Tramptass var ensam.
Flocken hade delat på sig i jakten på förrädaren. 
Det var skönt. Han hade saknat tystnaden. 
Den omfamnade honom i skogens mörker. 

Dagarna blev kortare nu. Jakten hade pågått länge. Hösten var på ingång och han visste att hans systrar och bröder hemma i Blodbergen flitigt förberedde inför vintern. Var de ens hans systrar? Hade han ens några bröder? Eller skulle även de svika honom? Han visste inte längre och det smärtade honom så djupt. Han kunde inte skaka av sig känslan av misstro gentemot sin flock. Han hade försökt, men ingenting hjälpte. 

Fick han bara sätta tänderna i Malvados nacke så skulle misstron försvinna. Den usla förrädaren gjorde honom paranoid. Tass var säker på det. Men skulle han verkligen klara av att döda honom? Malvado. Hans vän. Nej! Malvado var inte hans vän. Malvado var judas. Han hade svikit flocken. Tass' blandade känslor gentemot förrädaren hade fått honom att vackla. Ambivalensen fick förvirringen att ta fart. Han började springa. Han sprang tills benen gav vika och den bruna vargen föll hårt till marken. Där låg han kvar. Länge. Tills solen började titta fram mellan trädtopparna och de morgonpigga småfåglarna började sjunga på sina grenar och väckte hela skogen till liv.

Tramptass var inte längre ensam. 


[Aka]

Natten målade skogen i djupa toner av grönt och blått. Stillheten var nästan tryckande, inte ens vinden gjorde honom sällskap. Akayru trivdes aldrig bättre än timmarna innan gryning. När han kunde göra sig osynlig och vara fullkomligt i ett med naturen ikring sig. 
Han hade suttit hopkurad med ögonen slutna och klorna djupt planterade i barken på samma trädstam länge nu. Känt närvaron av sol och måne som vandrade över himlen och målade hans kropp med sina skuggspel. Ibland föredrog han att istället för att sova bort timmarna han behövde till vila att ägna dem åt stillhetsmeditation.
Må så vara att hannen inte tog just den här meditationen på alldeles för stort allvar. Istället för att aktivt rensa sitt sinne till en alldeles blank kanvas lät han tankarna rulla in och ut ur hans medvetande som vore de ebb och flod. Han spann inte vidare på någon av dem men lade heller ingen energi på att klippa av varken tankar, känslor eller minnesbilder som kom till honom. 
Havet. Alltid när han befann sig såhär högt upp och långt in i snår eller lövverk vid den här tiden hörde han vågorna brusa. Ofta fantiserade han om att det var såhär det kändes i det stora djupa vattnet. Lika tryckt som tryggt i det oändliga blå. Sen Akayru var liten hade nästan alla hans drömmar utspelat sig under ytan, att han levde och andades där lika naturligt och enkelt som en havsvarg. Varje morgon hade han vaknat förtvivlat besviken. Plötsligt gestaltade sig bilden av Gina. Bruset ökade i volym, blev starkare och starkare och..
Fågelkvitter. Ögonenlocken fladdrade överrumplat och han såg sig omkring som om han blivit påkommen. Akayru fyllde långsamt sina lungor så att bröstkorgen spände, samlade sig. Så hastigt att rörelsen knappt var möjlig att registrera om någon såg honom vecklade han ut sina brunspräckliga vingar och såg nu nästan ut att dubbla i storlek. Falkens mörka blick glimmade irriterat åt allt visslande kring honom och släppte ut luften i korta, hårda läten som lät nästan som gnisslanden. Khäk, khäk, khäk! Några ögonblicks absolut tystnad följde och Akayru började känna sig belåten med sig själv. Sedan började kvittrandet igen. 
En ofrivillig, sträv suck lämnade honom innan han lättade från grenen, lät vinden bära honom någon meter för att sedan sänka klorna i en ny trädstam - vargklor. Flisor av bark sprätte kring hans klor där han kontrollerat gled nedåt med nosen före. Hannen lät blicken ila mellan träden och över marken och noterade snart nog en varg liggandes i gräset.
När han slutligen nådde rötterna lät han göra sin kropp alldeles slapp och rullade ljudlöst över på rygg och upp på tassarna igen i en enda flödande rörelse. Avståndet mellan dem var fortfarande markant, men han var absolut inom hörhåll.
"God morgon?" om uttalandet var retoriskt eller ironiskt eller en faktisk fråga hade Akayru inte riktigt själv bestämt.

