De hade inte kommit långt på sin resa men Nyke kände redan hur spännande det var. Visst hade han varit på avstickare från hemmet förut, men att faktiskt lämna med avsikten att vandra, vara borta länge eller kanske ännu längre.. Det var förvånansvärt intensiva känslor som triggades inom honom. Han log mjukt och på utsidan kunde han tyckas vara sitt vanliga, kontrollerade själv, men de violetta ögonen var närmast svarta av ruset över att ge sig av. Pupillerna vidgade till max.
För första gången i sitt liv så visste inte Nyke vad som låg framför honom. Han hade alltid levt i en logiskt strukturerad värld, där han ständigt hade mål och delmål. Nu gav han sig ut i världen på chans, kanske skulle han föras vidare till något som kunde bli hans nya mål, kanske skulle han bara få återvända och fundera. Det var en okänd och lite obehaglig känsla att inte ha en struktur framför sig. Han hade såklart små mål som att bli bättre på sina krafter och att söka efter goda vargar, men han visste inte hur förutsättningarna i landet skulle se ut och var därför även osäker på hur han skulle uppnå dessa mål.
När de samlats alla han hittills kände till som levande i sitt släktskap så hade han fått för sig att skapa en god flock. En rakt igenom god, kanske var det en tanke nedärvd från farfadern. En flock, kanske bara av vargar med ninjaegenskaper, som kunde försvara sig mot eventuella angrepp men inte själva gå till attack. Att sprida det fredliga ordet, det kanske var bra nog. Ljuset inom honom spann som en katt när han tänkte på det. Men samtidigt visste han att det hade försökts och misslyckats med sådana projekt under en otroligt lång tid. Så kanske var det inte vägen han skulle gå. Att stå rådvill var inte direkt Nykes grej men han höll sig samlad och välkomnade den nya känslan. Sorterade ner verkligheten till delmål igen, att bara ge sig av fick bli det första. Att vandra med Nyxe ut från Eldskogen och hitta något nytt att sätta ögonen på. Han var inte en tävlingsvarg men han var fokuserad på sitt mål, inte få mycket för att vinna över andra utan bara för att klara det.
Hans leende växte lite och han såg mot sin syster, fortfarande i vandringens lätta berusning. Den ordningsamme pojken fick för en sekund en impuls att bara bita systern och springa, leka likt en valp. Istället gick han bara som förtrollad med blicken fäst vid den vita honan, väntade på att den mer impulsiva av dem skulle ta ett initiativ.

Så länge hade hon väntat, hoppats, drömt. I större delen av sitt än så länge korta liv hade hon föreställt sig just den här dagen, längtat efter den med en förväntan som hon trott skulle få henne att spricka. Dagen hon fick tillåtelse att vandra iväg från hemmet, inte endast tillfälligt på någon dagstripp, utan ordentligt. Nu var den här. Världen låg framför hennes och broderns tassar, men en känsla av vemod som hon inte hade förväntat sig hade infunnit sig då de sagt farväl till familjen. Hon hade sett den vaga sorgen, kantat av stolthet i moderns blick, hade sett oron och uppmaningen om att vara försiktig i faderns. Hon hade kramat om dem, försäkrat dem om att allting skulle bli bra, även om hon inte egentligen visste det, men det var tanken som räknades. När de väl hade gett sig av så hade känslan nästan helt släppt. Visst skulle hon sakna Acherati och resten av familjen, men hon hade inte vänt sig om, inte en gång. Det fanns så mycket att se framför dem att hon inte ville missa en endaste sekund av det, och hon hade sin bror vid sin sida. Tanken var lugnande, gjorde det på något vis lättare att ge sig av. Hon lade märke till att brodern hade fastnat med blicken vid henne och hon rynkade vagt på pannan samtidigt som ett leende smög sig på hennes läppar. ''Vad?''. Kort efter sin fråga så lyckades hon dock tolka hans uttryck, trodde hon åtminstone. Ett kort skrockande lämnade henne innan hon puttade till honom med tassen för att sedan öka steglängden markant. Skrockandet övergick i ett klingande skratt där hon praktiskt taget skuttade fram i sina språng. Äventyr. Äntligen.

| Det här är så Nyxe just nu xD
https://media.tenor.co/images/0df63b61370c558add4acc7a0990e38b/raw |

Det hade varit ett känslosamt hejdå, kramar och löften om att vara försiktiga. Ett vi ses snart som ingen egentligen visste om det var sant. Men på det tänkte inte den smala hanen, istället följde han entusiastiskt efter systern upp i språng. Hans nätta, långbenta fysik tillsammans med ninjablodet tillät honom att nå en imponerande hastighet. Han tog ut sprången och njöt av att känna kroppen arbeta. Det här skulle bli starten på ett spännande kapitel i hans liv. 
Ett glatt tjoande lämnade honom och han stämde in i systerns skratt. Det tycktes glöda om honom, glittra där han slagit ner sina lätta tassar. Han märkte det inte själv med allt medan han ökade hastigheten och glatt lät vinden slicka hans kropp desto starkare lös han. Snart var han en boll av bländande ljus, precis bakom sin syster.


