Solen hade stigit, men det märktes inte riktigt i den mörka skogen. Att tunga grå moln täckte himlen gjorde inte saken bättre. Det mörka grådasket under de täta barrträden dolde mer än det brukade. Ett frosttäcke lång över marken och fick varje steg att frasa ovanligt högt.

En tun, grönaktig skugga rörde sig försiktigt mellan träden. Den rörde sig inte som dem halvdöda som börjat ströva omkring i skogen men det var ytterst försiktigt som den satte ner tassarna och höll huvudet i en låg position med de långa öronen pendlandes likt ett bytesdjur. Anledningen till att skuggan satte ner tassarna så försiktigt var för att hans annars så begränsade synfält minskade ännu mindre med frosten, och han ville inte dra till sig någon objuden uppmärksamhet.
Ibland passerade han ett spår som luktade av förruttnande varg, men det var nästan omöjligt att avgöra när den halvdöda hade vandrat förbi. Den svaga doften av en levande varg svävade emot honom. Det var inte ett spår som han  passerade utan doften kom drivandes från det håll han var på väg. Grottvargen stannade upp och piskade nervöst med den råttliknande svansen. Han visste inte vad han skulle göra då han inte vågade vika av från spåret som ledde tillbaka till Unnown av rädsla för att inte hitta tillbaka. Om han bara stod stilla kanske främlingen inte skulle märka honom? Han var ändå rätt liten...