"God morgon?" 

Nej, det var verkligen inte någon god morgon. Inte nog med att Tass kände sig förvirrad och utmattad. Nu fick han inte ens vara ifred i sitt kaosartade tillstånd. Den bruna hanen grymtade till svar och gav inte ens främlingen en blick. Han hade känt av främlingens sinne strax innan han hade hälsat honom. Mötet kom inte som en överraskning. Han hoppades bara att vargen skulle avlägsna sig lika fort som han hade kommit så att Tass återigen kunde fokusera på att ligga på marken och tycka synd om sig själv. Men det var något vagt bekant med främlingens sinne. Tass kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. I den stunden glömde han bort att känna sig miserabel och lät nyfikenheten ta över. Sakta öppnade han ögonen och såg sig omkring efter främlingen. Hans ögon smalnade av då blicken fäste vid den vita hanen en bit ifrån honom. Det kunde inte vara möjligt. 

Det var som att han slets tillbaka i tiden. Till tiden då han följde den vita ledaren. När Zemi stod vid hans sida. När rabiesligan gick honom på nerverna. Då han styrdes av eldig blodtörst och ungdomens arrogans. När hämnd var hans viktigaste mål och fienderna strök längs med revirgränsen som hala ormar. Det var längesedan nu. Han var en förändrad varg. Men någonting vaknade inom honom vid blotta åsynen av den vita krigaren. Ett okontrollerbart hat han inte känt på länge. 

"Det är inte möjligt.." Fick han fram utan att lyckas slita blicken ifrån ninjavargen. Han hade rest sig upp. Kroppen var stel och öronen bakåtstrukna. Bakbenen darrade av intensitet. Hatet pulserade inom honom och kroppen var redo att slita sönder det lilla vita krypet framför honom. Men den gamle vargen lyckades tygla sig själv i sista sekund. Förnuftet övervann hatet. Det var inte Akaryuu. Även om han såg ut som Aka och hans sinne var snarlikt så fanns det skillnader. Aka var död. Men främlingen framför var med högsta sannolikhet levande. Kanske en nära släkting?

"Du är en ninjavarg." Sa han i saklig ton. Andhämtningen hade blivit lugn och darrningarna i benen hade slutat. Iskallt stod den bruna vargen kvar på sin plats och inväntade en reaktion från Aka-wannaben.

Den unge varghannen gjorde inte en enda min, men analyserade allt det som främlingens kropp och ansikte avslöjade. Information, information var viktigt. Och det som den mörke talade om utan ord var något Akayru absolut inte väntat sig. 
Visst, hannen framför honom kunde bara vara misstänksam och rent av aggressiv i sin natur - eller så kände han igen honom. Kände igen Akaryuu, rättade den vite sig. En ordentlig ansträngning krävdes av honom för att låta bli att himla med ögonen. Istället stod han nästan onaturligt stilla, väntade tålmodigt in främlingen. Hade han sovit i gräset? Ungvargen kunde inte låta bli att tycka att det var onödigt öppet. Kanske var han stark nog för att göra något så nonchalant. Personligen skulle han väl inte säga något, så det gjorde han inte heller. Så många timmar som han spenderat halvt sovande på något solig fläck. 
Efter att den större, mörke främlingen reste sig förblev Akayru fullkomligt stilla. Även efter han började tala stod den unge orörlig. Sedan kom det. Ninjavarg. De mörka ögonen slöts, bara marginellt längre än en blinkning, medan han fyllde lungorna med luft. När han släppte ut den igen tömde han även sinnet på alla tankar. Stod nu där som en blankare kanvas än någonsin. Men ett litet glimmer spelade ändå i de vänliga ögonen.
"Korrekt. Mitt namn är Aka, Ninjavarg av Oga." han speglade främlingens sakliga ton och lät uttalandet följas av en djup, artig bugning. 
Det här, det här om något var distraktion.

