Det var svårt att inte tycka om Kaiwood, Theia hade aldrig varit där innan, men den mörka skogen påminde mycket om Silverpile. Träden var gamla och stammarna otroligt tjocka, trots att hon bara befann sig i utkanten av den väldiga skogen. Hon hade svårt att föreställa sig hur stora träden djupare in i skogen var. I långsamt gemak traskade hon runt över den mossklädda marken och njöt av den stilla tystnaden. Det var en avslappnande och fridfull plats. Den svartvita honan hade egentligen mycket att stå i, men den senaste tidens stress hade blivit för mycket för henne. Hon hade hört talas om Kaiwood, andarnas hem. I tron om att de kunde skänka henne en gnutta frid hade hon vandrat hit istället för att fortsätta tillbaka mot reviret. Stripe klarade flocken själv i några dagar extra. 


Någonstans i sitt undermedvetna kanske det var modern Theia letade efter, kanske fanns det en liten del av henne som önskade att moderns ande skulle kontakta henne och Kaiwood var den plats där det faktiskt fanns en liten chans att det skulle ske. Att få höra moderns röst en sista gång kanske skulle stilla smärtan i hennes bröst, kanske skulle Theia äntligen finna frid och kraft att orka fortsätta. 


Men i nuläget var det inte modern som fanns i Theias tankar, för framför henne spred sig en liten, lummig glänta ut sig. De stora trädkronorna hängde ut över gläntan och fick den att bada i ett dunkelt, varmt ljus från solens strålar som flitigt försökte ta sig igenom den täta lövverket. Gläntan var helt täckt av fuktig, ljusgrön mossa och i dess centrum sken solens strålar rakt ner, som en strålkastare. Ett par mörkt blå fjärilar dansade omkring i den annars tomma luften. Det var så vackert att Theia nästan överrumplades och satte andan i halsen. Förstummat såg hon upp mot den blå himlen, som kunde skymtas mellan taket av gröna, frodiga löv då hon sakta vandrade in i ljudet i gläntans mitt. Hon lät solens strålar värma den svartvita kroppen och först då insåg hon att det hade varit ganska kyligt i skogens skugga. Solen gav henne ny energi där hon stod, med slutna ögon och lät strålarna omfamna henne. Plötsligt kände hon sig så glad. Vad var det egentligen hon sökte? Hon hade allt hon någonsin kunde önska sig. En flock, en familj, som brydde sig om henne. Det var allt hon behövde. 


Den euforiska känslan som plötsligt hade övermannat henne fick henne att sluta ögonen och lyfta huvudet mot solen; och hon skrattade. Hon skrattade som om hon aldrig hade skrattat innan. Och just i det ögonblicket så visste hon att hon hade förlåtit sin mor. Talathia var död och det fanns inget hon kunde göra åt det. Det enda hon kunde göra var att fortsätta kämpa och aldrig glömma den orättvisa som bragt hennes mor om livet. 
 

 (Detrena )

Gräs. Grönt gräs. Klart vatten. Ett par tassar i vattnet. Nej. Två par. Ett par som tillhörde En. Ett som var en Annan. En tunga lapade ur vattnet. Annan talade. Ord. Ord som En inte hörde. Minnet var suddigt. Brusigt. Fladdrade och försvann för att börja om. Blandades med bilder ur andra minnen som Den inte längre kunde separera. Skrik. Små hjälplösa skrik. Vatten. Värme. Värme inifrån. Hon tog liven till sig. De små. Hon lapade vatten. Stod i vatten. Annans tassar gick sin väg. Liven skrek. De åt. Gnydde mjukt. Bilderna fladdrade. Ljudet fladdrade.

De sargade tassarna stapplade fram över marken. Mossa och gräs fastnade vid de klibbiga, sjukligt tunna benen. Huden flagnade och på sina ställen var muskelfibrerna så spruckna att musklerna inte längre klarade av sitt arbete. Den ena framtassen vägrade räta ut sig, placerades med ovansidan nedåt. Gång på gång svajade kroppen så kraftigt att den slog emot trädens stammar. De öppna, förruttnade sidorna lämnade en stinkande massa efter sig där de slog emot. En tjock vätska, mörk och så varblandad att den inte längre förtjänade namnet blod. Den tunna pälsen över kroppen var smutsig och tovig. Om halsen stod håren i stripor och i tovorna satt kvistar och blad. Nacken hängde slappt framför kroppen, uppenbart bruten och med muskler som febrilt försökte lufta huvudet med spasmiska ansträngningar. Det enda, hela ögat var vitt och djupt insjunket i skallen. Det andra var inte mer än en sprucken, torkad sörja. Under det vandrande likets buk hängde det som en gång i tiden varit ett innanmäte. Trasigt, torkat och smutsigt efter att ha släpats mot marken och trasslat in sig i bakbenen. Varelsen var åtföljd av en skrämmande mängd flugor som den inte tycktes ta någon notis om. Insekterna surrade in i öronen, i den öppna käken där tungan hängde ut genom hakans hålighet. Deras larver grävde under huden, i köttet som knappt var värt att kallas kött längre. Getingar och bromsar brummade till och från den döda.

