Han hade ett uppdrag. Finna en bra plats där familjen kunde slå sig ner ett tag. En bra plats där valpar kunde växa upp. Men varför han tyckt att en genväg genom Kaiwood var en bra plan är han inte säker på, det var bara den här vägen han behövde gå. Minsann är han noga med att hålla sig på avstånd från minsta doftspår av den flock som känt huserar här. Nyke är medveten om att de fortfarande ser hela skogen som sin men vandringsleden är ändå till för alla. Det är med alla sinnen på helspänn som hanen i rask takt travar vandringsleden genom Kaiwood. Så snabbt han kan ta sig igenom och lämna skogen bakom sig desto bättre.
Det känns som att han är nära nu. Skogens mulliga doft beblandas med dofter från närliggande område. Inte långt kvar. Då når doften av varg hans nos och hanen stannar upp. Fryser i steget. Raggen reser sig men inte av vaksamhet. Doften väcker minnen hos honom. Minnen som han inte plockat fram på mycket länge. Och minnena för med sig saknad som han trodde sig glömt. Med ett lätt gnyende vänder han sig om, försöker lokalisera doften. Flera gånger vänder han sig om, runt runt. Så ger han ett skall. Inte högt så att hela skogen hör, bara en lätt kallelse. Jag är här.

Det var med en mycket mer smärtsam tyngd som de hade lämnat Matvei efter sig i Silverpile och fortsatt sin resa österut. Dödsbeskedet hade resulterat i många tårar och tankar, men samtidigt hade det gett dem en ännu större motivation att ta sig fram, nu när de hade en mer specifik plats att ta sig till. Med siktet inställt på Yanamore, och med den tidspress och angelägenhet de hade över sig, så hade de valt att riskera att ta resan genom Ken-Yak och vidare in i Kaiwood.
Det vanligtvis så aktivt angripna området hade tett sig förhållandevis lugnt vid deras genomfart, troligen som ett resultat av en patrull av zombiejägare som drivit igenom platsen inte långt innan dem. Den enda potentiellt kniviga situationen de hade kommit nära hade Nyxe med enkelhet kunnat teleportera dem bägge ifrån och de hade kunnat fortsätta hålla sitt höga tempo.
Kaiwoods väldiga träd hade inte långt efteråt välkomnat dem in på vandringsleden, de hade pausat ett tag just innanför skogsmynningen men hade kommit överens om att fortsätta så långt som de kunde innan de behövde vila, och hålla ett så högt tempo som möjligt utan att bränna ut sig. De ville gärna ta sig ut ur skogen snarast möjligt och minska riskerna att stöta på någon medlem i Lykoris som vaknat på fel sida. Efter åtskilliga dygn med så få längre pauser och sovstunder som de kunde komma undan med så hade de till slut tagit sig förbi vad de trodde var den största delen av flockens revir, och tillät sig själva slå av på tempot något. Det var med värkande kroppar och en rätt påtaglig sömnbrist som de närmast kollapsade vid den nästa vilan. Kanske hade de tagit ut sina krafter lite för mycket på slutet, men de hade inte velat slå läger i direkt anslutning till Lykoris revir, trots att de sovit i skift. Nattaktiva som de var hade det känts alldeles för riskfyllt att i dagsljus och full aktivitet i skogen sova i anslutning till vandringsleden.
Skogens flora hade allt mer börjar beblandas med den från den närliggande Lövskogen, och trots en del mer klättervänliga träd så hade till och med den vanligtvis trädälskande Nyxe rynkat på nosryggen åt tanken att klättra upp i en av den för stunden, utan hade istället för en gångs skull lagt sig nedanför för att ta igen lite sömn.
En kort stund efter att hon bytt av Sixten för att stå vakt så slog en doft henne som fick henne att stelna till på stället. Först trodde hon inte sin nos, minnet måste svika henne. Antingen inbillade hon sig saker, eller så mindes hon doften som annorlunda, visst? Inte kunde det väl vara han? Öronen spetsades och hon såg sig omkring, genast på sin vakt. Sedan kom ljudet, ett mjukt kort skall. Som hon mindes det, men mörkare, äldre.
''Nyke?''. Var han här?.

(Nyxe har Jägarnas NPC Sixten med sig)

Med nosen i backen går Nyke runt i cirklar. Hon är här i närheten. Dofterna är färska. Nyke väljer ut en riktning och sätter av. Prövande ger han ett nytt skall med förhoppning om svar. Snart får han dock syn på en vid skepnad längre fram bland träden. Nyke saktar på farten och träder lite lugnare. Ifall han trots all råkat på ett villospår. Men det är henne han ser där framme. När träden inte längre är i vägen så är han säker.
”Nyxe”. Han uttalar ovant hennes namn. Det har gått så lång tid sedan de sågs senast. Vart har hon hållit hus? Hur är hennes liv nu?

Skallet fick Sixten att något yrvaket titta upp från sin position, men hon försäkrade honom om att det var okej, att han kunde sova vidare. Det här var någon hon kände, eller åtminstone hade känt förr. Det var nu väldigt länge sedan de kom bort ifrån varandra som tonåringar i början på sin vandring, och mycket hade hunnit hända sedan dess. Hela hennes liv hade förändrats och tagit en ny, något oväntad, riktning, och hon kunde bara tänka sig hur mycket som hunnit hända i hans liv också.
''Det var inte igår, broder'' sade hon och tog sig några meter framåt i hans riktning för att inte störa den slumrande stäppvargen allt för mycket. Det kändes ovant att se honom, för visst var han sig lik, men samtidigt så olik. Hans kropp inte längre gängligt ojämn och dragen inte riktigt lika släta som den tonåring hon mindes.
''Allt väl?'' frågade hon sedan efter en kort stunds tystnad, som om hon inte riktigt var säker på vad hon ville fråga om först, eller hur hon skulle formulera sig. Som om hela situationen lagt en sällsam social osäkerhet över henne.