Hans värsta mardröm hade blivit sann. Aurora var död. Hans lilla blomma var död. Och som om det inte varit nog hade Varya dödat Stephano i tron om att Nilo varit ansvarig för hennes död. Nilo, som inte vaknat ännu. De begravde hennes son och hon kunde inte ens närvara. Hon-

Någon gav honom en lätt knuff i sidan och han såg frågande upp. Minervas gula ögon mötte hans, och bakom henne kunde han se att solen sjunkit. Han nickade kort innan han steg upp på höjden. Att begrava Tibast hade varit jobbigt, men det här var en helt annan nivå.
    "I natt begraver vi inte bara en, utan två, av Tebebris medlemmar. Stephano-"
Om han började med honom behövde han kanske inte låtsas om att Aurora var död. Kanske hon skulle hinna vakna upp innan det var dags. All logik sa emot honom, men de säger att hoppet är det sista som överger en...
    "Det är sällan man stöter på en så vänlig själ som Stephano. Det finns nog inte någons hjärta han inte rört vid i Civitas."
Grendel talade om den unge svartvargens liv, om hans kärlek och talang för teatern. Hur hans vänlighet rört så många i flocken och Civitas, vad han betytt för sina syskon och sina föräldrar. Hans såg mot svartvargsfamiljen. Mötte Evens blick. Ett tyst löfte om att han skulle göra vad som krävdes för att rätta till sitt misstag, oavsett vad det innebar.

Motvilligt såg han ut mot församlingen igen. Det var dags. Han kunde inte skjuta upp det längre.
    "Aurora-" rösten brast och han drog snyftande efter andas. Darrande andades han ut och försökte på nytt. "Aurora, min dotter. Hon adopterades då hon var valp-"
Det gjorde så fruktansvärt ont att prata om hennes liv. Att prata om allting hon betytt för honom, för Ivo, och för sina valpar. Han nämnde endast Varya kort som systern. Det var inte rätt att dra upp henne under vad som även var Stephanos begravning. När han tystnade tog kören över och de båda döda bars in. Grendels ben bar honom inte längre och han föll ihop i sittande ställning när han såg Auroras inlindade kropp. Hans älskade blomma. Hans lilla flicka. Den suddiga blicken sökte sig till Stephanos kropp, och skam fyllde honom. Hade han bara satt gränser, hade han bara gjort ett bättre jobb att uppfostra Varya vore han inte död nu. När de båda kistorna var förseglade harklade han sig kort och vände sig mot de samlade vargarna. Rösten var tjock när han talade.
    "Låt oss be en bön tillsammans.

Chaibos, ta varsamt hand om Stephano och Aurora.
Håll dem nära, följ dem på deras väg mot dina grottor.
Visa dem en säker väg, fri från smärta, och skydda dem från det som vill dem ont.
Vi ber, Chaibos, och vi hyllar dig.
De dödas beskyddare och vägvisare.

Två älskade familjemedlemmar, tagna ur livet av illvilja. De kommer för alltid vara saknade av de som älskar dem och de lever vidare i våra hjärtan. Döden är inte slutet, utan en ny del av resan. Även om det känns orättvist, lita på Gudarna. De håller vår värld i balans, även om denna balans inte alltid är rättvis. För att ljus ska ha en plats måste mörker finnas, oavsett hur ont det gör," han såg mot de båda kistorna. "Stephano, Aurora. Vi kommer sakna er, men en dag möts vi igen."

Försiktigt klev Grendel ner från höjningen och kören började sjunga ännu en långsam hymn. Han begravde ansiktet i Minervas hals och försökte dränka ljudet av sina snyftanden hos henne. När det var dags för honom att sluta upp efter att de båda tågen lämnat för att gå mot katakomberna backade hon undan, och han saknade genast hennes närvaro. Snörvlande följde han efter tåget för att ta farväl av både Stephano, och sin dotter.

