Varya kunde aldrig minnas att hon känt sig så fri. Gatorna badade i den sena fullmånens bleka sken och hon såg allt med en kristallklar tydlighet. I en avlägsen gränd flera passager bort kunde hon höra osammanhängande svammel och två omaka hjärtslag. Ett rytmiskt trummande, musik för hennes känsliga öron. Om det inte vore för att hon just haft en alldeles utsökt måltid hade hon inte kunnat motstå det ljuva ljudet. Istället fortsatte hon sitt dansande ner för gatan. Från ände till ände svängde hon fram och tillbaka, snurrade runt i en taktfull koreografi till hennes muntra hummande. För den ovetandes tycktes hon nästan berusad, och det var trots allt inte en helt felaktig slutsats.
       Den sena natten lämnade staden till största del slumrande. Hon hade letat sig längre nedåt i staden i avsikt att promenera bort en del av den rusande euforin. I hennes boning högre upp visste hon att hennes son väntade, men hon var inte redo att möta honom än. Rädd att hennes lycksaliga vansinne skulle avslöja henne, eller ännu värre - skrämma honom. Deras relation hängde ännu vid en skör tråd. Men för stunden var det som om alla hennes problem var ur vägen, och det fanns ingen tanke tung nog för att dra henne med sig.
        Varya skrattade förtjust när den blå blicken fästes vid en ensam ros som låg längre ned på den jordiga vägen. Med lätta, svävande steg fortsatte hon fram till den i samma dansande takt. Ett förtjust fnitter lämnade henne när hon plockade upp den. Dess röda färg hade som ett lyster för hennes blick. 
       “Så vacker. Har du sett?” Varya vände sig om för att möta den hon hört stiga ut på vägen bakom henne.

Han låg tyst uppe på en av byggnaderna och tittade ner på gatorna. Det hade passerat en del vargar sedan han lade sig där uppe men ingen tyktes ha märkt honom. Kanske för att ingen förväntade sig att han skulle ligga där. Han tittade ner på de vandrade vargarna med ett lätt leende. Han fann en viss fröjd i att lyckas gömma sig. Det var väldigt svårt att förklara. Men adrenalinet i kroppen när han bara nästan blev avslöjad var fantastisk.
Men det var något annat han var ute efter, när han låg och spanade ner. Öronen vinklades bakåt från och till för att hålla koll bakom honom. Han letade efter blodsugarna. Vampyrer. Hans leende breddades när han tänkte på det.

Hans blick fastnade på en glad, ensam individ vars päls nästan verkade skina i månljuset. Han funderade en stund medan invidien rörde sig ner över gatan innan han sträckte på vingarna och försiktigt reste sig upp. Den turkosa blicken följde vargen innan han försiktigt hoppade ner från taket och lät vingarna dämpa hans landning. Leutwin sträckte på benen medan han gick up på samma gata som den individen hade vandrat. En bit bort så kunde han se den vita pälsen i månskenet och han följde efter.
Nyfikenheten tog över när den andre skrattade till och plockade upp något från marken. Leutwin gick långsamt framåt, medveten om att hans steg kunde höras, men enveten nog att försöka.


Så vacker. Har du sett?
Leutwin frös när den andre pratade om vände sig om mot honom. Men det var då han kände igen den andre. Leendet växte tillbaka på hans läppar.
"Du ser inte lika bränd ut längre, lilla fjäril."

Den lille tassade aktsamt fram på gatan, tyst som han bara kunde. De gula ögonen ständigt sökande efter Fay som hade gömt sig någonstans. Nosen vickade när han försökte snappa upp hennes doft, men förgäves.
     “Fay! Kom ut nu,” suckade Gary, länge hade han letat och nu fått nog. Han väntade en stund som en duktig pojke, men när ingen tycktes visa sig vid hans beordran började tårarna att kittla sig fram.
     “Nu är du orättvi-”
     “.. Lilla fjäril,” avbröt hans början till protest. Med uppspärrade ögon skakade Gary på huvudet för att samla sig och sprang skrajset runt hörnet, tyckte han sig ha hört någon yttra ordet f-fjäril? Vid åsynen av två andra vargar stannade han tvärt upp.
     “Var!? Var är fjärilen?” En hysterisk min befann sig i hans ansikte, ögonen letade febrilt. Ingen fjäril i sikte. Trots det började den lilla kroppen att skaka, han ville hem nu. Framkroppen sjönk till marken och tassarna placerades över hans ansikte.
     “Säg ti.. Till när den är borta!” Gråten var tydlig i stämman.

