Den ljusa lilla tiken vandrar runt bland marknadsstånd och ansamlingar av vargar i Yanamore. Hon hade tillslut hittat hit. Det hade sagts henne att det är här hon Isil Anar håller till. Att Yanamore är en mötesplats grundad av flocken. Det är här de håller till. Ivrigt travar tiken på och ser sig omkring. Någon äldre varg som hon frågat har sagt till henne att hon helt enkelt vet när hon möter på någon flockmedlem. De står ut helt enkelt. Isil Anar är här. Hennes födelseflock. Hoppet flammar vilt inom henne. Är mor fortfarande här? Är Omen fortfarande här? Den gröna blicken söker sig runt omkring på all liv och rörelse och hela stämningen känns inbjudande. Det förundrar henne att sådana här samhällen har vuxit fram på vissa ställen runt om i Numoori. Ophelia kan inte låta bli att stanna till vid en utbredd fäll där en försäljare har lagt upp diverse ting, smycken, läderhantverk, snidade figurer bland annat. Hänförd sänker hon huvudet och ser på en liten snidad varg som ser så verklighetstrogen ut i anatomin. Tiken formar munnen i ett ljudlöst uttryck av förundran. "Ser ni något av intresse?" Frågar den gamla grå varginnan som skyltar med sina varor. Ophelia höjer huvudet och ler vänligt. "Tyvärr har jag inget att betala med". Hon backar ursäktande ett steg. "Om intresse finns kan vi nog komma överens om någonting". Säger den äldre vargen och blinkar spjuveraktigt. Underligt nog känner sig Ophelia illa till mods och avböjer så artigt hon kan innan hon skyndar därifrån.

[ÖPPET FÖR IA ELLER VEM SOM HELST SOM VILL HOPPA IN]

Ronia hade inte sett varken Omen eller Imani på en evighet. Inte sedan de lämnat flocken för att, på något mirakulöst vis, kanske kunna hitta information om Ophelia. Hon hade dock hoppats på att de skulle finna sin väg tillbaka så småningom, men allt eftersom åren passerat hade hon tänkt mindre och mindre på dem. Så länge de var tillsammans skulle de klara sig bra, och hon hade näst intill lämnat minnena bakom sig - fram tills nu. Hon kunde inte vara säker, men när hon rört sig genom marknaden så hade någonting, eller snarare någon, fångat hennes uppmärksamhet. En varg som såg väldigt mycket ut som Omen. Och om han var här, fanns Imani säkert i närheten också. Var det så ville hon veta det.
   Ronia tvingades stanna för att släppa förbi några vargar som hjälptes åt att släpa på några varor, innan hon slank förbi dem och spanade ut över massan av vargar. För ett ögonblick trodde hon att hon tappat bort honom - om det nu var han, men så dök en ljus fläck upp länge bort. Hon längde på steget för att ta ikapp den mark hon förlorat, och när hon hunnit närmare kallade hon efter vargen - den som var, eller inte var, hennes bror i allt annat än blod.
   "Ey- du! ... Hey!" Helt fel varg fångades av ropet, och hon avfärdade stackaren genom att kliva rätt förbi. Hon föll över i en rask trav när den ljuspälsade inte tycktes reagera, angelägen om att inte tappa bort målet, och sedan sprang hon den sista biten. Hon rundade den ljusa vargen och skar av dess väg genom att tvärnita framför denne.

