Det var svårt, nästan omöjligt, att avgöra hur lång tid som förflutit sedan hon lämnat dem bakom sig. Många dagar, följda av lika många nätter, otaliga morgnar och ändlösa skymningar. Hon hade vandrat över de kalla bergen vars toppar bet hål i himlen, vandrat över den vidsträckta snöbeklädda slätten som ekade tommare än haren hon precis tömt på näring, och till slut hade hon hamnat här. Det var en skog som många andra, lågmäld, kylig och tyst. Under trädkronornas skugga var världen mörk, och frosten krasade i mossan för varje steg. Doften, aningen, det överhängande hotet om snö, låg tungt i luften. Temperaturen var med största säkerhet under tjugo minusgrader, men det bekom henne inte. Hennes tjocka, kraftiga päls gjorde sitt arbete väl. 
   Hon skred långsamt fram mellan de mörka, fjällande trädstammarna. Här och där låg en liten snöhög på marken, som varit för tung och rasat ner ifrån träden. Skogen gav ett sövande intryck av ett land i dvala, ett land som sov sig igenom vintern för att vakna framåt våren.
   De vita läpparna särades i ett leende. Det tänkte hon ändra på. Hon skulle väcka dem. Numoori skulle vakna.
   Hur kom det sig ens att hon befann sig här? För ett par månader sedan visste hon inte om landets existens, det land som hon nu vistades i. För att få svaret på den frågan var man tvungen att dra hela hennes barndomshistoria, som var kantad med obskyra skandaler av det slag som fick de flesta att rygga undan. Man var tvungen att nämna fadern, som varit klok nog att överge ynkryggen hon haft oturen att få som mor. Man måste prata om Emanuel, för svag för att leva, och naturligtvis måste man prata om Ecrar. Älskade, svekfulla, hatade Ecrar.
   Hon saknade honom. Det gick inte att förneka, och hon skulle vara dum om hon försökte. Men hon ångrade sig inte. Det var hans fel, han som hade bedragit henne och därför dömt sig själv till döden. Hon hade bara gjort vad hon måste. Han var hennes bror, men det var oviktigt, eftersom han också hade svikit henne och brutit mot ett löfte han själv avgett. Han var en svikare, och han måste dö, precis som den tarvliga flicka som fått honom till det. Det var bara synd att han skulle vara så idiotisk. Hon delade ut ett rättmätigt straff, och även om hon saknade honom, var det inte hennes fel. 
   De svaga dör, de starka lever.
   Var det inte vad hon hade sagt till Emanuel när hans kropp kallnade framför henne? Var det inte vad hon hade viskat i mors öra innan hon dödade henne? Var det inte vad hon leende talat om för Ecrar medan han ännu bad för sitt liv?
   Det var det sannaste faktum hon kände till. 
   Det fanns en anledning till att det var hon som var vid liv, och inte de. De var svaga. Hon var stark.
   "Den enklaste regel som finns", sa hon högt. Rösten klingade rent i tystnaden. "Den äldsta lagen." Hon skrattade. 
   "Jag lever, du dör."