Dimman låg tjock framför de två varginnorna. Bredvid Vasilisa såg Fay liten och skör ut, men även fast bestämd att ta sig fram. De hade knappt vilat sedan de lämnade Norspiret bakom sig, trots att det var de Vasilisa kanske behövde mest just nu. Hennes mage hade vuxit sig större nu, och hon kunde känna hur det närmade sig för var dag som gick. Trots det hade ingen i Cirkeln märkt av det under den tjocka fällen. De enda som visste var hon själv, Lev och Fay.
   Hade det varit en vanlig patrull hade de förmodligen redan varit framme vid slutdestinationen vid det här läget, men med Vasilisa som var höggravid och Fay som fortfarande var oerfaren tog det betydligt längre tid. De hade vandrat i flera dagar nu, och undvek medvetet att stöta ihop med andra och höll sig i utkanterna av platser där revir möjligen fanns. Vasilisa var annars van vid den grova terrängen och det skiftande vädret, men saktades nu ned av sig själv och den yngre honan. Det skulle vara en bra möjlighet för Fay att komma ut, men Vasilisa hade mycket hellre gett sig av själv. Dels för att hon inte visste om hon skulle komma tillbaka, och för att hon inte ville utsätta någon annan för fara.
   “När vi kommer fram, så håller du dig undan. Okej?” Hennes röst var skarp. “Och vid minsta lilla, så lägger du dig inte i. Du stannar utom synhåll.” Vasilisa vände blicken mot Fay för att visa allvaret. “Och du hittar hem, om jag behöver stanna. Du följer samma väg som vi kom, följer vandringslederna hem till Norspiret. Du får inte tveka.”
   Vasilisa hade en klump i magen, och hon kunde inte avgöra om det var närvaron av valparna som växte inom henne, eller om det var en nervositet för det som skulle ske. Den här graviditeten var allt annat än lik hennes första. Då hade hon ivrigt väntat på att de skulle komma till jorden, nu ville hon inget mer än att lämna dem.

I början på deras vandring hade Fay ivrigt scoutat i förväg för att hitta de lämpligaste vägarna genom bergen, allt för Vasilisas bekvämlighet. Hon var så stor och otymplig nu men Fay skulle ljuga om hon påstod att hon inte längtade efter att se de små. Hon hade aldrig sett nyfödda valpar förut och kände sig lite som en blivande storasyster. Hon hoppades att någon skulle se ut som henne. Men efter dagar av tät dimma, växlande väder och jobbig terräng hade entusiasmen falnat och istället för att springa i förväg höll hon sig nu vid Vasilisas sida. Den nya miljön så väl som hennes oerfarenhet av att vandra lämnade henne med en överväldigande trötthet. Kroppen ömmade och hon var tacksam över Vasilisas runda mage och det lugnare tempot.
   “När vi kommer fram, så håller du dig undan. Okej?”
    Fay överraskades av den skarpa stämman och blinkade frågande upp mot den andra. Hennes svar var avvaktande. "Okej... men–"
    "Lova mig."
    "Okej. Jag lovar", bet hon motvilligt fram. "Jag ska inte lägga mig i." Hon förstod dock inte varför. Vem var det de skulle träffa egentligen? Och varför lät det som att det kunde bli farligt? Fay misstänkte att det låg mer bakom uppdraget än vad Vasilisa först berättat. "Vas, vart är det vi ska egentligen? Vad kommer hända?"

Vasilisa svalde. Hon kunde inte avgöra vad som var bäst för Fay; att berätta hela sanningen om deras uppdrag eller bara delar av det. Det sista hon ville var att utsätta henne för mer fara än hon redan gjort. Bara att ta med henne till Ljusets Krigares trakter var riskfyllt.
    “Jag ska ställa det här”, hon blickade bakåt mot den växande magen, “till rätta.”
    Blicken vändes bort från den yngre, kanske i ett tecken av skam. De bärnstensfärgade ögonen vilade istället på den tjocka dimman.
    “Deras far finns bortom de där bergen.” Hon nickade. “Vi ska lämna dem där.”

"Lämna dem", ekade Fay och sökte dimman med blicken. Den hade vuxit sig mer kompakt bara sedan de stannat. "Kommer de få det bra dit vi ska? Vas?" Hon försökte få den äldre att möta hennes blick och kände oron växa i väntan på svaret.

"Kommer de få det bra dit vi ska? Vas?"
    Faktum var att Vasilisa inte ämnat det någon större tanke. Vad skulle dem växa upp till? Hur var ett liv med Midir som far? Skulle han ens acceptera det och behålla dem? Oavsett, skulle de få det bättre än det liv hon kunde ge dem. Hennes existerande barn fick inte det dem förtjänade idag, och om hon inte kunde ge dem det - hur skulle hon kunna ge dessa liv det?
    Fays blick kändes nästan genomträngande, att hon var tvungen att möta henne.
    "Jag... jag vill tro det." Det var inget bra svar, det visste hon, men hon ville inte ljuga för Fay. "Deras far är... vänlig, omtänksam. Om han behandlar dem med ens en uns av hur han behandlat mig, är dem lyckligt lottade." Hon svalde. Midir hade alltid behandlat henne på det bästa sättet, mer än vad hon förtjänade. Till skillnad från henne hade han hållit sitt löfte, och Vasilisa hade huggit honom i ryggen.
    "Det är bäst såhär..." viskade hon lågmält.

Svaret fick orosklumpen i Fays mage att lätta och en känsla bäst beskriven som tacksamhet sköljde över henne. Den öppenhet och tillit Vasilisa hade visat under de senaste veckorna var hedersam. Och nu ville Fay bevisa för henne att hon gjort rätt val.
    "Det är bäst såhär..."
    "Jag tror dig", försäkrade hon och log mot Vasilisa, som i stunden såg ut att behöva det extra stödet. Fay valde att inte pressa mer än så. Situationen var komplicerad och även om hon bara visste de övergripande delarna så var det tillräckligt för att förstå valet till att lämna valparna hos deras far. Hon tänkte inte ifrågasätta eller döma.
    "Det låter ju bra, väl? Om han är som du säger så har vi nog inget att oroa oss för." Och det kanske även betydde att överlämnandet skulle gå smärtfritt. Fay kanske inte ens skulle behöva hålla sig gömd.

[Avslutat]