Tillsammans med Rhavanielle hade han vandrat till den vackraste platsen han någonsin sett. Silverpile. De silverfärgade pilarna och gräset gjorde naturen silverfärgad, och han älskade det. Himlen var full med stjärnor, och månen var klotrund. Den kastade ljus ner mot dem. Ner mot hans älskade. Rhavanielle gick vid hans sida. Där hon skulle stanna hela hans liv.
"Jag älskar dig, och det vet du." sa han mjukt och vred huvudet mot tiken. Mjukt gav han henne en slick på nos ryggen och spanade sedan ut över landskapet. En av pilarna var extra stor, och han ledde dem dit. Här skulle dem sova. Han la sig ner och såg upp på henne. Fullmånen lyste ner på honom och fick hans ögon att blänka i både guld och silver.
Blicken sökte sig till hennes mage. Den var stor, och ojämn. Valparna kunde snart inte få plats. Dem måste ut någon gång. Han fasade för ögonblicket. Födslar var riskabla.

Långt, långt har dem båda vandrat för valparnas skull, valparna måste få det bra. Hennes buk har växt mycket sedan den tidigare månaden och Rhavanielle längtar alldeles för mycket efter dem små liven, de kommer att vara hennes små änglar.

"Jag älskar dig, och det vet du", säger Texas och slickar henne över nosryggen, tiken ler brett mot sin älskade och bådas ögon glittrar vackert mot varandra i skogen. "Jag älskar dig också". Silverpile är inte som något annat Rhavanielle någonsin sett. Dem fina silvriga träden och det mjuka silvriga gräset kommer att vara perfekt för valparnas små olyckor och klumpiga kroppar. Snart kommer dem fram till en lite extra stor pil och dem båda bestämmer sig för att slå sig ner där inför natten.

I månens sken mitt i natten började födseln, både Texas och Rhavanielle har fasat denna stund. Tiken skriker när den första valpen föds. Men sen kommer dem andra, en efter en, då går det lite bättre. Trots all smärta lyfter hon dem en efter en mot sin buk, hon tvättar dem och låter dem få di. Men hon förstår inte att de är dödfödda, hon är desperat och slickar hårdare på valparna. "Det här får inte hända! VARFÖR JUST JAG!?" skriker hon och börjar gråta, mellan sina snyftningar och tårar fortsätter hon att tvätta valparna. Dem får inte vara döda, dem får inte. En valp hostar till och börjar gny, dem rör på sig. Så desperat som Rhavanielle är kastar hon sig nästan över valpen och slickar den. Hon gråter av glädje. Dem lever! Nej, den. Men valpen är alldeles för liten för att överleva, så när den precis tagit sitt första andetag, dör den. Texas närmar sig valparna, men då hugger tiken snabbt efter honom som en varning, hon morrar högt åt honom och vrider upp överläppen för att blotta de vita tänderna. Trots att hon älskar Texas vägrar hon att få tröst och inse att valparna inte lever. Dem ska leva, dem ska! Snart börjar hon förstå att den tidigare levande valpen är död, hon skriker högt ut i skogen, tåtarna forsar nedför kinderna och hon ser på dem döda små valparna. Hon vill inte se på dem ens och dem ha börjat bli kalla, förutom den femte - den som nyss levde. Hon ställer sig försiktigt upp, utan att skada valparna. Hon sätter sig på andra sidan trädet och gråter ännu mer, hon vill varken veta av Texas och dem små, dem som skulle gjort hennes liv ännu bättre än vad det redan var. Men allt, ALLT är förstört, inget finns kvar. Inget att leva för. Regnet börjar att smattra mot trädets krona, gudarna gråter med Rhavanielle där hon sitter med sin krökta nacke. Dimma börjar att hopa sig, dimman som är den enda hon kan tala med.

Han stod vid hennes sida hela tiden. Såg på medan hans valpar föddes. Alla var dödfödda. En valp gnyr till och kryper lite. Genast var hon där, slickade den, allt för att få den att leva. Texas visste redan att det var för sent. Den var för liten. Han böjde på huvudet och tog ett steg mot Rhav. Hon morrade åt honom. blottade tänderna. Han stannade, såg på medan hon grät. Det gjorde ont, så ont i honom att se henne sörja. Med hela sitt hjärta önskade han att dem levde.
Marken där hon legat var blodig. Dem små valparna låg kvar, alla kalla och utan livstecken.
Han tog tag i dem i nackskinnet och lyfte bort alla till ett annat träd. För varje valp gjorde hans hjärta ondare. Regnet började falla. Han drog ett djupt andetag. Det var darrigt. Utmattade la han sig ner. Först hans föräldrar, nu valparna. Han klarade det inte. Inte ensam. På darriga ben reste han sig upp och gick runt trädet. Han hittade henne där, ihopkurad. Ömt la han sig ner bredvid henne. En tillgiven puss landade på hennes nos. Tillsammans låg dem där, sörjde valpar dem aldrig skulle få lära känna. valpar som aldrig skulle få växa upp. En tår rullade nerför hans kind och han vände blicken mot Rhav. Dimman runt dem märkte han nu, och för först gången såg han in i hennes ögon och läste hennes tankar.
Smärtan överväldigade honom. Hennes tankar var så smärtfyllda att han backade. Hon ville inte ha honom här, och det sårade honom. Hon var trots allt inte den enda som förlorat något ikväll. Han vände sig om och gick ut i regnet. Gången ökade till språngmarch, och han sprang. När han hittade en ung pil, satte han sig ner. Huvudet kröktes uppåt, och han ylade. Av smärta, av sorg och chock.

Han var så omtänksam, men hon brydde sig inte om honom, inte nu, kanske aldrig mer. Han gick sin väg, det var som om han läst hennes tankar. Tårarna lugnade sig och hennes blick följde honom som han gick, han lämnade väl henne inte? Då slog det henne, Texas kan läsa tankar, det vet hon. Allt är hennes fel och hon vill inte sörja ensam i denna elaka värld, hon vill vara med Texas inser hon. Snart hör hon ett yl som ekar genom skogen. Hon börjar att sätta tassarna mot det mjuka gräset, en efter en. Långsamt går hon framåt. Men snart får hon syn på sin partner under en ung pil. Han är så vacker, men även chockad och ledsen, det förstår hon. Båda är lika ledsna. Rhavanielle närmar sig Texas och stannar upp bredvid honom. Hon försöker få ögonkontakt. Förlåt mig, tänker hon och lägger huvudet på sned med en sorgsen blick i sitt ansikte. Hon sätter sig ner bredvid honom, med huvudet lutande mot hans och gråter. "Förlåt mig, förlåt mig", börjar hon "Allt är mitt fel, förlåt .. förlåt", säger hon.

Han fick ögonkontakt, och han hörde Rhav ord lika tydligt som om hon hade sagt dom. Snart började hon upprepa dem, men han hyssjade henne och såg henne i ögonen.
"Rhav, jag förstår dig. Det gör inget. Den enda jag är arg på är gudarna, som lät det hända." Han kysste henne igen. Lilla underbara tik. Hon var hans, bara hans.

(Fantasibrist ;C)