfarande en bit kvar att vandra. Jag borde fortsätta min färd."

[Sorry för segt och kort svar, men ja, det har sina anledningar ;p]

Nisha fnös. Hon kände igen ett avfärdande när hon hörde ett; väl inövat från Blossoms tid. Att läsa honan hade varit allt, och att tolka hennes vilja rätt: guld. 
Dock tog det henne emot att höra det från en valpspoling, om än en spoling av Blossoms blod. Hon var frestad att neka honom det han krävde; den obstinata delen av henne skrek efter det. 
Ögonen smalnade av. Att visa respektlöshet skulle inte tjäna hennes syften, oavsett om det var hennes stil eller ej. 
Istället, nickade hon och hennes gestalt falnade från det levande ögats synfält. 

((Nisha lämnar alltså rollet och försvinner ;D poooof! Antingen kallar vi rollet avslutat eller så kan du skriva ett till inlägg och avsluta med det C: ))