Aka. Naturligtvis skulle ninjavargen ha samma jävla namn som hans döde fiende. Det var nästan ironiskt. Tass studerade under tystnad den andre hanen när han artigt bugade sig. Han var åtminstone inte lika ociviliserad som Akaryuu.
 
"Om inte mitt öga sviker mig är du en släkting till Akaryuu." Han tänkte inte krypa som katten runt het gröt. Han var hungrig efter mer information. Att Aka hade lämnat valpar efter sig var inget som förvånade Tass. Med tanke på hanens ringa ålder måste han vara ett barnbarn, eller barnbarnsbarn. Tass hade fortfarande svårt att släppa hatet som stack i honom varje gång han såg på den vita ninjan. Hade Akaryuu levt fortfarande kanske Tass hade handlat annorlunda. Men den gamle hanen förblev lugnt. Han mindes det sista mötet med Akayruu. De hade båda varit kaxiga och testosteronpumpade ungvargar. Aka hade flytt upp i ett träd och kastade kottar och hånade Tass. Tass hade aldrig tidigare känt sig så förödmjukad och maktlös. Minnet fick den gamla vargen att le svagt. Vilka dårar. Han mindes inte längre varför de hade hatat varandra.

"Jag kände honom, en gång i tiden." Sade han sedan. Egentligen visste Tass inte ens om han var död. Det var bara något han hade antagit - och hoppats på.

"Korrekt, igen", leendet vecklade ut sig i ansiktet så att solen glimmade över tänderna. 
Akayru var bra på att se kompis ut. Dock försökte han alltid vara noga med att det aldrig såg överspelat ut eller, ve och fasa, fjäskigt. Långsamt slog den vite hannen sig ned i gräset parallellt med att leendet tonades ned tills bara ett uttryck av vänlighet fanns kvar i ansiktet. Den äldre, mörke hannen var anmärkningsvärt mycket större än honom. Något som inte lämnade Akayru det minsta brydd. Han var inte osäker och hade därför heller inget behov av att hävda sig.
"Det verkar som att Ninjavargarna börjat sprida ut sig, med tanke på hur få som ursprungligen kom till Numoori." lade ungvargen till.
Det var ovanligt att höra någon som själv inte var en tala om Ninjavargar. Akayru hade inte förrän mycket nyligen - häromdagen, till och med - haft sin första konversation både om och med en annan Ninjavarg sen han var en vit liten tuss till valp. Efter det mötet hade en surrealistiskt stor hög Ogavargar trillat rakt i skallen på honom. Inte bokstavligt talat, men det kändes så i hans överväldigade huvud. Den här främlingen tillhörde dock inte tjocka släkten. Om att hannen kände till Ninjavargar förvånade så var att han faktiskt både kände till och känt Akaryuu nog för att lämna ungvargen i chock. Det var nästan så att ett intresserat hmmhm undslapp honom, nästan. Istället gjorde sig chocken bara synlig genom att dra lite i hans ena mungipa. En motvilligt road grimas. Han hade få principer. En var att det aldrig var taktiskt att visa hur intresserad man var av en främling.
"Så du hann träffa min morfar men inte jag? Oh well." orden var stänkta av svart humor och följdes upp av en axelryckning. 
Akayru skyggade inte undan att bjuda på lite information förklätt som småprat två främlingar emellan. Visst, han hade inte den blekaste om vad denne haft för relation till Akaryuu. Än. Skulle situationen bli farlig kände ungvargen sig ändå självsäker i såväl kamp som flyktförmåga. Fick han välja slapp han helst båda. För den mörke hade onekligen fångat hans intresse nu.

