[Paxat]


En stor, ganska bastant hane förflyttar sig lugnt och rytmiskt över stenmarkerna.
Dess päls är mörkgrön och tjock. Under döljer sig en ganska stor muskelmassa.
De stålgrå ögonen dols halvt av en fet och -även den. tjock lugg med vinröd färg. Den fortsätter i samma vildvuxna sort bakåt mellan öronen som en man och sltar vid manekn.
Han ser lite ut som en björn. En förminskning av en fluffig kraftig nallebjörn.

Emon's klor klapprar mot stenunderlaget, deras röda färg sticker ut från den mörkgröna massan.
Ögonen söker sig över landskapet. Som för att hitta något som inte fanns där.
Så har han kännt det länge. Ända sen han lämnade Darzo bakom sig.
Ända sen han påbörjade sin vandring.
Platsen han befann sig på nu- Numoori- var ganska okänd för honom. Långt ifrån alla av dom många platser som Numoori innehöll hade han vandrat på.
Men han skulle göra det, tids nog. Om detta var en plats för honom var han inte riktigt säker på ännu.
Han borde kanske egentligen ge upp sitt eviga vandrande och sökande och slå sig till ro på en plats som denna...?
Tankarna susade förbi, han stannade upp och slöt ögonen, hårt.
Som för att få renast hjärnan, få bort allt från näthinnan.
Lukten av rådjur nådde honom, i samma stund kände han hungern komma krypandes.
Nosen höjdes och hans steg vändes mot doften.
Efter att ha kommit till krönet av en slipad kulle stannade han och såg ner på den lilla mörkbruna figuren som vandrade ensam i jakt på ätbara växter.
Det var den doften kommit ifrån, frågan varför rådjuret vandrade ensam här utan flock var något han inte fick svar på, men han brydde sig inte så värst heller.
Målet var att få fällt bytet, inte att få utrett djurets familjehistorie.
Genast började det hetta i munnen, när han lät en glipa att uppstå mellan övrekäken och nedrekäken sipprade en tunn rök ut.
Hanen brydde sig inte om den utan höll ögonen på bytet.
Mera rök sipprade ut och till slut tog hettan över inne i munnen. Som i en ritual fattade tungan eld.
Emon öppnade munnen mer och blåste ner mot en grästuva framför sig. Från den brinnande tungan delade sig eld som for mot grästuvan. Som om han varit en eldblåsare eller nått sånt.
Grästuvan tog snabbt eld och dess lågor flammade upp, de ville högre upp coh mera med Emon's krafter hindrade dem, de brann under hans kontroll.
Långsamt lät han lågorna höjas och bredas ut lite,
'camino a seguir' orderna böljade fram mot eldslågorna på det spanska språket.
Som han befallt steg en figur ur ur elden. Det var en varg, slank och smal och ungefär lika hög som han själv. Den bestod endast av gul-orange flammande lågor som höll sig likt en päls på dess kropp. När den gick över grästuvvorna gick inte elden vöerpå dem utan höll sig på vargen. Endast mörka brännfläckar lämnades efter honom. Emon höjde lite på huvudet.
'Vamos a cazar' orderna var som ett föreslag även om de var närmare en uppmaning.
Eldvargen nickade kort och vände huvudet mot Rådjuret. Emon utforskade de ytterst få möjligheterna snabbt. Det fanns väldigt få saker att gömma sig bakom, inget högt gräs, inga buskar..
ÄNdå började hanen långsamt smyga ner frånkullen, ner mot Rådjuret. Eldvargen gjorde detsamma men for från ett annat håll.
När de närmade sig från varsitt håll och var ca. 20 meter bort rivstartade Rådjuret. Men det gjorde även Eldvargen och Emon. Emon tog en båge åt sidan och ökade farten. De röda klorna klapprade ännu hårdare mot underlaget när han skjöt ifrån i långa steg.
Småningom var han framför Rådjuret, det tackvare bågen han sprungit i.
Det tvärstannade och svängde på sig helt. Det hann just börja springa bort från Emon när den upptäckte den flammande vargen som kom emot.
Ännu en gång svängde den på sig, men allt detta svängade hade gjort att den tappade tid, och eldvargen vann den tiden. Nu var den djuret hack i häl och med ett smidigt hopp var den uppe på dess rygg. Ett smärtsamt skri ämnade Rådjuret när Eldvargens hetta träffade dess rygg. Vargen tog sig fram till nacken och svängde sig halvt runt halsen för att nå strupen. Väl där borrade den in sina heta tänder, ögonvitorna visades i Rådjurets ögon innan det tog några stapplande steg och föll ihop. Emon travade fram och fnös ut en samling rök. Rådjuret sparkade med kraftiga bakben runt sig, i hopp om att träffa ett mål. I ett av sina sista försök träffade benet Eldvargen i sidan och den slogs åt sidan. Djuret började krälande ta sig upp men det hade knappt hunnit upp innan Emon var över det och siktade ett bett mot strupen. Varmt blod strömmade ut och bytet föll till marken igen. Detta för sista gången.
Den orkade inte kämpa mera utan tog sina sista andetag innan pulsen dog ut helt. Eldvargen var uppe vid det här laget och skakade irriterat på sig. Han var inte skadad, bara irriterad över sin förlust.
Emon lugnade honom med spanska ord. Med sin fortfarande brinnande tunga blåsa Emon eld över djurets sida. Det flammade upp i lågor direkt, Elldvargen nickade, Emon besvarade den och sen tog Eldvargen ett hopp in i lågorna och försvann på samma sätt han dykt upp. Flammorna sjönk sen snabbt eferåt och lämnade bara mörk, bränd hud efter sig över bytet.
När Emon tittade närmare på det var det ganska litet, inte alls stort.
Det var en ganska passlig måltid. Inget mer behövdes.

