Långsamt försvann solen bakom horisonten. Grendel drog ett darrande andetag. Han var egentligen inte redo, men det spelade ingen roll hur lång tid han hade att förbereda sig: det skulle aldrig vara nog. När de sista strålarna drog sina sista, flämtande andetag klev han upp på sin plats framför stenkistan som skulle bli Tibasts sista viloplats. Omkring honom stod flocken, och Civitas. Det värmde hans hjärta att se hur många som kommit för att ta farväl av hans dotterson. Motvilligt bröt han tystnaden.
    "Tibast," trots att hans hjärta brast överraskade han sig själv med hur stadig hans röst var. "Son. Bror. Vän. Idol. Han var allt detta och mer därtill. Redan som valp brann hans hjärta för arenan-"
Grendel fortsatte. Han talade om hur Tibast varit som valp. Hur hans ögon lyst upp varje gång han tränade. Han talade om hans mod och om hans målmedvetenhet, att varje gång han föll reste han sig igen.
   När han tystnade igen tog kören vid. En långsam hymn. Han bet ihop käkarna och försökte blinka bort tårarna. Med suddig blick såg han hur Tibast, insvept i de finaste av hudar och prydd med de vackraste av blommor och smycken, blev inburen och lagd i sin stenkista. När den blev förseglad kunde han inte längre hålla tillbaka tårarna. Han stålsatte sig ett ögonblick innan han vände sig mot församlingen igen.
    "Låt oss be en bön tillsammans.

Chaibos, ta varsamt hand om Tibast.
Håll honom nära, följ honom på hans väg mot dina grottor.
Visa honom en säker väg, fri från smärta, och skydda honom från det som vill honom ont.
Vi ber, Chaibos, och vi hyllar dig.
De dödas beskyddare och vägvisare."

Grendel tystnade och såg ut över folkmassan.
    "Tibast togs tidigt ifrån oss, men han kommer för alltid leva vidare i våra hjärtan. Döden är inte slutet, utan en ny del av resan. De vi förlorat kommer för alltid vara saknade, och även om det känns orättvist att somliga dör så unga, lita på Gudarna. De håller vår värld i balans, även om denna balans inte alltid är rättvis. För att ljus ska ha en plats måste mörker finnas, oavsett hur ont det gör," han kastade en blick mot kistan. "Tibast. Vi kommer sakna dig, men en dag ses vi igen."
Försiktigt klev Grendel ner från höjningen och kören började sjunga ännu en långsam hymn. Han såg hur de som burit in Tibast på båren nu bar hans kista. Han såg sorgen och smärtan i Ivos och Auroras ansikten, och han kunde bara tänka sig hur fruktansvärt det var för dem att förlora sin son. Gudarna ska veta att han aldrig ville uppleva det själv.
    Med blöta kinder följde han familjen med blicken, och när den sista av dem anslutit sig till tåget följde han dem mot Civitas katakomber för att ta ett sista farväl.

Det kändes absurt, alltihop. Som att det inte var på riktigt. Som en dröm, eller på låtsas. Prospero skämdes lite över den känslan, men kunde inte hindra den. En del av honom önskade att han känt sig mer närvarande. Tibast var värd det. Hans familj var värd det. Tibast var – hade varit – en vän. En bror, någon att se upp till och sträva efter. Självsäker och stark. Prospero hade alltid avundats det hos honom. Inte negativt, utan mer imponerats av Tibasts målmedvetenhet. Det hade känts självklart att Tibast skulle gå långt. Han hade haft vägen utstakad framför sig redan. Säker och tydlig. Bli en av Skuggfalls gladiatorer. Få stå i rampljuset och visa sin styrka för hela världen. Dö tappert i strid efter ett långt och ärofyllt liv. Bara det att slutet kom för tidigt.
     Prospero pressade sig mot Ariel när Tibasts kropp bars in. Han visste att Ariel hade velat – ville – ha samma liv som Tibast strävat så självklart efter. Han kunde inte föreställa sig hur det hade varit om det varit Ariel som burits in istället. Som lagts i kistan som Ivo format till perfektion. Han hoppades att han aldrig skulle behöva uppleva det. Han grät. Såklart han gjorde. Men han kände nog inte samma intensiva sorg som han förstod att Tibasts syskon kände. Som Aurora och Ivo måste känna över att ha förlorat en son. Det kändes så fel att se föräldrar begrava sitt barn. Han hörde tårarna i ledarens röst när Grendel ledde dem genom bönen för Tibast själ. En morfar som begravde sitt barnbarn.
     Det var overkligt, att resa sig och följa ledet av vänner och familj som sakta begav sig till katakomberna, och Tibast sista viloplats. Absurt att tänka att Tibast faktiskt var borta. Att det var på riktigt. Att han, hans föräldrar och hans syskon, också en dag skulle ledas såhär, och bli en del av de som vilade under dem och vakade över dem. Han hoppades att den dagen var långt borta än.