Hon hade fått berättat för sig att det bästa sättet att finna en medlem ur flocken är att bara befinna sig i Yanamore och hoppas att man springer på någon. Det borde vara rätt lätt för tydligen så patrullerar de Yanamore hela tiden för att ordning ska upprätthållas. Ophelia gillar hela idén med det här samhället. Hon sänker farten till en lugn promenad när hon kommit en bit bort från den lite udda gamla vargen. Här han hon andas igen och hon ser sig omkring utan några bekymmer i världen. Hennes gröna blick faller på så många olika ansikten medan hon går. Hon märker inte ens när någon ropar efter henne. Hon är helt uppslukad av alla intryck. Så skyndar någon förbi henne som hastigast och Ophelia ser en skimrande päls i ögonvrån. Så plötsligt tvingas hon till halt och står öga mot öga med den mörka främlingen som skyndat förbi henne. Ophelias gröna blick möter främlingens likartade. Så faller hennes blick på kragen denne bär. Det hade hon fått berättat för sig var ett signalement på Isil Anars medlemmar. Genast börjar svansen vifta bakom henne. Hon lyckades! "Goddag, mitt namn är Ophelia" Hälsar hon artigt.

Det var inte Omen, kunde hon genast fastslå. Det näpna ansiktet var feminint, och på närmare håll var pälsfärgen inte riktigt densamma. Spänningarna i kroppen släppte genast en aning, även om de följdes av en viss besvikelse. Hon hade hoppats, men kanske hade det varit för mycket begärt. 
   Sen talade hon, och presenterade sig som Ophelia. Ronia förblev tyst, och ögonbrynen flöt ihop en aning. Hon studerade den andres ansikte. Den Ophelia hon känt hade stulits från dem redan som valp, och minnena som återstod var suddiga. Hon kände igen markeringarna, de gröna ögonen och den ljusa pälsen, det som fått henne att hoppas att det varit Omen hon lagt blicken på i marknadens mitt, men ansiktsdragen och uttrycken var av en vuxen varg, någonting hon aldrig sett Ophelia som. Nej, det kunde inte vara så. Den valpen hade tagits av Occultos, och hade antingen dödats av dem eller fallit för horden i söder. Blair hade aldrig nämnt några överlevare. De skulle alla vara döda. Vem det här än var så kunde det inte vara den Ophelia hon så vagt kunde minnas från de allra tidigaste valpåren.
   "Ophelia?" Upprepade hon ändå, med tydlig eftertanke i tonfallet. Hon noterade att främlingen sken upp när hon la blicken på kragen hon bar om halsen. Bara en vandrare. Inte Imanis Ophelia. "Jag trodde du var någon annan."

Främlingen såg... besviken... ut? Tycker Ophelia och tippar huvudet lätt på sned. Öronen klipper till på huvudet när främlingen ursäktar sig. Hon trodde Ophelia var någon annan? Ophelia ler glatt. Hoppfullt. Om främlingen kände igen henne kanske det betyder att Omen är här? De är trots allt tvillingar. "Känner du min bror Omen?" Frågar hon med iver i rösten. Det känns så nära nu. Så länge har hon letar, hoppats, sökt. "Eller min mor? Imani? Är de kvar här?" Hon måste få veta. Ophelia griper krampaktigt tag i hoppet. Hjärtat bultar hårt i bröstet av adrenalinet som rasar runt. Hon har funnit Isil Anar. Hon har funnit en medlem av flocken. Är hennes familj kvar här? Eller har de gett sig ut? Ophelia hoppas innerligt på någon sorts information. Vad som helst som kan hjälpa henne. Om hon ska fortsätta leta. Eller om hon hittat hem.

