Vinden slet och väste i trädkronorna. Mörkret var tungt och tryckande. Skuggorna växte sig djupa och hotfulla. Snön var isande kall emot hennes tassar. Världen hade aldrig känts så ond, illvillig.
     I timmar hade den unga honan flytt. Flytt från de levande döda. Benen orkade inte bära henne ett steg till. De darrade som asplöv i vind. Varya tog stöd längs en av de knotiga pilträden innan benen vek sig under henne. Hennes kropp skälvde i utmattning och andan satt långt upp i halsen. Häftigt flåsade hon, oförmögen att göra något annat.
     De odöda hade splittrat sig. I stridens tumult hade de spridits i grupper. De hade kommit emellan dem. Varya kunde inte komma förbi, men hon kunde se sin broders ljusa kroppshydda långt bort på andra sidan horden, men det fanns ingen chans. De vandrande liken hade närmat sig, de tvingade henne längre och längre väst. Tillslut hade det inte funnits något annat val än att vända om och fly. Säras från sina syskon – de enda hon hade kvar.
     ”Viiiiit!” Rösten var hes och skör. Snön sög åt sig allt ljud och lämnade bara en hjärtekrossande tystnad efter sig. ”Kyriaaaaan!” Inget svar. Varya kunde inte hålla tillbaka snyftningarna som växte fram ur de djupa andetagen. Hårt slöt hon ögonen och försökte hålla tillbaka tårarna, men gav upp fort.
     Hämningslöst började hon gråta, så pass att det blev jobbigt att andas och hela hennes ansikte värkte av det förvridna uttrycket av sorg. Bröstkorgen smärtade när den spändes ut och in i ryckiga tag.
     ”Mamma”, grät hon. ”Mamma, snälla, kom tillbaka.” Blue var död sedan några månader tillbaka. Hon var död, och skulle inte finnas något mer. Det var det hon visste om döden; att mamma var en del av den och döden gav aldrig tillbaka. Och nu hade hon tappat bort sina syskon. Vit, Valkyrian. Hon bad till stjärnorna att de åtminstone var tillsammans.
     ”Mamma…” snyftade hon igen när hon begravde nosen och ansiktet emellan sina tassar. Vad skulle hon göra nu?

Even fann ett särskilt intresse i de knotiga pilträdens grånade färger. Det var som att de hade stått där så länge att de bleknat av ålder. Han hade hört talas om skogens silverfärgade blad och växtlighet. Såhär års, med världen klädd i vinterns skrud, fanns inga blad att se, men även med bara grenar så var det uppenbart att skogen var speciell. Vinden ryckte livligt i träden när den slängde sig av och an. Vintertystnaden bröts endast av trädens knäppande och klagande. På himlen skyndade molnen förbi över stjärnorna.
     Doften hade nått honom med vinden innan han kommit nära nog för att uppfatta rösten, och det var utan tvekan som Even vände stegen i dess riktning. Han kände igen den väl. För väl. Varya? Det var det namn den vita ropat. Modern. Den med det förbannade ljuset. Den som svett hans anlete. Han var läkt nu, hel igen, men han glömde inte.
     Han fann den svartvita skepnaden hopkurad i snön. Oskyddad och ensam. Hennes andetag var ojämna, det svaga jämret tjockt av gråt. Doften i hennes fäll var… osmaklig. Minst sagt. Han kunde känna spåren av syskonen, de som han känt redan första gången han mött henne. Men där fanns en annan doft, en av förruttnelse och sjukdom som fick Evens nos att rynkas innan han slätade ut anletet på nytt.
     Even sade ingenting när han närmade sig, men gjorde ingen ansats för att dölja sin närvaro. Snön knarrade vagt under hans steg. Med huvudet sänkt och ett lugnt uttryck sökte han Varyas blick. Han saktade in i ett vaksammare tempo när han kom närmre, ovillig att helt riskera att hon kunde bära samma fördömda ljus som det modern haft, även om hon inte visade förmågan sist. Kanske borde han tagit chansen att göra sig av med risken helt.

Ljudet av tassar hade någonstans gått förbi obemärkt av hennes huttrande och snyftande. Han hade kommit allt för nära innan Varya slutligen hörde hans steg och höjde huvudet för att se på honom. Blicken var diffus och grumlig, men så fort de blå ögonen mötte hans kände hon hjärtat stanna. Det var samma ögon. Samma ögon hon drömt om flera gånger. En isande rädsla sprang genom henne, men hon orkade inte resa sig igen om än hela hennes väsen ville.
     ”Det… Du.” Orden var bara en svag andning, darrig och skör. ”Du…” Varya slöt ögonen hårt när hon kände en ny våg av otämjbar gråt sköljde över henne. ”Du dödade mamma”, viskade ynglingen. Hon såg upp på honom igen. En sorgblandad ilska växte fram i det bleka anletet. ”Varför?” sade hon lågmält. ”Varför? Varför? Varför?” Hon upprepade sig till gråten fick hennes röst att försvinna.