Den enorma hanen vandrade mellan stenarna i Ken-Yak. Ingen av stenarna verkade lyckas nå över hanen manke. Storleken har inte alltid varit till denna hanes fördel. Men det är på senaste tiden han växt sig så stor. Han brukade vara liten. Minstingen i kullen och varken mor eller far var särskilt stora. Men om man skulle tro på de ord som sagts så kanske inte ens far var hans far. Och den unga hanen hade aldrig fått höra något om den hanne det sades att han liknade mest. Kanske hade hans liv varit annorlunda om han inte fötts in i just den flocken? Vem vet. Det går inte att ändra på direkt.
Med väldiga kliv och en hållning som saknar både värdighet och stolthet vandrar hanen framåt. Huvudet hålls strax under mankhöjd och öronen ligger i nacken. Inte aggressivt mot nacken utan det är bara en position de brukar ha.
Han fortsätter vandra mellan stenarna. Ser sig omkring i området. Blicken blockeras av alla stenar som denna plats tycks bestå av.
Ena örat spetsas för ens stund. Ljud har svept med vinden till den unga hanen och huvudet höjs en aning när båda öronen spetsas för en stund. Bara för att lokalisera ljudet. Sedan tar de plats mot nacken igen. Osäkert fortsätter hanen vandra framåt. I huvudet sveper en massa tankar omkring. Ska han följa ljudet? Eller ska han ta en annan väg? Ska ha kanske vara gå den vägen och se vad det är för ljud och sedan fortsätta igen? Eller så kan han bara gå tillbaka det håll han kommer ifrån. Det finns så många möjligheter.
Hanen stannar upp. Velar för en stund. Men då fyller doften av eld och blod hans nos. Han kan inte låta bli att bli nyfiken. Och bloddoften har alltid varit lockande för honom. Han kan se vad det är i alla fall. Skulle det visa sig vara en varg som fällt ett byte kan unghanen bara fortsätta åt ett annat håll. För han är smart nog att inte vilja se sig på någon annans byta. Det vore allt för dumdristigt.
Kroppen sätts i rörelse igen. I riktning mot doften.

Med kraftiga huggtänder gräver sig Emon ner under skinnet på Rådjurets bog och sliter loss en rejäl köttremsa. Blod rinner ner och färgar stenunderlaget mörkt.
Köttet ärännu varmt och mört. Hanen avnjöt varje tugga och slet åt sig mer och mer. Det ända tills han blev mätt.
Då fanns ännu 1/4:de del av djuret kvar men han lät det vara. Var inte intresserad av bytet mer.
Ett rejält revben bröt han av sm avslutning, med det i munnen vandrade han sen ett tiotals meter bort och lade sig ner. Med ena tassen som stöd över ena änden av benet började han sen tugga på andra änden.
Det var hårt, men avnjutningsbart.

[Sorry, dålig fantasi.. O.o]