Blicken hårdnade långsamt, och snart krusades nosryggen varnande. Blicken flackade ofrivilligt över tikens kropp en extra gång, men den som stod inför henne förblev aldrig något annan än en främling. En främling som liknade den hon mindes, men som likväl inte kunde vara i livet. Ophelia var död. Occultos var borta, och vad som än blivit av valpen dessförinnan så var hade hon inte överlevt sjukdomen som rasat över landet. Hon fnös hårt, följt av ett kort, rått skratt.
  "Roande." Hur någon fått reda på att Ophelia varit en del av hennes liv var bortom hennes förstånd. En skicklig telepatiker som avläst deras sinnen i hemlighet? Någon som stött på Imani och Omen, och tagit tillfället att mjölka de forna medlemmarna på information som skulle kunna skada? Någonting som skulle kunna lura dem till att blotta strupen och intet ont anande lägga sig på rygg inför fienden? Hon stirrade stint på den namnlöse främlingen. Det här var inte första gången hon hört om vargar som förändrade sitt utseende för att sabotera - det var precis det som hänt måntemplet. Var det här början på deras nästa attack, samma illusion som en gång lurat Numoori till att anklaga Ljusets Krigare för en handling de aldrig begått? Fanns det rentav fler som väntade i skuggorna, redo att hugga in på riket? Hon tänkte inte tillåta det. De hade valt fel minne.
  "Men inte tillräckligt. Ophelia är död." Hon tog ett varnande steg närmare, svansen spänd bakom henne och huvudet sänkt. Flera blickar drogs åt deras håll när spänningen spreds genom luften, men hon ignorerade det. Det var bra att de tittade. Många skulle vara redo att försvara samhället om det kom till det. "Jag vet inte varför du är här, men du har inget att hämta på mina marker. Försvinn."

Oförstående ser Ophelia på främlingen som plötsligt börjar visa tecken på fientlighet. Hon blinkar några gånger och ser sig sedan tvekande omkring. Vargar har stannat upp för att nyfiket se på vad hon händer. Ophelia öppnar munnen på glänt och fäster den gröna blicken på främlingen igen.
Ophelia är död.
Ophelia suckar. Hon förstår att flocken och familjen dragit den slutsatsen. Hon var bara en valp när hon blev bortförd. Ophelia skakar på huvudet och biter sig i läppen. Främlingen kommer närmare.
Försvinn.
Ophelia kommer på sig med att hålla andan och andas ut i en hackig utandning. Öronen drar sig mot nacken men hon svarar inte på främlingens varnande hållning.
"Jag förstår att ni trodde det. Det har gått så lång tid. Men jag överlevde. Blair räddade mitt liv". Hon håller fast främlingens gröna blick. "Snälla, innan jag går. Jag lovar att gå. Men snälla berätta i alla fall om Omen och min mor är i livet". Det är allt hon vill veta. Nekas hon detta vet hon inte vad hon kommer ta sig till.

Det var skrattretande. Trots att varje ord som lämnade hennes mun vidare underströk hennes misstankar så var berättelsen så naivt framförd att det nästan var roande. Blair räddade mitt liv. Det var ingen annan än hon själv som visste att fakargen hade någon som helst betydelse för henne, och inte särskilt många som visste att de hade någon typ av relation alls. Det fanns ingen annan förklaring till att den här främlingen antog rakt av att hon kände till namnet - om inte Blair själv delat det. Men det som gjorde henne helt säker var en enda sak, och det var att Blair aldrig någonsin skulle hålla någonting sådant från henne. Hade han sagt att Occultos var döda så var de borta, och hade Ophelia inte dött innan dess så var hon död nu. Lögner. Lögner, lögner! 
   Mörkret som infunnit sig växte sig allt tätare, och när främlingen åter drog upp först moderns namn, och sedan broderns, så blixtrade det till i blicken. Hon hade ingen rätt att uttala de namnen. Den riktiga Ophelia skulle aldrig någonsin få möta sin familj igen, och gudarna visste att hon inte tänkte acceptera att någon drog hennes namn i smutsen.
   "Lögnare!" Hon kastade sig rasande över Ophelia med en vildsint morrning. Kollisionen rubbade den ljuspälsade tiken ur balans, och när Ronia högg tag om hennes hals dröjde det bara bråkdelen av en sekund innan hon låg på rygg, fastnaglad mot marken. Vargarna i omgivningen ryggade undan, och efter ett samlat sorl av individer som rubbats ur balans så blev det knäpptyst. Hela torget hade stannat upp för att bevittna vad som pågick, men det var också flera som anade oråd och steg fram. Det var inte bara hon som var på helspänn efter allt som hänt i landet - men hon lade inte märke till vad som hände omkring henne. Omgivningarna blev till ett dis i bakgrunden när hon omilt släppte taget om främlingen. 
   "VEM ÄR DU?" Hon beordrade ett svar genom blottade tänder. Blicken formligen brann, och spridda lågor slickade manen där raseriet blev till verklig eld. Yanamore skulle inte gå samma öde till mötes som Måntemplet. "Hur många är ni? TALA!"

