[Öppet för den/dem som vill, mest för att Akira behöver relationer.]

Det hade varit en spänd stämning. Enda sedan Shiva hade vänt de ryggen hade saker och ting inte varit som tidigare. Men vad annat hade man kunnat vänta sig? Ingenting skulle någonsin bli som tidigare igen. Det fanns ingen återvändo, valet var gjort och oavsett vad framtiden bar på skulle flocken aldrig kunna vända åter. Den enda vägen som nu fanns ledde framåt. Bortåt.
Förändring var över dem, och Akira brann av förväntan. 
Men det innebar även att han behövde förändras. Han behövde visa var han stod. Visserligen hade valet att inte följa sin far visat sitt, men den tätt sammanslutna skalan av Kalis valpar var svår att komma in i, dessutom när de stärktes av utomstående som Kogan och Othello. Akira tänkte dock inte ge sig. Han hade valt flocken, han hade valt det han trodde på, och han tänkte bevisa det för dem också.
Han hade mycket att göra, men det gjorde honom ingenting. Det gav Akira ett mål att sträva efter, något som han saknat enda sedan Sora dog. 

Gryningsljuset smög över skogen, och han sträckte på den svartvita kroppen. En gäspning lämnade honom och blicken gled över platsen han valt att sova på. En liten bit ifrån de andra. Fortfarande osäker på sin plats. 
Några solstrålar träffade honom i ögonen vilket fick Akira att resa sig upp. Några ögonblick funderade han på att vandra till flocken, men sedan fångade en svag doft i vinden hans uppmärksamhet. 
Hare.
Han kunde behöva lite motion såhär på morgon, och med tysta steg började han smyga efter doftspåret mot sitt byte.