[Utspelar sig efter rollspelet "Utan spår" ]

"Matt, du kan gå i förväg. Hälsa att vi är på väg om vi inte hinner ikapp innan."
 
Matveis första instinkt när främlingen dykt upp hade varit en av empati. En främmande varg som förtvivlat bad dem att hjälpa honom hitta hans dotter. Matvei hade tyckt synd om honom, och en nästan fysisk känsla han då inte reflekterat över hade fått honom att vilja hjälpa. Vilja vara till lags. Känslan hade synts även hos de andra i patrullen. Men inte hos Arno. Trots den växande känslan hade de litat på den äldre Jägarens erfarenhet, och den hade i sin tur räddat Matveis liv. Om han hade tvekat bara en sekund längre…
     Matvei hade känt mer än han först hört hur främlingen kastat sig efter honom. Han hade kastat en ofrivillig blick över axeln och sett främlingen – vampyren – alldeles för nära. En skarp skräck hade vänt honom framåt lika snabbt igen, nu desperat att ta till luften så snabbt som möjligt. Adrenalin hade fyllt hans inre när han hört skrällen av Arnos instrument och ljudet av strid som bröt ut bakom honom. Vingar ut. Avstamp. Lyft. En känsla av död i hans hälar och ljudet av tänder som slogs ihop. För nära, för nära. Matvei hade inte vågat se sig om igen.

Först när gryningen nalkats hade Matvei tagit mark på nytt. Det var som att solens första strålar sugit all ork ur honom, och han mer föll än landade när tröttheten och värken i hans kropp plötsligt gjorde sig tillkänna. Han hade aldrig flugit så långt i ett svep förut, och var egentligen inte gjord för det, men adrenalinet och rädslan hade hållit honom i luften in i det sista. Först när han landat kom även insikten om vad som faktiskt hade hänt ikapp. Han hade kräkts, och gråtit så våldsamt att han trott att han skulle kräkas igen. Darrande hade han suttit i timmar, medan solen värmde hans rygg, och försökt tysta ångesten och rädslan i sitt inre. Försökt återhämta lite energi för att kunna fortsätta, och samtidigt hoppats – bett till alla Gudar – att resten av patrullen var okej.
     När Zaynah kommit ikapp honom under dagens mitt hade Matvei först fyllts av en otrolig lättnad. Den hade dock inte varat länge innan hon kommit nära nog för honom att se askan i hennes ansikte. Vampyren hade flytt. Avani var död. Capheus skadad, och Arno svårt skadad. De skulle ta sig till Yanamore för hjälp. Matvei hade gråtit på nytt när hon pressat sitt ansikte mot hans och delat Avanis aska med honom. Efter en paus, innan kvällen var för nära, lämnade Zaynah honom igen för att hjälpa de andra i säkerhet.

Nätterna som följt hade varit tunga. Matvei hade färdats till fots i så raskt tempo han orkat hålla utan att krascha på nytt, och tog endast till luften för att korsa floder och andra hinder, eller för att undvika spåret av andra vargar som kunde förhindra hans färd. När regn fallit hade han skyddat sitt ansikte med en liten sköld, i hopp om att bära Avani med sig så långt som möjligt.
     Strax innan gryningen, många ensamma dygns färd senare, fick Matvei vittring på en bekant doft i Silverpiles skimrande skogslandskap. Det var doften av hem, av Jägarna. Så fort som han fick syn på Nyxe mellan träden så fylldes han av en överväldigande kombination av känslor. Hon var här, en av Jägarna var här och han var inte ensam längre. Han hade klarat sig. Visst hade han långt kvar till bergen och reviret, men en av dem var här. Matvei gav ifrån sig flera ylande gläfs och sprang Nyxe till mötes med svansen vilt viftande. Lättnaden och glädjen inom honom blandades dock med oro och sorg, vid tanken på att behöva förklara askan han ännu bar fläckar av i sitt ansikte.

De hade rest långt och snabbt, utan att stanna till allt för mycket, med ett tydligt mål att hitta och ta hem den patrull som fortfarande befann sig ute. Efter den senaste tidens händelser så var det extra viktigt att de så snabbt som möjligt kom i kontakt med patrullen, men de senaste dagarnas höga tempo hade till sist krävt att de tog en längre vila. Silverpile hade varit en väldigt lämplig plats för detta, med sina skyddande, höljande träd, goda jaktmöjligheter och en plats att samla styrka innan de passerade i närheten av Ken-Yaks gränser, och allt vad det innebar.
Nyxe hade lagt sig ner över en grövre gren i ett träd som befann sig på en liten höjd, vilket gav henne goda siktlinjer även i sitt något dåsiga, halvsovande stadie. Hon hade använt sin teleporteringskraft rätt mycket de senaste dagarna för att täcka stora sträckor och undvika diverse hinder, men nu tog det ut sin rätt. Gryningen var nära så hon hade kunnat tillåta sig att vila lite när Sixten hade gett sig iväg för att jaga. Han hade till och med insisterat att hon gjorde det.
Hon måste ha somnat till för hon ryckte till av att flockbrodern tillkallade hennes uppmärksamhet. Hon höjde snabbt huvudet och sökte upp hans skepnad mellan träden, men det var en annan flockbror än den hon förväntat sig att se. Matvei.
Hon hoppade smidigt ner från grenen och småsprang honom till mötes. De var här? Hon vädrade i luften, men kunde inte känna de andras dofter. Var han ensam? 
''Matvei!'' ropade hon och ökade på stegen. Ju närmare hon kom, desto mer växte oron i hennes bröst. Hans ansikte fångade hennes blick. fläckar...av aska. ''Är det där...?'' utbrast hon när hon stannade upp framför honom. ''Vem?''.

