Skadad, hungrig. Ärrad. Den lilla kroppen stönade till, drog ihop sig i kramper med tassarna över ansiktet. Vingarna var pressade emot ryggen, hon snyftade till. Bilden av den mörka figuren och dess genomträngande blick återkom flera gånger i hennes sinne. Andetagen var ansträngda. Varför hände det henne? Varför hade hon lämnat.. En rysning gick över ryggraden. Vad hade hon lämnat? Hon hade det på tungan. Det var något mycket viktigt, något som låg henne nära hjärtat. Men vad? Hon rullade över på rygg, viftade smått i luften med frambenen. Den vitfläckade blicken var vattnig, och hon pratade högt med sig själv - trots att det skavde i lungorna. "Volantis. Kiera. T-tie.."
Då orden var sagda gick de inte att ta tillbaka. Minnesglappet brast, det hon undrade över kom forsande tillsammans med tårarna. Men hur det än smärtade krängde den starkt färgade tiken upp sig på benen, skakade på sig. Vingarna höjdes ostadigt över marken och hon såg sig om. Mellan alla stora, misstänksamma stenar. Det skulle inte röra henne, eller? Hon var ensam här. Det var bara skuggor som attackerade. Inte stenar. Hon grimaserade, staplade framåt. Tvingade sin förmåga att fungera, trots att den i slutändan skulle finna sin energi ifrån hennes livslängd, livskraft. De blodiga såren slöt sig, lämnade en illasinnad nyansad rand. Hon försökte se bak på sig själv. Var det en infektion? Hon kunde inte läka infektioner!
Hopplösheten sköljde över henne, och hon vek sig under sina ben. Slöt ögonen, och lät varsamt de andra såren läkas - läkas med något hon inte ägde, egentligen inte hade tillstånd till att använda. En darrande suck lämnade henne.

Om hon låg där i timmar eller mer var för henne oklart. Hela hon var koncentrerad på att laga, och hon lyckades, trodde hon. Yr kom hon upp igen, seendes på himlen. Hur hade hon hamnat där nu igen..? Hon blinkade till, trött, och gäspade högljutt. Steg togs, och hon klättrade med möda upp på en av de större klipporna. Kurade ihop sig. Kramperna hade avtagit, hon var utmattad. Allt för utmattad. Wynni sjönk in i en djup sömn.

Två ytterligare dygn gick, och hon vaknade till solens solstrålar. Utsvulten och med en obeskrivlig smärta i sidan, men annars helt sund i sinnet. För tillfället.

[Öppet rollspel 8D]

*poke*

Det var med stadiga steg de stora tassarna placerades på marken där den svartvita hanen vandrade mellan de höga klippblocken. Han hade ett mål, och han var beslutsam om att nå det. Han var tvungen att finna målet, annars var det över. Annars hade han ingenting kvar, och det var tanken på detta som drev honom framåt, ständigt framåt.
Likt en skugga hade han smugit omkring i utkanten av Qu:s revir en kortare tid nu. Letat efter något, funderat och planerat. Ingen varg från flocken hade setts till. Mest troligt trodde de väl att de var trygga undan vargar som honom, men ack så fel de hade. Han fanns där, väntade på dem. Men tålamodet började brista, han kunde inte vänta hur länge som helst. Något behövde göras, han behövde kontakt. Behövde Sleazoid.
Och det var bristen på tålamod som drivit honom en bit från deras revirgräns. Han behövde tänka, fundera ut en plan. visst kunde Shiva vara arrogant nog att tro att han var osårbar, men att bara klampa rakt in på hans värsta fiendes revir var inte ens han dum nog att göra.

Han vandrade fram mellan stenblocken, försökte lista ut en plan. Var tvungen att hålla kroppen i rörelse då han inte hade ro att vara still. Desperat försökte han komma på något som kunde hjälpa honom, men förgäves. Han visste inte vad han skulle göra för att nå dessa medlemmar av Qu.
Och så, som från ingenstans flimrade hans energinät till lite starkare, och en distraktion dök upp. Gnistan från en annan varg blev för några ögonblick synlig, och Shiva stannade upp. Sekunden senare var den åter försvunnen då hans energikrafter åter dämpades, men han visste var den andre befann sig. Och den tvefärgade kroppen började röra sig i den riktningen. Och mycket snart kunde han åter känna energin från den främmande vargen. Det verkade på något sätt... svag? Takten ökades lätt och han stannade inte förrän han kunde se främlingen röra sig ovanpå en av de höga klipporna. Han sade inget, bara betraktade och log svagt för sig själv.

Detta var precis vad han behövde, få tänka på något annat.

[Detta rollspel har stått still i en och en halv månad snart. Eftersom att Shiva är en karaktär som är mycket i rörelse så måste jag tyvärr avsluta det då jag behöver plats på hans tidslinje. Vi kan säga att de möttes, han insåg att Wynni inte tillhörde Qu och tappade intresset för henne, och de gick skilda vägar utan någon direkt uppfattning om varandra. Och ja, bara för att klargöra, han skulle nog ändå inte ha hjälpt henne då hon är skadad ;D Så ja, hon kommer nog mest troligt tycka att Shiva är arrogant, dryg och hjärtlös.]

AVSLUTAT!