Sommarsolens värmande sken fick luften där liket vandrade att fyllas med en kväljande odör, även om skogens skuggor kändes svala. Den kunde inte känna solen. Kunde inte känna något. Hjärnan orkade inte registrera känsel längre. Kunde inte ens om den försökt. Den skickade gång på gång nya impulser genom kroppen, genom ryggmärgen som trots den brutna nacken fortfarande var i det närmaste hel. Tvingade det som fanns kvar av musklerna att röra sig med sjuka, ryckande rörelser. Att den döda ännu stod upp var ett under. Bröstkorgen vidgades med ett djupt, ihåligt rosslande när en impuls fick lungorna att dra in luft som kroppen inte längre behövde. Syre Den inte hade nytta av. Ur strupen kom ett bubblande, kvävt läte när luften pressades ut igen. Käkarna hölls slutna, även om tungan dansade under hakan innan den som hastigast försvann in i halsen.

Ett ljud, så främmande, nådde de döda öronen. Utan att stanna upp ryckte nackmusklerna i ett försök att vända huvudet åt det hållet. Det misslyckades och varelsen sparkade med benen för att vända sig om. Mot ljudet. Skrattet. Ett läte den inte kunde förstå, eller ens tänkte på. Mer än att det var liv. Liv. Den rörde sig mot ljudet. Mot livet.

Liv.


[Jag vet verkligen inte alls var jag ska skriva. Detrena är en utmaning att jobba med var gång XD <3]

(happ happ.. snabbt svar 8D )

Ett hasande ljud ifrån skogen fick den ljusa honan att tystna och vaksamt se sig omkring. Någonting rörde sig bland trädstammarna och plötsligt kändes skogen inte lika gästvänlig längre. Skuggorna tycktes mörkna och hotfullt börja sträcka sig efter henne. Theia backade tveksamt och fixerade blicken vid varelsen som rörde sig i skuggorna.

".. Hallåå...?" Hon sänkte försiktigt huvudet och vinklade öronen bakåt då hennes låga röst bröt tystnaden. Ett rosslande ljud hördes ifrån varelsen och Theia hoppade till av skräck. Hon började tvivla på att det var en varg hon hade stött på, men vad kunde det annars vara? Mat? Med en skräckblandad nyfikenhet tog hon några steg mot skogen för att försöka få sig en bättre glimt av varelsen. Men den var fortfarande dold av skuggor. Försiktigt gick hon närmare, en vidrig stank av förruttnelse slog emot henne och hon kände hur den halvsmälta haren hon ätit bara några timmar tidigare tvingades upp ur magen på henne och hon kastade upp det ångande maginnehållet framför sig innan hon kved till och smärtsamt såg sig omkring efter stankens källa. 

Framför henne kom en varelsen, som kanske, någon gång för längesedan kunnat kallas varg, men som nu såg till hälften död ut. Den gick med ryckiga steg och dess ena tass tycktes vara bruten, käken hängde på ett onaturligt vis och vävnaden såg på många ställen helt förruttnad ut. Det var ett under att varelsen fortfande kunde gå och leva. Var det tarmar som hängde ut där? En svärm av flugor följde i dess väg och Theia hade aldrig någonsin skådat något så vidrigt. Hon drog skräckslaget efter andan och stod som förstenad då varelsen tog sig närmare henne på sina halvruttnande, trasiga ben.

Det ensamma ögat uppfattade skepnader i ljuset. Varelsen stapplade klumpigt ut i gläntan, ut från skuggorna. Musklerna i nacken fortsatte att rycka i ett menlöst försök att lyfta huvudet. Skuldrorna rörde sig under den spända huden och fick huvudet att gunga en aning från sida till sida vid vart steg. Ett djupt, hest andetag bubblade ner i lungorna. Varelsen stönade, ett kraftigt, utdraget ljud där något som en gång i tiden kanske hade varit en röst kunde anas.
    "Llllhhrrrrg." Den - det - drog efter andan igen. Andetag som den egentligen inte behövde. "Llhiiierrrgh." Ljuden var låga, rosslande. Ord fanns inte kvar i det föruttnade sinnet. Det fortsatte sina försök att lyfta huvudet, utan framgång. Ansiktet spändes så att nosen ryckte. Musklerna runt ögonhålorna drog ihop sig så att tomrummet och det ensamma ögat kisade. Spändes. Något som en gång kallats tårvätska, som nu var mörk och klistrade i den redan var-klädda pälsen under ögat rann långsamt ut över kinden. Flugorna som rörde sig i ansiktet flyttade sig ur vägen, endast för att sedan klättra över vätskan. Smaka på den.
    Mitt i ett klumpigt, svajande steg vek sig den brutna tassen och kroppen föll omkull. Med en dov duns slog den i marken. Den luft som fanns kvar i lungorna pressades ut, följt av tunna salivsträngar. Bakbenen sparkade till, trasslade in sig i organ som borde ha legat dolt inuti vargen. Huvudet låg invikt under det framben som inte vikit sig. Livet försvann ur likets synfält. Det fortsatte att rossla och bubbla en kort stund, och blev sedan stilla. Insekterna fortsatte att surra som om ingenting hade hänt.