Glädjen inom honom dog snabbt ut när flocksystern noterade fläckarna i hans ansikte. Hela Matvei tycktes sloka när han stannade, och han undvek Nyxes blick. Han öppnade munnen, men stängde den igen utan ett ord och knep ihop ögonen för ett ögonblick. Han hade redan sörjt i många dagar. Många långa, ensamma dagar och nätter. Det gjorde inte mindre ont för det. Han sökte Nyxes blick igen.
     "Avani." Hans röst var matt och tung av sorg. En plötslig, skarp oro bet i hans inre vid tanken på det som hänt. Han sänkte huvudet i en gest som bjöd Nyxe att kolla märket han hade under pälsen bakom örat. Han hade inte behövt göra det förut, eller åtminstone inte såhär, ensam, men han ville vara helt säker, vad än hans sinnen sade var sant, innan han fortsatte. När de båda delat sina märken andades Matvei ut igen, och han tryckte tillfälligt sitt ansikte mot Nyxes.
     "Okej. Okej, förlåt jag… Okej." Han fuktade avväpnande nosen och backade. "Vi mötte en vampyr i Eldskogen. Den…" Matvei pausade. Minnena av en förtvivlad fader som bett dem om hjälp spelade i hans huvud. Den dragande känslan av att vilja hjälpa, och Arnos varnande signaler. Han drog ett nytt djupt andetag. Han kunde berätta detaljer senare.
     "Avani… Avani är död. De andra är okej. Eller, typ okej. De är- De lever. Eller de- åtminstone sist jag- Ahg!" Han fick pausa igen och börja om för att inte snubbla över sin egen tunga. "Arno och Capheus är skadade. Zaynah hjälper dem till Yanamore. Jag måste rapportera hem." Han grimaserade, och en sällsynt men tydlig ilska blixtrade förbi i de gula ögonen när han fortsatte med betydligt hårdare ton. "Vampyren flydde." Den förtjänade att vara död.
     Matvei ruskade på hela kroppen, som för att försöka skaka av sig något av alla känslor som slogs inom honom. Med en suck såg han på Nyxe igen, med båda öronen lyfta över huvudet.
     "Vilka är du här med? Är ni på väg ut eller hem?" Han kunde inte hindra en lätt hoppfullhet från att färga orden.

Chocken som slog henne då hennes misstankar bekräftades fick henne att nästan frysa till på platsen. Först ville hon inte riktigt tro på det, ville bortförklara det som att hon hört helt fel, men insåg snart att det var förgäves. Hon lutade sitt huvud mot Matveis samtidigt som en tyngd spred sig inom hela hennes kropp, tätt följd av den värkande sorgen som stegrade allt eftersom han med osammanhängande ord började förklara vad som hänt. De hade träffat på en vampyr, Avani var verkligen död, och flera skadade.
''Såja'' sade hon i ett försök att låta uppmuntrande, med en stämma som knappt hölls samman, samtidigt som hon lade sin ena framtass mot hans framben för en kort stund. Du är säker nu. Hon ville säga något mer, ställa frågor, men Matveis stressade tillstånd lämnade inte mycket utrymme för henne att hinna processa all information och samla sina tankar omkring händelserna innan han istället helt bytte ämne.
''Eeh, det är bara jag och Sixten'' svarade hon något överrumplat och vände blicken in mellan träden där vars stäpparen tidigare försvunnit iväg. ''Vi söker faktiskt efter er''. Hon vände tillbaka blicken till honom, nu med en alldeles tydlig oro som färgade hennes uttryck. ''Janos och Titania har försvunnit''.
Utmattningen och den tilltagande sorgen fick hennes kropp att riktigt skrika av smärta, allt från leder och muskler, till hjärta och hjärna. Benen så pass skakiga att hon tvingades sätta sig ner, den värkande gråten i halsen som till slut svämmade över och släpptes fri. Den krassa realiteten av Avanis död hade till sist helt slagit henne med en fruktansvärt hänsynslös kraft, förstärkt av insikten att de båda försvunna flocksyskonens ovissa öde kanske skulle medföra mer hemska nyheter.