"Duu!" Nibber hoppade en gren ner, landade smidigt längre ner och rätade på kroppen. Framtassarna var tätt ihop, bakbenen något breddade och huvudet höjt. De långa öronen vippade ryckande uppe på hjässan, och ögonen var alerta inför individen som precis passerat därunder. Han hade sett henne på långt håll, med sin vita päls var hon enkel att se i de brungröna vidderna som utgjorde Eldskogen.
  Ett smalt flin trädde fram på läpparna, då han insåg att den mindre individen där nere säkerligen var i Tychas ålder. Möjligtvis att Tycha var lite äldre, men de var med all säkerhet liknande åldersmässigt. I övrigt, var de som natt och dag. Hans egen skyddsling, hans adoptivsyster, hade så mycket päls att hon såg ut som en boll av fluffiga tussar. Den här var vit, och trots att fällen såg tät ut var den inte särskilt väldigt imponerande i volym.
  "Lillvalpen! Om jag vore på väg till Acherati, är jag på rätt väg?" Han höjde ett ögonbryn, och inväntade svar.

[Hoppade lite rätt in i rollet xD]

En röst fångade den unga valpens uppmärksamhet där hon vandrade omkring mellan de förkolnade, döda trädstammarna. Den blå blicken sökte sig med ens upp till det träd som rösten kommit ifrån och lade sig på en mycket besynnerlig varelse. Var denna ens en varg? Den liknade mer en insekt av något slag, i ungefär samma storlek som henne själv. Pannan rynkades vagt under tiden som hon granskade, vad doften avslöjade, hanen framför henne. Han fortsatte tala, ställde henne en fråga. ''Namnet är Nyxe...'' muttrade hon först till svar. Hon gillade inte riktigt att bli kallad för valp, även om det var just det hon var. Hon längtade tills hon växte upp och andra vargar inte skulle klassa henne som en valp längre. Det fanns så mycket som hon inte fick eller kunde göra. Samtidigt så förstod hon dock att speciellt föräldrarna var rädda om dem, sina valpar, som ofta kunde bli väldigt äventyrslystna, särskilt hon. Det var oftast hon som drog med sina bröder på diverse upptäcktsfärder och äventyr. Hon klättrade upp i den närmast belägna trädstammen, inte långt bort ifrån den hanen befann sig uppe i. Hennes kropp var till stora delar byggd för att klättra i träd och hon hade aldrig haft särskilt stora problem med det. Dessa förkolnade trädstammar var dock betydligt svårare att klättra i än träden hemma i Acherati var. Var man inte vaksam så kunde lätt barken eller grenarna lossna under en. Det var väl där som hennes storlek faktiskt gjorde nytta dock. Hon vände blicken emot hanen igen och gav honom en vag nickning. ''Ja, det är rätt väg. Jag är själv på väg dit''. Stämman hon talade med var förhållandevis lugn och vänlig, likt den oftast var. ''Jag har aldrig sett någon som ser ut som dig. Vem är du?''. Hon hade ju själv gett honom sitt namn, om än främst för att rätta honom. Hon kunde dock inte förneka att ett intresse hade väckts hos henne, hon ville gärna veta mer om denna individ.

Valpens mummel gick knappt att uppfatta, men han tyckte sig kunna utvinna ett namn. Nixe? Nyxe? Han skakade lätt på huvudet och viftade avfärdande med en framtass. Det var tydligt att hon blivit lite trumpen av hans lättsamma benämning. Kanske uppskattade inte alla hans sätt att benämna, om än han aldrig sade någonting direkt opassande. Wapun himlade med ögonen.
  "Jaja, Nyxe", suckade Nibber otåligt. Tassen placerades till den mörknade barken igen. Det måste varit Nyxe. "Är jag på rätt väg eller?" Blicken följde valpen, vars tyckte tydligen var att låta honom vänta på svar. Till sin stora förvåning verkade hon bestämma sig för att komma upp i höjd med honom. Med förvånansvärd smidighet tog den unga tiken sig upp i en närliggande stam, och vände sig i hans riktning. Äntligen konstaterade hon att han var i rätt riktning - men inte utan en följdfråga. Ett kort skratt lämnade honom, som om hon sagt någonting skrattretande.
  "Jag är en Wapu", förklarade hanen, och satte sig långsamt ner på grenen. "Jag antar att du inte hört om oss? Det är det inte många som har, verkar det som. I alla fall har ingen hittills kunnat placera mig någon annanstans än.. geting." Sista ordet uttalades med en viss ovilja. Geting. Han var ingen geting, utan ett bi. Ett honungsbi, till och med. Skillnaden var ju enorm - vem som helst borde förstå det. Till och med Nyxe. "Jag heter Nibber."