Då den vita hanen log blev Tass kall inombords. Samma självgoda leende. Det fick honom att må illa. Den gamla hanen var tvungen att vända bort blicken för att inte kräkas rakt på platsen. Han studerade en ekorre som vaksamt kuttrade i sitt träd och verkade kämpa med dilemmat om han skulle klättra ner och hämta kotten på marken eller om han skulle stanna kvar i tryggheten i trädet. 

"Kanske det. Jag vet inte mycket om ninjavargar." Svarade Tass då Aka kommenterade spridningen av ninjavargar i landet. Tass visste ingenting om ninjavargar. Mer än att de var skickliga trädklättrare och självgoda typer. Faktum var att han inte ens hade reflekterat över möjligheten att det fanns fler ninjor i landet. Uppenbarligen gjorde det det. Inte för att han egentligen brydde sig. 

"Det var inga möten av vänskap vi hade." Tass outgrundliga blick hade återvänt till den ljusa ninjan. Han var osäker på vad hanen hade för förväntningar. I ögonvrån såg Tass att ekorren hade nu vågat sig ner från trädet. Den hade snabbt hoppat fram till kotten och sedan flytt tillbaka till tryggheten i trädet. Tass övermannade med lätthet ekorrens sinne och tog kontroll över dess kropp. Han fick ekorren att lydigt släppa kotten och klättra ner från trädet. Tass kunde känna ekorrens skräck när han tvingade den fram till honom. Han släppte kontrollen över djuret och gav den ett ögonblicks chans att fly. Tass käftar slogs ihop innan ekorren ens hunnit reagera. Kotten låg orörd kvar på grenen i trädet. Rösten var neutral men blicken iskall då han åter såg på ninjan; "Jag har inget gott att säga om din morfar."

Något hos den äldre hannen fick Akayru att vilja räta på sig. Inte bara av artighet, utan faktisk respekt. Den mörke bar en auktoritet ynglingen inte var van vid att behöva tackla. För hur många gånger han än följt andras konversationer, förklädd i sin fjäderdräkt i närmsta träd, var det här något helt annat. Majoriteten av främlingarna han över huvud taget konverserat med hade varit ensamma vargar, inte helt olika honom själv. Om än Akayru sällan kände att han hade något gemensamt med andra ut över nomadlivet så fanns det en enkelhet i simpelt prat. Den etikett hannen fått lära sig som liten var nog för att han skulle kunna vara på autopilot genom trista dialoger. Att stå öga mot öga med någon som hade den här sortens utstrålning.. Ungvargen blev pinsamt medveten om hur lite erfarenhet han hade. Hannen svalde. 
"Jag borde inte ha tagit ditt intresse för givet. Ursäkta mig." sade han följt av nick, sin brunröda blick vilande hos vargen trots att denne hade sin koncentration någon annanstans. 
I periferin både såg och hörde den vite det lilla djuret. Dess små klor mot barken, kuttrandet. Utan att ta blicken från hannen konstaterade han att det måste vara en ekorre. Med den lilla information han hade skulle det kunnat vara vilken gnagare som helst, det var skogen med sin flora och övriga fauna som gjorde att han kunde dra sin slutsats. Långsamt drog ungvargen efter luft. Och doften, såklart. Att utesluta sitt luktsinne var bara något han gjorde för att stimulera sin kropp och sitt sinne med den lilla utmaningen. Något vid sidan av att distrahera sig med utan att förlora huvudfokus. Detta för att slippa nervositeten som fortfarande inte hade något grepp om honom. Men visst lurade den runt där i hörnet av hans medvetande. 
Spänningen prasslade lite extra när hannen fortsatte tråden om Akaryuu. Så stadigt han bara förmådde höll han sin blick vid vargens ansikte. Försökte ignorera hur ekorren lämnat sin trygghet och till synes utan instinkt återvände efter att ha jagat rätt på sin kotte. När den stod där framför främlingen vars namn fortfarande var okänt kunde Akayru inte låta bli. Hans blick flackade och föll på gnagaren. Sen var den död. I tystnad inväntade den unga hannen vad som skulle sägas. Lät orden som redan uttalats hänga i luften mellan dem ännu en liten stund efter att den mörke talat färdigt. Bara ifall något mer skulle tilläggas. Men det gjorde det inte. 
"Uppfriskande." med ett enda ord till svar fyllde han tomrummet, utan att riktigt specificera vad han syftade på, en hint av ett leende tillbaka i sitt unga ansikte.