Theia ryggade skräckslaget tillbaka då vargen framför henne utstötte det mest avskyvärda läte honan någonsin tidigare hört. En kall kåre gick längsmed ryggraden då hon hörde det nästan onaturliga, rosslande ljudet. Alla instinkter sa åt henne att fly, men trots det så stannade Theia kvar och stirrade förundrat på den stinkande varelsen då den snubblade på sina egna inälvor och föll ihop i en hög på marken. Den plötsliga rörelsen fick återigen den vita honan att hoppa till och rygga tillbaka men det dröjde inte länge förrän hon nyfiken vågade sig närmare varelsen som nu låg helt stilla. I några sekunder stod hon på ett tryggt avstånd från varelsen och bara såg på den. Var den död? 

"Hallå...?" Viskade hon svagt och var beredd att i nästa ögonblick fly sin väg om varelsen började röra sig. Men vargen förblev orörlig. Sakta smög Theia närmare och sträckte nyfiken ut nosen emot djuret. Flugorna svärmade omkring dem och Theia viftade irriterat bort dem med svansen. Stanken var motbjudande men honan ville veta mer om detta bisarra djur. Ytterst försiktigt petade hon på djuret med framtassen och i samma sekund drabbades hon av panik och flög skräckslaget tillbaka några meter som en skrämd hare.

Liket låg stilla. Orörligt. Larver efter flugor och andra insekter kröp i skinnet. Insekterna surrade av och an genom stanken. Ljudet av livets röst hördes inte i den dödes öron. Liket såg inte rörelsen av någon som närmade sig. Ansiktet låg mot marken, med det enda ögat nedåt där det inte kunde se annat än mossa och gräs. Vad viruset lade märke till var när något petade på den ruttnande kroppen. Hjärnan sköt blixtsnabbt ut impulser till hela kroppen. Käkarna bet i luften, samtidigt som nacken febrilt gjorde nya försök att lyfta huvudet. Det höjdes en aning, slängde med halsen och bet om och om igen i luften med ett klapprande läte. Benen sparkade. Smackande, klickande läten lämnade kroppen när den rörde sig. Ryckte okontrollerat. Gjorde okoordinerade försök att komma på fötter. Den brutna tassen pressades mot marken, fick kroppen att höja sig en aning innan den dunsade tillbaks till marken. Om och om igen tills rörelserna åter avtog. Långsamt.
     Tillslut låg det åter stilla. Stilla som döden. Orörligt så som lik borde. Som om det aldrig hade rört på sig. Som om det inte skulle röra sig mer. Hjärnan stod tillfälligt stilla, utan stimuli som höll den igång. Död. Avvaktande i väntan på impulser, på order, i dött tillstånd.

Den stinkande besten började röra sig som i dödsryckningar då Theia petade på den. Den vita honan stirrade förskräckt på djuret utan att våga göra ytterligare försök att närma sig den. Den kanske var besatt? Hade en demon krupit in i dess öra och tagit kontroll över hjärnan? Eller var det ett spöke? Hon reste ragg av blotta tanken på att någonting kunde krypa in och ta över hennes kropp. Hon backade skräckslaget, kanske kunde spöket krypa in i hennes öra också! 

Hon gav den nu orörliga vargen en sista, medlidsam blick innan hon skyndade bort från platsen, fortfarande med en obehaglig känsla i magen. Det skulle dröja länge innan hon kunde få bort det levande, ruttnande liken ur sitt huvud. Vad som hade hänt med vargen skulle hon troligtvis aldrig få reda på. Men hon var övertygad om att det var demoner som låg bakom det hela. Eller kanske någon fördärvad, sorglig, ondskefull själ som hade tråkigt. Hon undrade om vargen gick att rädda, om det på något sätt gick att få ur demonen. Att få ett slut på det onda. 


(Avslutat, om inte Detrena vill sprattla lite till ^^ )