Var. Är. Min. Bror.
     Blair hade flugit varvet runt flera gånger i kväll, och vingarna darrande av ansträngning. Han kunde inte fortsätta hur länge till som helst - men vid Gudarna, han kunde inte ge upp på Molok. Inte nu, inte i framtiden. Även om det var hopplöst var letandet det enda han kunde göra just nu.
     Hjärtat tog ett skutt i bröstet när han fick syn på henne med skarpa fakargögon. Varya. Hennes rörelsemönster var bekant efter lång vandring tillsammans, och det gjorde ont i Blair av hoppet som tändes. Han kunde inte, fick inte, börja hoppas, men kroppen svek honom.
     Han tog mark på platån ovanför de vuxna som samlats. Först hade han siktat på gränden där Varya befann sig, men noterade besökaren i tid. Han uppfattade inte vännens ord, men hanens ord skar igenom den stilla natten.
     "Du ser inte lika bränd ut längre, lilla fjäril." Blair höjde ett ögonbryn och tog ett smidigt skutt ner. Han landade bredvid Varya på mjuka tassar, och såg först inte åt hennes håll.
     "Bränd? Är det så du tilltalar en dam?" Blair hade sett Varyas förändring gradvis. Hon hade blivit ännu mer ärrad sedan de sågs senast. Han undrade när, eller om, det skulle sluta störa henne.
     Han lutade sig in och kysste en ärrad kind, kall under hans läppar. "Jag behöver prata med dig", mumlade han, och drog sedan tillbaka huvudet för att fästa blicken på främlingen. Blair hann dock inte säga något innan en liten valp uppenbarade sig. Den talade med pipig, hysterisk röst, och sjönk snart ihop i en skälvande hög.
     Blair var inte riktigt säker på vad för situation han hamnat i.
     "Är den med dig?" undrade han till främlingen, och gestikulerade lite halvhjärtat med ena vingen mot knytet. Den lät så hemskt mycket, och Blair var inte faderlig nog för att det skulle väcka empati hos honom.

Bränd? Varya skrattade ett förtjusat, roat skratt och släppte rosen. Hon kisade med ögonen som för att kunna se honom bättre. Den bevingade var ingen hon kände igen men innan hon hann ifrågasätta landade en desto mer välbekant fakarg bredvid henne.
      “Blair!” utbrast hon gällt med en ton liknande den av ett barns lycka. Hon sträckte sig för att omfamna honom, kände hans läppar mot hennes kind och viskandet i hennes öra. Varya drog sig tillbaka och vred nyfiket på huvudet. Från under tunga ögonlock såg hon på honom och log. “Och jag behöver prata med dig!” Hon fnittrade lågt.
        Varya sände en disträ blick mot ena gränden innan den lilla valpen pep. Varya sänkte nyfiket huvudet och vek av från vännens sida med svajande steg. Varya kunde höra tonen av nonchalans i Blairs öppna fråga till främlingen men lät den inte stoppa henne. Istället fortsatte hon fram med lätta kliv. Hon stannade inför honom, betraktade honom ett långt ögonblick, lyssnade till hans uppjagade hjärtslag. På hans rygg lyste ett vackert måntecken, vackrare än något hon tidigare sett.
        “Nämen,” sade hon med en medlidsam ton, även om ett leende klöv hennes ärrade anlete i två. “Vad vacker du är,” erkände hon lågt. Tankarna yttrade mörkare saker än så. “Men gråt inte. Det låter så förfärligt. Gör ont i mina öron.” Varya stod kvar framför honom, skiftade vikten fram och tillbaka på sina framben så att hon nästan gungade lite. “Det är mitt i natten,”
Varya svepte runt i en dramatisk gest och riktade orden till dem alla, “bara dårar och idioter som vandrar gatan den här timman.” Hon kastade en tung blick mot Blair och log vad som skulle föreställa ett retsamt flin men blev lite för snett. Deras tre hjärtslag påminde henne om blodsmaken som fortfarande låg henne varm i munnen.
      “Så schas med er. Ni är väldigt distraherande.” Varya kastade en blick mot den större, främmande drakargen. Allt hon ville just nu var bara att vältra sig i den rusande känslan som falnade med varje ögonblick.

Bränd? Är det så du tilltalar en dam?


"Hur jag tilltalar andra beror inte på om de är hane eller hona. Hade jag mött dig mitt i skogen - rykandes - så hade jag också kallat dig bränd. Men det går att fixa. Så kan ni bli fru och herr bränd." Svarade han med en låg, road röst till den andre, och klickade med käken så att det sprakade lite gnistor i munnen. "Speciellt när man så oförskämt inte berättar sitt namn. Men jag är glad att se att du mår bättre." Flinet han så ofta bar satt i kontrast med hans dova ton. Brydde han sig? Inte riktigt. Men blicken följde den vit-svarta vargen. Hon var mer intressant än den bruna trots allt, men han hade ett öra lätt riktat mot honom ändå för att uppfatta om han sade något.
Leutwins blick föll på den lilla valpen när hon talade med honom.


Är den med dig?
Han uppfattade hanens röst och förstod att frågan var ställd till honom. För några sekunder så funderade han genuint på det. Men till slut var han rätt så säker på att han aldrig träffat valpen. Men till och med Leutwin, med sin minimala sociala förmåga kunde känna att luften var allt annat än välkomnande runt om dem.
"Ja. Jag tror nog det." Sade han och gick närmare den lilla vargen, leendet fast klistrat på läpparna och blicken på honan innan hon dramatiskt svängde runt.

