Solen stod högt i skyn och smekte Baltazar's isblåa man så ömt. Honan låg i gräset och slappnade av, lät sig drömma sig bort i tankarna och hennes leende var ömt gömt. Drömmarna om att åter igen få träffa James hade bleknat bort och hon hade nu bestämt sig för att gå vidare. James var säkerligen på en bättre plats, himelen. Om inte, vart var han då? Och varför han inte letat upp Baltazar? Leendet som låg gömt dog ut och ögonen öppnades svagt. Tankarna nådde hjärtat, det gjorde fortfarande ont.
Hon reste sig upp långsamt och började vandra längre in i området med lätta steg. En suck lämnade varginnan då hon kollade upp mot himelen, solen var så vacker. Genast, av att bara skåda dess ljus började hon att le igen. 

Det hade börjat blåsa en aningen nu, Baltazar satt ned med sina små ljusklot kring sig. Hon hade börjat träna på att få ljuskloten att dela sig men samtidigt bli större. De ljusklot hon kunde få fram kastade hon sedan mot ett av träden, ett tunt träd som hick av på mitten. Dock var hennes krafter inte så starka ännu att kunna fälla ett större föremål, men att förblinda kunde hon allt göra. 
Hon reste sig upp, fokuserade riktigt hårt så att kloten blev större, ljusare, ljusare än solen, och sedan lät hon dem dansa en hypnotiserande dans tills dem spräcktes och ljusglitter föll som små diamanter från skyn. Hon log, det var inte riktigt det som skulle hända, men hon blev glad av ljusets vackra utstrålning. 
Baltazar harklade sig, fokuserade ännu hårdare och lät kloten växa igen, dem blev större...större.. ja! Precis så stora hon vela. 
Och när hon just skulle låta dem dansa igen hörde hon något i närheten som störde hennes koncentration. Kloten började härja hej villt och ett utav dem träffade hennes sida, ett sår uppenbarade sig och hon gnydde till lite lätt. Dem andra kloten for in i skogen kring henne och hon hoppades att hon inte skadat någon nu!

Genom Eldskogen gick en ljusgrå hane med lätta steg. Kroppen var smidigt byggd och ägde inte den där råa styrkan som man såg hos alla andra krigare. För en krigare, det var han, med allt som det innebar. Uriko fann en visst tjusning i att slåss, även om han inte var den som var ute efter bråk. Det var väldigt sällan han var orsaken till att ett slagsmål startade, men han backade väldigt sällan för att hoppa in i ett.
När Eldskogen plötsligt tycktes ta slut stannade Uriko först upp och såg sig omkring. Han hade faktiskt inte varit här tidigare, och det väckte en valpaktig nyfikenhet inom honom. Han fortsatte att vandra in på det nya området, fundersam och förväntansfull över vad som fanns att se här.
Han övervägde om han trots allt skulle vända tillbaka till reviret, men om sanningen skulle fram så var han inte så långt hemifrån. Han kunde allt kosta på sig att ta en liten titt.
Och med det i tanken vandrade han i det som han inte visste var Acheratiskogen...