Första intrycket hon hade fått av hanen var att han var ganska så nonchalant och otålig. Två drag hon inte var vidare förtjust i, men nyfikenheten var desto större, så hon lät honom dras, för tillfället. Då han talade om sin ras så lade hon huvudet lite på sned. Hon hade aldrig hört om dessa Wapu tidigare, än mindre sett någon. Inte förrän nu ville säga. De hade väldigt säregna utseenden, så mycket kunde hon säga, men hon visste att det fanns så mycket mer hos en individ än dess utseende. Hennes egna ras var ett utmärkt exempel på det. ''Nej det kan jag inte säga att jag har, men äsch, jag är en Ninjavarg, det är inte många som hört om oss heller. Det är ofta vi blir misstagna för Gråblod eller liknande''. Hon menade det inte som att hon på något sätt såg ner på Gråblod, för det gjorde hon inte, men att dra förhastade slutsatser var aldrig bra. Så mycket kunde dölja sig under ytan som kunde skilja två individer åt, rasfränder eller ej. Det gick omöjligt att avgöra genom att endast använda sina ögon. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar då han presenterade sig. ''Väl mött, Nibber''. Hon nickade i en hälsning innan den blå blicken sedan vändes åt det hållet där Acherati låg, hennes hem. ''Vill du att jag visar vägen till Acherati? Att vi slår följe?''. Kanske var det inte det smartaste draget att låta en främling följa med, men hon ville hjälpa på de sätt hon faktiskt kunde. Han kanske inte ens ville ha någon hjälp, vem vet.

"Ninja?", upprepade han undrande med halvdant uttal. Det blev mer "niiijyya". Nibber rynkade lätt på pannan och sökte i minnet, men kunde inte minnas någonting liknande. Vad Ninja betydde, eller var, eller inte var - visste han faktiskt inte. Hennes konstaterande att de inte var särskilt välkända gjorde honom dock än mer säker att han aldrig hört något liknande namn. Än mer förvånad blev han dock då hon erbjöd hjälp fram till Acherati.
  Först lät det som en god idé. Om än han visste vägen geografiskt, så visste han inget detaljerat. Det kunde lika bra ligga ett stup femhundra meter fram utan att han skulle hinna påbörja en omväg i god tid. Samtidigt visste han inte om han borde.. Kanske skulle han vara hemlig? Den här lilla kunde ju lika bra skvallra för någon om han försa sig.
  Det vore nog bäst att fortsätta själv.
  "Jag tror jag måste fortsätta ensam", började han långsamt, även om rösten tydligt talade för att han ändå var tacksam för förslaget. "Men vet du möjligtvis om det finns några mindre intelligenta vägar att ta? Inga dödsstup, köttätande kaniner eller" - med största fasa - "extra stora rovfågelsnästen?"

Hanen visste inte vad en ninjavarg var. Hon var inte förvånad. Istället så drog sig ett vagt flin på hennes läppar samtidigt som hon med förvånansvärd elegans lyfte tre av tassarna så att hon balanserade på en av framtassarna på den redan smala grenen. Demonstrerade det utmärkta balanssinnet som hon hade sin ras att tacka för. Då hon efter drygt en halv minut satte ner resten av tassarna igen så sköt hon genast iväg med dem så att hon slog en bakåtvolt. Hon landade utan vidare problem på grenen igen och vände tillbaka blicken till hanen. ''Ja, ninja''. Flinet hade ersatts av ett vagt leende. Hon skulle ljuga om hon sade att hon inte älskade de färdigheter som fanns inpräntade i hennes hjärna, eller att hon gillade att visa upp dem när hon fick tillfälle. Hon drog sig ur sina tankar när han fortsatte tala, påpekade att han ville vandra själv. Må så vara. ''Hoppas du finner det du söker, vad det nu är''. Vänligheten gick inte att ta miste på i hennes stämma. Hon klättrade ner från trädet innan hon vände sig mot honom för att besvara hans sista fråga. ''Nej, inte så vitt jag vet. Det finns ett par mordiska björnar som kan ha irrat sig in i skogen, och massvis med ilskna vildsvin dock''. Sedan vände hon sig om och började styra sina steg hemåt, lade inte särskilt många fler tankar på den underliga hanen.

| Avsluta efter ditt inlägg? Tycker det blev rätt naturligt som ett kortroll faktiskt c: |

Den andre vandrade bortåt, men hennes senare mening hade fått honom att spärra upp ögonen i skrämd misstro. Skämtade hon nu?
  "Väntaaa!", ropade Nibber, men innan han klättrat ner hade hon redan hunnit en bra bit bort på sina raska tassar. Chaibos. Han landade i gräset med en duns och tog ett par skuttande steg efter riktningen hon försvunnit från. "VAD MENAR DU MED DET?", gastade han av sina lungors fulla kraft. Inget svar - hon hade redan försvunnit. Mördarbjörnar? Ilska vildsvin? Skämtade hon? Han bad till gudarna att hon skämtat. Vad var förresten ett vildsvin? Det lät hemskt.
  Med tveksamhet i steget började den unga hanen röra sig vidare.. med nosen extraskärpt, den här gången. Något "vildsvin" ville han inte stöta på.

[Avslutat <3]