[tillstånd för pp]

"Ro!"
     Blair var bra på att uppfatta även små skiftningar i stämningen. Han hade befunnit sig en bit bort, men noterat hur somliga vänt sig bortåt eller sträckt på nacken för att uppfatta en konflikt han inte kunde se. Redan innan morrningen skar genom luften hade han styrt stegen ditåt, men den fick honom definitivt att öka på takten. Synen som mött honom hade varit som tagen ur en feberdröm. På rygg under en ursinnig Ronia låg Ophelia. Det var en så oväntad kombination att det tog Blair ett ögonblick innan han kallade på henne. När det inte fick en omedelbar verkan sa han igen:
     "Ro! Vad händer?" Han kunde inte riktigt bedöma situationen. Det var svårt att komma på saker som Ophelia kunde gjort här som skulle trigga Ronia så mycket som vad som än hänt hade gjort. "Jag kan betala för vad hon än snattade, om det är så. Snälla, grilla henne inte." Blair släppte honorna med blicken och blängde på några av de nyfikna åskådarna. Några tittade bort, men andra höll blicken spänt fästa på Ronia och Ophelia. Yanamore var på vakt, men Blair undrade hur många som egentligen skulle ge sitt stöd om stridigheter bröt ut, och hur många som skulle fly.

Hon hade verkligen inte väntat sig vad som hände. Den mörka främlingen morrar och kastar sig över henne. Ophelia gnyr överraskat till och slås till marken. Hon känner plötsligt främlingens käftar mot strupen, vassa tänder trycks mot hennes skinn. Svansen trycker sig in mellan benen och öronen ligger slickade mot nacken. Baktassarna spjärnar emot mot främlingens undersida medan framtassarna ligger tryckta mot kroppen. Ophelia får en flashback till en annan nära-döden-upplevelse hon haft in en inte allt för avlägsen forntid. Men den här gången kan hon inte ens tänka sig att någon skulle komma till hennes undsättning. För nu har hon ingen. Det är endast tanken på brodern och mor som fortfarande driver henne.
VEM ÄR DU?
"Ophelia".
Hur många är ni? TALA!
"DET ÄR BARA JAG!" Hon höjer rösten tillbaka och blottar sina egna tänder rent reflexmässigt åt främlingens vredgade anlete. Så hör hon en välkänd stämma. Men det är främlingens namn denna stämma uttalar. Ro... Ro..? Namnet ligger på tungspetsen. "Ronia?" Ophelia har vaga minnen av en svart liten tikvalp som hon lekte med när hon var liten. Men det var så många år sedan. I ett annat liv. Ophelia sträcker på halsen så hon ser världen upp och ner och hennes gröna blick faller på Blairs tassar, så letar den sig upp längst hans kropp. Försöker fästa blicken på hans gestalt. Hans ansikte. Ophelia var fruktansvärt rädd. Nu har den starka känslan mest övergått till förvirring. Men samtidigt är hon arg. Arg på främlingen som attackerat henne. Främling passar bra. Ingen av dem hade trots allt känt igenom den andre. De var förmodligen allt för små för att minnena skulle ha någon betydelse.
"Jag har inte gjort något så släpp mig!" Ophelia har däremot starka minnen av mötet med Blair i Skuggfall. Hon hade trott att när de väl möttes igen skulle allt finnas kvar. Men det visade sig bara vara valpiga fantasier. Blairs blick hade inte varit densamme. Det hade gjort ont. Väldigt ont. Just nu vill Ophelia bara bort här ifrån. Men den mörka tiken är mycket starkare än henne själv och Ophelia darrar fortfarande av attacken.