Känslorna som snabbt spred sig genom vargen var tydliga. Rädsla, sorg, ilska. Hennes röst var tjock och otydlig mellan snyftningar och kämpade inandningar.  Varför?
     ”Varför dödar du kaninen som lämnat sitt bo? Hade den inte ungar att föda?” Even tog de sista stegen fram till Varya. ”För att du behöver? Vad skulle du annars göra?” Han sänkte huvudet för att enklare hålla hennes blick. ”Varför dödar du ormen som bara söker värmen i solen? För att den är ett hot? För att den kan skada dig? Självförsvar?” Han lade huvudet på sned, gungade in i ett steg innan han rätade på sig och gick runt ungvargen. ”Din mamma anföll mig. Jag försökte prata med henne, men hon anföll mig.”

Över det tunga jämrandet lyssnade hon till honom. Han talade om kaniner, om ormar. Varya skakade på huvudet i oförståelse. Hennes mamma var ingen kanin, ingen orm. Hennes mamma hade bara… Bara… Varför hade mamma attackerat honom? Mamma var inte någon som var arg eller elak. Varför?
     ”Varför…” snyftade hon igen, ”Varför gjorde hon så?” De azurblå ögonen såg upp i det gråbrokiga anletet. ”Mamma är-var inte elak”, viskade hon som för sig själv.

Even stannade vid Varyas sida när han gått runt henne. Flickan mötte hans blick med gråtfyllda ögon. Ja, varför? Det visste han mycket väl svaret på.
     ”Jag är säker på att hon inte var det”, brummade han lågt. Han övervägde för ett ögonblick att bli stående, men beslutade att det var värt risken. Han lade sig långsamt ner vid vargens sida, nära nog för att precis vidröra henne med sin egen sida. Nästan lika nära som han legat vid hennes moder när han släckt det fördömda ljuset. Han kunde känna henne skaka av gråten, kanske av köld. Rädsla. Ilska. Osäkerhet.
     ”Men hon anföll mig istället för att lyssna, och jag försvarade mig. Precis som du hade försvarat dig om någon hade anfallit dig, eller hur?” Han höll hennes ögon med mjuk blick.

Det annars så lena anletet var förvridet i sorg och smärta. Den äldre lade sig ner intill henne och Varya fortsatte gråta. Varför hade mamma attackerat honom? Varför hade tvingat honom att.. att döda henne? Hårt knep hon ihop ögonen.
     ”Förlåt… Förlåt”, fortsatte hon gråta. ”Om jag inte varit där, då… då hade du inte behövt göra så mot mamma.” Varya såg på honom igen. Säkert hade han inte velat döda mamma, men hon hade inte gett honom något val.
     ”Nu…” Gråten fastnade i hennes hals och meningen dog ut i en snyftning. ”Nu har jag tappat bort Vit och Kyrian.” Ensam. Hon var ensam. Ensam i hela världen. Ingen mamma, inga syskon. Det ohämmade gråten fick henne att skälva. Värmen av hannen bredvid henne kändes tröstande. Saknaden av någon vuxen värkte, och plötsligt tryckte hon sig intill honom och begravde ansiktet i hans vackra, vackra päls.
     ”Vad ska jag göra nu?” snyftade hon.

Han låg stilla och lät henne kämpa fram sina ord. Hon hade tappat bort några, gissningsvis syskonen. Han kände vagt igen namnen. Hon hade nämnt dem tidigare. När hon tryckte sig mot honom hyschade han henne lågt, tröstande. Han strök nosen över hennes huvud, lade kinden mot hennes hjässa. Han kunde höra blodet pulsera i hennes kropp. Hon var ensam och sårbar. Användbar.
     ”Det är okej”, tröstade han. ”Hur tappade du bort Vit och Kyrian?” Han misstänkte att den förfärliga stanken i hennes fäll, den av sjukdom och död, hade med svaret att göra.

Varya huttrade vid hans beröring. Den var välkommen, betryggande. En ofrivillig hickning lämnade henne när hon försökte svara på hans fråga.
     ”Vi… Vi letade efter Hector”, började hon långsamt och försökte samla sig genom gråten. ”Så vi gick öst, till, till vi kom ut ur skogen och vi fortsatte. Men… det var… monster.” Varya såg upp på honom med ett uttryck som speglade den förvirring hon kände inför de levande döda. ”De var… döda… djur, som gick. Dom gick tillsammans.” Osäkerheten genomsyrade hennes röst. ”Jag vet inte vart de skulle men… de vandrade tillsammans, och… vi försökte få dem att sluta följa oss, men…” Återigen tvingades hon avbryta när rösten svek. Hon jämrade sig, snörvlade och drog ett djupt andetag.
     ”Det gick fel. Jag kom ifrån dem och jag kunde inte ta mig tillbaka.” Varya blinkade tårarna ur ögonen och såg frågande på honom. Rädd. Hon var rädd.