Prospero kunde inte mer än skaka. Det kändes som att hela kroppen protesterade på en gång. Darrningarna fyllde hans hela varelse, djupt in i själen. Skälvande hulkningar av gråt som bröt fram i plötsliga omgångar, endast för att ersättas av tyst, skakigt stirrande. Han satt pressad mot sin faders famn, omgiven av sina syskon. Så nära dem han kunde komma. Det gjorde ont, så fruktansvärt, obeskrivligt ont, att mamma inte var med dem. Att hon inte kunde vara med dem. Det var så mycket som hade hänt, så mycket att ta in och smälta på för kort tid. Han önskade att hon varit där.
     Först Tibast, hans vän. Sedan Aurora, mentor och förebild. Nästan hans mamma, vackra Nilo. Prospero var tacksam bortom förstånd att hon var säker, även om det var svårt att greppa exakt vad säker nu innebar. Och sen Stephano. Älskade, snälla, fina Stephano. Hans bror. Grendels ord, när ledaren beskrev Prosperos broder inför de samlade, räckte inte ens halvvägs. Inga ord skulle kunna beskriva vad de förlorat.
     Even höll dem närmre till sig när Stephano och Auroras kroppar bars in. En del av Prospero ville skrika. Ville vara vid Stephanos sida, så som han inte varit när det verkligen hade gällt. Skam, oresonlig och orättvis, svällde upp i halsen och ströp de kraftiga snyftningarna som kämpade upp ur honom. Om han bara varit snabbare. Om han bara hade Gjort Något. Om han…
     Det var inte rättvist. Inget av det här var rättvist, och han hatade att han inte kunde göra något. Att han inte hade kunnat göra något tidigare. Vad som helst. Hatade att han inte var stark nog. Inte hade vetat, eller anat, eller förutsett det som hänt. Hatade sig själv för att han inte kunnat skydda sin broder. Inte kunnat skydda sin syster, vars ansikte nu var för evigt märkt av Stephanos död. Hatade att hans ben rörde sig nu när det redan var för sent, när familjen följde kistorna ner till katakomberna för ett sista farväl.
     Stephano lämnade ett hål efter sig, och Prospero visste inte om han någonsin skulle kunna fylla det igen. Han hoppades, innerligt, att mamma skulle vakna snart. Han visste inte om han skulle klara att begrava henne också.

Det var surrealistiskt att se Auroras kropp bäras in. Inlindad. Anonym. Bakom lindorna kunde vem som helst vara, intalade han sig. Tills han såg formen på hennes horn. En röd lock som hängde utanför lindorna. Ivo hade sina barn omkring sig. De små, för små för att närvara här, togs om hand. För Ivo behövde vara här. Vara här så att han kunde se henne en sista gång, säga hejdå.
     Det var svårt att lyssna. Svårt att fokusera. Stephanos död hade kommit som ännu en chock i töcknet. Ivo hade fortfarande inte greppat det faktumet. Ändå kunde han knappt se åt heredis. Så de måste lida, sörja sin bror. Och Nilo kunde inte ens närvara sin egen sons begravning. Ivo förstod inte varför, men förlusten av Aurora var för stor. Han orkade inte tänka. Orkade inte försöka förstå.
     Grendels röst bröts och Ivos ögon, tidigare tomma och trötta, blev åter glasartade. Han såg dem lägga Auroras kropp i sin kista. Kistan han byggt. Brevid Tibast, skulle hon ligga. Ivo undrade om hon var med honom nu, i Chaibos grottor. Om de återförenats, och om de såg på dem nu. Kanske vakade hon över sina små.

Bönen bads men Ivo begrep knappt vad han sa, hörde knappt. Allt var i ett töcken, ett eko. Ett blurr. Som en märklig dröm. Kistorna förseglades, och Ivo blev plötsligt och kallt medveten om att han aldrig skulle röra vid henne igen. Känna hennes värme, vakna till hennes röst, somna med hennes doft i sin nos... Tårarna strömmade fritt och när han följde familjerna ner till kryptan. Ivos steg var långa, nästan brådskade, som om han kunde hinna ikapp Aurora, följa henne dit hon skulle. "Vänta, Aurora."

Där kistorna ställdes på plats kastade sig Ivo över Auroras. Stenen var kall och obarmhärtig mot hans päls och snyftningarna blev våldsamma. "Snälla, vänta. Vänta! Jag klarar de inte..." Ivo hulkade, kunde inte tala till punkt. "Mitt hjärta, min kära, mitt allt, mitt liv, snälla lämna mej inte. Jag ber, jag ber till allt heligt, stanna, stanna, stanna."
     Ivo kände Malvas närvaro vid sin rygg. Tistels, och Dalias, och Viols. De sörjde också, och det var själviskt av Ivo att inte stötta dem också i sin sorg. Han visste det, men hur skulle han kunna när han led så? Gråten blev andlös, stegrade i höjd, ekade i katakombernas salar.