Bara dårar och idioter som vandrar gatan den här timman.
"Då är det tur att du mötte oss, så att du inte irrar runt för mycket. Vem vet vad som vandrar runt på natten. De man inte kan hitta på dagen." Även om han inte visste något om honan så hade han en tendens att prata med en ton som ingav känslan av att han visste mer än han ville säga. Han vände blicken ner till valpen. "Vad säger du, skall vi gå innan fjärilen biter?"

Blair fick erkänna att han zonade ut lite under monologen, men när Varya lämnade hans sida återfann han fokus.
     "Bara dårar och idioter-"
     "Sannerligen", muttrade han, men log ändå tillbaka när han mötte hennes sneda leende. Den gröne hade redan satt igång att tala, och Blair kunde inte hindra ett litet skratt. Vad dillade han om? Nattvargar? Han hade känt en sådan för länge sedan. Visst hade hon föredragit natten, men det hade gått fint att hitta henne på dagen också.
     Den sista repliken fick valpen att börja gråta igen. Blair förstod inte vad fjärilar någonsin gjort honom, men han kom ilandes i ren panik. Blair sjönk ner, och lät honom gömma sig under hans ena vinge. Ett litet, överraskat men ändå triumferande flashade mot de andra vuxna - den valde mig! - innan han vände sig ner mot månvargen.
     "Oroa dig inte", han log ett leende som skulle föreställa betryggande, men det låg en stel hinna bakom. "Det är ingen fjäril här, och skulle det vara en så strimlar jag den, okej?" Leendet blev mer genuint när det skiftade till ett flin. Trots att drakvargen gjort anspråk på valpen tvivlade Blair på att de faktiskt hörde ihop. Han må ha gjort dumma saker, men han tänkte då inte kidnappa en valp. Han kunde inte ens säga att han ansåg Varya lämplig för valppassande. Hon såg ut som att hon hade sneat, och även om han tyckte det var underhållande var det inte direkt för alla åldrar.
     "Var har du dina föräldrar, hörru?" Han lyfte ett ögonbryn igen, buffade mjukt till den lille med vingkanten. "Det är läggdags för länge sedan för småpojkar."

När den andre närmade sig valpen backade Varya instinktivt undan. Det var för henne uppenbart att dessa inte hörde ihop, men vem var hon att lägga sig i? Med en obrydd axelryckning såg hon på Blair, läpparna fortfarande svagt krökta i ett berusat flin. Varya lyssnade ointresserat till drakargens kallprat, osäker på om det var hon som hade svårt att förstå vad han menade eller om det var han som hade svårt att prata.
        Det tog knappt ett ögonblick innan valpens skrämda rop ekade ner för gatan och flydde undan. Hon brast ut i ett högt skratt. Varya vibrerade nästan när hon tvingade tillbaka skrattet som blev ett maniskt fnittrade. Blairs triumferande blick fångade hennes uppmärksamhet och hon betraktade honom tillsammans med ynglingen.
       “Det är mitt i natten!” utbrast hon högt och tog några släpande steg närmare. “Shhh, shh, var tyyyyyst.” För ett slag blev det ljusa uttrycket allvarligt, men bröts genast av till ett nöjt leende. Hon såg upp på Blair igen. Varya kunde känna ruset av tillfredsställelse falna i takt med hennes andetag. Det var inte såhär hon velat spendera sina ögonblick av lycka, och i bakhuvudet började en irritation över att de slösats bort spira.
         “Vi gör en deal,” sade hon och såg emellan dem alla, “vi alla går åt varsitt håll. Förutom du,” Varya såg på Blair, “du ska följa med mig hem.” Hon kunde inte motstå det flickliga fnittret som undslapp henne.

När Fey hade återvänt ensam hade Elphaba genast blivit orolig. Bestämt hade hon sagt åt sin dotter att gå och lägga sig medan hon letade efter Gary. Att valparna lekte, även i mörkret, utan henne var ingen direkt fara. De var fortfarande små, men ändå så tillräckligt stora att hon skulle våga släppa iväg dem en bit utan övervakning. Men när de kom ifrån varandra på det här viset började hon att tvivla på att det var en bra idé att ge dem så mycket frihet. Kanske behövde hon dra in den något.

Sonens doftspår var inte svårt att finna, och det dröjde tacksamt inte länge förrän hon fann honom. En bit längre fram mötte hon en liten samling vargar, och tätt intill en av dem kunde hon se sin son.
    "Gary," sade hon med en lättad suck.
Leende höjde hon blicken för att tacka de närvarande att de funnit honom, när hon plötsligt noterade ärren fakargen och den svartvita tiken bar i sina pannor. Med ens blev hennes blick hård. De var kriminella. Syndare.
    "Gary, kom hit med en gång."
Rösten var bestämd och lämnade inte något utrymme för argument. Hon tänkte inte låta sin son umgås med sådana typer. Trots protester slöt hon försiktigt käkarna om honom för att bära honom med sig. Det var sovdags för små, äventyrslystna valpar.

[flablabla och gary out!]