Monster. En väldigt bred term. Han lyfte huvudet när hon rörde sig och mötte hennes blick. Döda som vandrade. Even fann hennes förklaring roande, men visade det inte utåt. Döda som vandrade, var hade han hört den förut? Situationens ironi var slående. Men han misstänkte att de hon talade om inte var av hans släkte. I så fall hade någonting gått fel under den tid han sovit. Väldigt fel. Han behövde veta mer.
     ”Döda?” Han såg rädslan i hennes ögon. Rädslan för vad som hänt, allt som hänt. Rädslan för de döda hon talade om, för vad som kunde ha hänt hennes syskon. För ensamheten. När Even fortsatte var det med en varm, i det närmsta moderlig stämma.
     ”Du har varit jättemodig.” Even makade sig närmre intill och tryckte varsamt nosen mot vargens panna. ”Din mamma hade varit stolt.”

”Din mamma hade varit stolt.” Varya snyftade i hanens päls. Hela kroppen värkte i utmattning och hjärtesorg. Hon var så trött. Hon ville sluta sina ögon och somna. Vakna när solen gick upp, i lyan med mamma och sina syskon. Var bara en mardröm, snälla.
     ”V-…” Ynglingen drog ett rossligt andetag. ”Vad ska jag göra nu? Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag… jag är…” Meningen dog ut när hon sökte efter ord. ”Vilse.” På alla sätt hon kunde tänka sig. Utan mamma, utan bror, utan syster. Vart skulle hon gå?

Han lade åter huvudet över Varyas hjässa och lät henne gråta i tystnad. Snö virvlade runtom dem när vinden ryckte loss den från de omgivande träden. Han lyssnade till områdets ljud och flickans gråt. Hon var så ung, så naiv. Villig att tro honom i ett desperat sökande på någon slags trygghet. Någon slags svar. En stabilitet där resten av hennes värld fallit samman. Det passade honom utmärkt. Det var något han kunde ha nytta av. Even var villig att ge svar, när svaren gynnade honom. Om hon visade sig vara ett hot, eller om hennes syskon var det, så kunde han ha användning av att ha henne i närheten.
     Han lät huvudet ligga kvar över Varyas huvud när hon slutligen tog till orda på nytt. Hennes röst var tunn, skör av förtvivlan och hopplöshet. Han hummade mjukt, ett tröstande läte, innan han slutligen lyfte huvudet tillräckligt för att åter möta hennes ögon.
     ”Du kan inte stanna här. Du kommer förfrysa i snön. Det hade inte din mamma velat, eller hur?” Han höll hennes blick tillräckligt länge för att låta orden sjunka in, innan han sakta reste sig upp. ”Kom.”

Omvärlden kändes så hotfull. Vinden väste åt henne och kylan försökte fösa henne bort. Men vart? Varya drog långa, ostadiga andetag i hans famn. Blicken var fylld av tårar, vemod och ånger. Hanen reste sig upp. Ögonen var frågvis när de såg på honom. Med den lilla styrkan hon samlat och hade kvar, reste hon sig upp på rangliga ben. Ett värkande jämrande lämnade henne.
     ”V-vart ska vi?” Vart skulle han ta henne? Egentligen spelade det ingen roll. Hon ville inte vara ensam. Hon ville aldrig vara ensam igen.

”Bort från vinden”, svarade han när Varya lyckats komma på tassarna. Hon var ostadig och stel, men han väntade tålmodigt. Att hon reste sig över huvud taget, att hon inte ifrågasatte varför utan accepterade att hon skulle följa med, var bara positivt. Han gav henne en milt uppmuntrande min, och höll sig vid hennes sida för att se till att hon inte föll tillbaks i snön när han började leda henne bort från platsen.

Ett lågmält hummande till svars lämnade henne. Bort från vinden. Ögonen sved när hon såg upp, bortåt emellan de färglösa stammarna. Trots att det värsta av gråten lagt sig så kunde hon inte hålla tillbaka de tysta gnyendena. Snön blåste upp i virvlar omkring dem när vindarna piskade förbi.
     Utan att säga mer började hon följa den äldre hanens steg. För trött, för sårad och för ensam för att tänka mer lät hon honom leda henne. Vart spelade ingen roll. Bara bort från smärtan och sorgen. Bara bort från den ekande ensamheten. Bort från vinden.

[Avslutat]