Tramptass valde att inte svara den ljusa hanen. Han verkade inte lägga mycket vikt vid sina ord utan pratade snarare strunt. Tystnaden lade sig över de båda vargarna som ett tjockt täcke. Tass synade den yngre hanen noga och ogenerat. Blod var inte alltid tjockare än vatten. Det visste Tass kanske bättre än någon annan. Kanske kunde han ha användning av valpen. Det var någon han behövde komma i kontakt med. 

"Vad ska du göra nu, Akayru?" Frågan var enkel, oskyldig. Den bruna hanen sträckte på sig och log ett skevt och gåtfullt leende. "Jag har ett förslag... Eller snarare ett erbjudande." Tass valde att släppa den misstro han hade haft om ynglingen. Det var tydligt att Tass gamla fiende levde kvar i sitt barnbarn, men det var ännu tydligare att Akayru även hade sina egna tankar, sina egna värderingar. Tramptass och Akaryuus fejd var inte Akayrus fejd.

Klarluftsturbulens. Det var det enda ord Akayru hade i sitt huvud. Målat rakt över hans medvetande. Han såg sig själv utifrån. Skogen var nu himlavalv och den egna kroppen klädd i falkfjädrar. Främlingens utstrålning fick honom att känna som om han flugit rakt in i en luftgrop. Oväntad, osynlig och dödlig. Hjärtat bultade våldsamt bakom revbenen. I nästa ögonblick gav den mörkes ord ungvargen ny vind under vingarna. Främlingen var som ett atmosfäriskt fenomen. Uppfriskande.
"Vad ska jag göra nu..?" speglade han och lät frågan tona ut där den andres namn saknades.  
Vad han skulle göra härnäst var lika sällan som aldrig planerat. Leva på impuls i vanlig ordning; hade han kunnat säga högt. Istället tänkte Akayru det, så tydligt att tungan nästan formade orden bakom de slutna läpparna. Doften av blod var fortfarande färsk. Han hade en hypotes som sakta började formas till en teori. Den namnlöse hade någon psykisk förmåga. Det var den enda logiska förklaring han kunde ge sig själv gällande ekorrens säregna beteende. Antagligen skulle den äldre inte ge honom någon information om hur han kontrollerat sitt byte. Den unge hannen bet sig i tungan. Ack, när han väl var nyfiken så var han det i en strut. 
"Det avgörs av ditt förslagerbjudande." prompt satte han sig ned, huvudet aningen på sned och något outgrundligt glimmande i mahognyblicken.

Den vita ninjan satte sig bestämt ner och väntade på Tass erbjudande. Det drog ofrivilligt i ena mungipan på den gamle vargen. Han kunde inte låta bli att känna en viss nyfikenhet för den unga Aka-släktingen. Han kändes driftig och oförskräckt. Han skulle ta uppdraget som en utmaning, Tass var säker på det. Akayru skulle inte misslyckas, för han var ingen sån varg. Tass speglade den unga vargen och satte sig ner han med. 

"Du ska söka upp mina flockmedlemmar. Du ska sprida till dem att de ska återvända till bergen för omgruppering och rapportering." Deras blickar möttes då tanken slog Tass. Hur skulle Akaryuu hantera vetskapen om att hans barnbarn mött Devils? Tass visste att släktskap betydde mycket för somliga. Tass reste sig upp. Han visste vad han behövde göra nu. Han behövde byta strategi. Upprymdheten sköljde över honom - och med den kom blodtörsten. "Du kommer bli rikligt belönad, Akayru." Ropade Tass över axeln och försvann iväg. Tillbaka mot Blodbergen.


[Avslutar detta nu om inte frejafisen behagar komma tillbaka till oss <3 ]