Försiktigt men nyfiket kikade den lilla valpen ut genom grottöppningen. Det var så mycket olika intryck att hon inte riktigt visste vart hon skulle fästa blicken eller vad hon skulle lyssna efter.
   Hennes tankar avbröts av Nomë som kallade på dem. Hon stod en bit utanför lyan, med blicken vänd mot sina barn, väntandes på att de skulle ta det stora steget ut i världen. De skulle få följa med henne ut på en promenad idag.
   Den friska vinden träffade henne rakt i ansiktet när hon klumpigt tog sig ur deras lya. Hon drog häftigt efter andan och såg efter sina syskon. Lys ögon var stora av förundran.
  “Kom kom!” Väste hon lågt och exalterat. Hon ville vänta på dem innan hon tog de sista stegen fram till sin mor, som kändes oändliga, trots att Nomë bara stod ett par meter ifrån. 

[Till syskonen och mamma Nomë!]

De små fjuniga vingarna darrade när Mörkö tog några prövande steg ut ur lyan. Han kände sig väldigt liten och betydelselös, och världen kändes så stor och läskig. Han såg sig varsamt omkring, men fann mod när Lys gjorde det och tog några till prövande skutt.
     "Mamma! Mamma vänta!" ropade han förtvivlat när han insåg hur hemskt långt bort mamma var. Vingarna sträcktes ut och vevade som om de skulle hjälpa när han sprang så fort han kan i riktning mot Nomë. Hans ögon var redan tårfyllda.

Rök stod kvar inne i lyan och blickade storögt ut på sina två syskon som redan vågat sig ut. Åska stod fortfarande bredvid honom och han såg på henne med ett fåraktigt uttryck.
     “Tillsammans?” föreslog han försiktigt. Det såg inte farligt ut, eller hade iallafall inte gjort det förrän Mörkö börjat tjuta. Nu var han inte lika säker längre, men han skulle definitivt känna sig bättre till mods om de gick tillsammans. De små öronen låg osäkert bakåt när han tittade fram på Lys och Mörkö igen. De var nästan framme vid mamma nu.

"Tillsammans?" Åska slet blicken från mamma. Hon var inte rädd, men såg inte heller tjusningen i att lämna lyan. De hade en perfekt värld där - vad mer kunde hon begära?
     "Okej", beslutade hon ändå, och höjde huvudet i ett försök att bygga upp sitt mod. Sedan stampade hon ut, noga med att Rök följde med. Det pirrade i magen, men Åska vägrade att springa. Så farligt var det faktiskt inte. Visst, vinden knuffade på henne, men det var ju bara att gå. Något modigare nu såg hon på Rök med ett brett och uppmuntrande leende. Hon hade alltid känt en naturlig dragning till honom - hans mörka fäll stod ut på samma sätt som hennes vinglöshet gjorde.
     "Mamma", sa Åska sedan och vände blicken till Nomë. "Var kommer all vind ifrån? Vem är det som blåser?"

När den första blinda förtvivlan hade lagt sig och Nomë hade förmått sig själv att ta en noggrannare titt på valparna måste hon erkänna att de vid närmare eftertanke inte var så fula trots allt. Hon kunde se sin egen spegelbild i dem. Och de var hennes. Hon hade makt att göra dem till vad hon ville. 
    Mentalt räknade hon ändå dagarna tills de kunde lämna lyan och hon kunde återuppta sökandet efter Molok. Snart, lovade hon sig. Men de måste börja någonstans, och idag skulle valparna få ta sin första promenad. 
    "Bra jobbat! Ni klarade det!" log hon när de alla samlades runt henne. Hon var just på väg att säga något mer när Åskas fråga fick henne att komma av sig lite. En lätt vindpust rufsade lägligt nog om i pälsarna samtidigt, som av en utsträckt tass. 
    "Det är Windfari som gör att det blåser. En av många gudar." Hon hade svurit att hon aldrig skulle be gudarna om hjälp igen efter att de låtit Yrjö dö, och det hade hon heller inte gjort. Men att de fanns kunde hon inte säga emot; hon hade sett Duraneirs ljus lika mycket som alla andra där. De existerade, de hade bara valt att inte lyssna när hon bad dem — vilket var mycket värre än om de inte funnits alls. 
    Det lilla avbrottet gick knappast att märka utåt, och när hon fortsatte var rösten mjuk och lugn. Tonfallet hade kanske lite mer eftertryck än tidigare, men det var säkerligen inget valparna skulle märka. 
    "Jag ska berätta mer för er om gudarna snart. De kan vara lite svåra att förstå, men jag vet att ni är kloka nog att göra det. Men nu—" Ett litet leende spelade över ansiktet och hon lyfte uppmanande på ögonbrynen. "—nu ska vi väl ändå utforska litegrann, eller vad säger ni?"

Windfari? Det lät som vind farligt, var det farlig? Och vad var en gud egentligen? Lÿs hade så många frågor och oförstående såg hon upp på sin mamma. Men hon valde att släppa det, för tillfället, när Nomë talade igen och lovade att berätta om det en annan gång.
    Inombords var Lÿs lite nervös och hjärtat bankade hårt bakom revbenen. Det var så mycket runtomkring familjen som var så mycket större och mäktigare än dem. Men så länge hon hade sin mamma och sina syskon bredvid sig var det ingen fara, för tillsammans var de oövervinnerliga.
    Valparna nickade parallellt med varandra och tillsammans började de att röra sig bort från lyan som hade varit deras säkerhetszon hela deras liv.