[Sorry kort alltså prutt]

Hon slängde en blick bak mot brodern, nöjd över att han hade bestämt sig för att följa efter henne. Hon behövde inte egentligen faktiskt se vart hon sprang längre, naturen viskade till henne om varenda litet hinder som kom i hennes väg, om det så var ett träd, en rot eller någonting annat. Hon hade kommit att uppskatta den detaljen även om hon i övrigt inte alls kunde kontrollera sin jordkraft. Trots det så vände hon ändå tillbaka blicken framåt. Det kändes mer naturligt. Hon pressade kroppen, stegen, än lite mer och kom upp i en väldigt respektabel hastighet. En som få vargar kunde matcha. Av vad hon hade hört så var det bara Stäppvargar som var snabbare än hennes eget släkte, bortsett från de med krafter till sin fördel. En dag skulle hon hitta en Stäppvarg och tävla mot denne, ja, det lät som en plan. Ett ljussken bakom henne fångade hennes uppmärksamhet, drog till sig hennes blick. Som hon hade förväntat sig så var det brodern som sken upp av sin kraft, det hon dock inte hade räknat med var styrkan på skenet som slog emot hennes ögon. Det var nog för att blända henne och få henne att tappa balansen där hon sprang. Just innan hon skulle ha slagit i marken så lyckades hon teleportera sig därifrån, dök upp en bit bort i liggande ställning med ett bistert uttryck i ansiktet då hon såg hur brodern rusade förbi henne. ''Jag antar att du vann!''. Ropade hon efter honom. Tonen i stämman tydde på att hon var stött av det hela, men ett välmenande leende låg ändå på läpparna då hon reste sig upp och ruskade på kroppen.

För ett ögonblick sprang han med ögonen slutna och njöt, därför blev han aningen ställd då systern plötsligt var borta. Snart dök hon upp framför honom och han avancerade snabbt förbi. Men hennes lätt kränkta röst fick honom att stanna upp, ögonen kisade då han såg mot systern och snart kopplade han och såg ner på sin egen kropp. Den glödde. Eller nej, sken var ett bättre ord. Det tog honom ett ögonblick att ta kontroll över kraften och kväva ljuset, och han återfick skepnaden av en varg igen mer än en punkt av ljus. Ett sammanbitet uttryck låg i hans ansikte då han gick sin syster till mötes.
"Förlåt"
Sa han och buffade försiktigt på henne.
"Fick jag dig o ramla eller något? Det är som att min kropp undermedvetet säger åt mig o blunda när det blir sådär.."
Han suckade.

"Det är så frustrerande, det är som att ju mer jag tränar desto mindre kontroll får jag.."
Systern fick en uppgiven min riktad till sig. Han tränade, ofta, plikttroget, noga. Till en början tyckte han att han fått ganska bra koll på ljuset, han kunde inte göra några underverk men skicka iväg någon stråle från kroppen och avstyra ljus från solen med tassen, och sedan använda det ljuset till något annat. Men sen var det som att krafterna ballat ur, som att de avancerat i styrka mycket snabbare än vad han tränat kontroll, så nu kunde lite vad som helst hända.

Det var smått ironiskt. De, ninjorna, som hade så fantastiskt utvecklat balanssinne, och ändå så tappade hon balansen bara av att bländas av ett ljussken. Hon skrattade kort till åt sig själv, skakade på huvudet. Så dumt. Blicken vändes upp till brodern då han kom fram till henne. Han verkade oroad över att hon slagit sig eller liknande. ''Nej då, det är ganska praktiskt att ha en kraft som instinktivt räddar en från sådant, när den känner för det''. Det låg en tydlig ironisk ton i hennes stämma då hon talade, men också en vänlighet. Hon ville inte ge honom dåligt samvete. Då hon hörde hans nästkommande ord så strök hon huvudet mot hans och buffade sedan till honom med nosen. ''Du får nog kontroll över den förr eller senare. Du minns ju hur min kraft förflyttade mig som den ville i tid och otid, med inte så perfekta landningar. Nu vill den ju nästan samarbeta''. Det var stora framsteg enligt henne. Bara det att kunna förhindra den från att flytta henne när som helst och att slippa falla till marken hela tiden för att den inte kunde placera henne på marken. ''Far skulle väl säga någonting i stil med att ge det lite mer tid och träning så löser det sig säkert''. Hon försökte sig på att muntra upp honom och hoppades på att det fungerade. Hon hade aldrig tyckt om att se sina syskon nedstämda, det var mycket trevligare när de var glada.

Han var tacksam att systern var glad o verkade vilja skämta bort det, hennes buff fick honom att le. Att vara den som hade minst koll, som behövde råd o stöd, det var ovant. På något vis hade han tänkt att det skulle komma naturligt att han var den med bäst kontroll, då det var han som mest disciplinerat och med stor målmedvetenhet tränade. Han tanke var att var den som likt fadern kunde ge råd. Och i början av deras liv kunde han det också. Nu hade han ingen kontroll alls. Det var med ett bistert uttryck som han nickade år systerns sista ord.
"Du kanske vill hjälpa mig träna lite senare?"
Frågade han henne och försökte sig på ett leende. Det var en skön sak syskonen emellan, de var inte rädd för att be om hjälp.

Han verkade fortfarande smått nedstämd, men det såg ut som att det hela gick åt rätt håll åtminstone. Hon kände nästan lite medlidande för honom för hon visste hur hårt och motiverat han brukade träna, men ändock verkade kraften bara bli svårare att hantera. Hon visste allt om envisa krafter som inte ville lyda en, men hennes egna verkade i alla fall bli lättare att hantera ju mer hon tränade. Hon nickade samtidigt som ett leende än en gång infann sig på hennes läppar. ''Självklart. Vi kan göra det på en gång också om du vill det hellre?''. Det var inte som att de hade så mycket annat för sig som krävde deras tid och uppmärksamhet. De hade sådan frihet nu när de endast var två syskon på vandring, kunde styra stegen och spendera tiden som de ville. ''Vad vill du ha hjälp med?''. Kraften, det visste hon ju såklart, men hon syftade på något mer specifikt än så. Hon var inte riktigt säker på hur hon kunde hjälpa. Ljuskrafter var så flyktiga, ingenting man kunde ta på, men som ändå kunde skada och påverka. Intressant, helt klart.