Aliital drog en djup suck i drömmen, den blå kroppen låg utslagen bland månblommorna och sov tungt. Hon hade försökt jaga hela dagen men enbart fått tag i en gnagare och en fågel. Det hade varit tillräckligt för att få hennes skrikande hunger att stilla sig. Den kurrande magen hade tystnat och den värsta hungern hade lagt sig så pass att Alii kunde lägga sig och vila. Det hade varit en lång dag och med hennes klumpighet hade energin snabbt tagit slut. Så Alii sjönk snabbt ner i drömmarnas värld.

Alii låg utsträckt på en vit sandstrand, dom blå trampdynorna värmdes upp av solens strålar och en ljummen vind fick hennes päls att svaja som havet. Sakta vred hon huvudet när hon hörde något längre ner på stranden. Den mjuka nosen sniffade efter vad det än var som rörde sig längre bort. En bekant gestalt men samtidigt så främmande. Smidigt reste sig den lilla honan upp på benen och började röra sig mot udden på stranden. Öronen var spetsade och sökte hela tiden efter rösten som dansade längre bort. För ett kort ögonblick fanns där ingenting annat än strand tills hon vred på huvudet och såg in i skogen. Utan att ha någon kontroll på sin kropp gick stegen in mot den mörka skogen och bort från den ljusa stranden. Direkt hon klivit in bland träden började hennes tatueringar lysa och hon möttes av månens kalla sken mot sitt ansikte.  Den hjälpte till att lysa upp vägen om än bristfälligt. Löven och grenarna gjorde det svårt för ljuset att nå marken och Alii kände hur modet sviktade. Runt henne i periferin började skuggor av större bestar göra entré, Alii försökte använda sina krafter för att mota dom borta med sitt ljus men röster och skrik fick henne att tappa fokus. Från att ha vandrat med stadiga och lugna steg började hon sakta trava framåt, rösten var bekant för hennes öron men hon kunde inte placera vem eller vart det kom ifrån. " Aliii... " Hörde hon plågande viskningar framför sig, bakom sig, runt sig. Det gick runt, runt och verkade aldrig upphöra bara stegra i plågsam takt. " Jag kommer! " skrek hon fram mellan flämtningarna och tungan hängde ut genom hennes mun, allt för att få in så mycket luft som möjligt och omsätta det till energi och öka farten. " Jag kommer! Vart är du?! " Skrek hon hest samtidigt som hennes namn ekade runt henne. " Hjälp mig Alii... Hjälp..." Hon kastade sig över en stock men plötsligt grep en skugga tag i henne och slet henne ner mot ett hål under stocken. " NEEEJ! " Skrek hon pipande och hörde hur rösten som skrek efter hjälp fortsatte att öka i avstånd. " NEJ... LÅT MIG VARA!!! " Hon slöt ögonen när hon skrek och kände hur hela hennes omgivning lyste upp och hur skuggan släppte taget. När hon slog upp ögonen såg hon en bevingad varg slå upp sina vingar. Skogen var plötsligt borta och hon befann sig vid skogsbrynet, den svarta vargen framför henne tittade ner på henne med sitt varma leende som hon väl kom ihåg och med sin lena röst talade till henne. " Alii, kom. "

Den blå honan vred sig i sömnen och ett leende spred sig över det sovande ansiktet, han var här nu. Det skulle bli bra. Utåt såg hon ut att sova oberört vidare, men drömmen fortsatte värma hennes inre.

I det tilltagande mörkret blev det allt svårare att se fakargen som tyst vandrade bland månblommorna; den svarta pälsen smälte delvis in i omgivningen. I munnen bar han en liten hare — det var inte mycket, men det var åtminstone något att ta hem till de andra. Han blev allt bättre på att hantera både elektriciteten och luften, och det gjorde det enklare att jaga. Trots det var haren allt han lyckats fånga under dagen. Han var inte direkt besviken och han trodde inte att de andra skulle bli någonting annat än glada, men han hade såklart hoppats på större jaktlycka.
    Plötsligt uppfattade han en doft som fick honom att hejda sig och tänka efter. Han hade känt den doften förut, det var han säker på. Men när? En rörelse på marken i en glänta ett tjugotal meter bort fick honom att se ditåt, och nyfiket närmade han sig medan doften blev allt starkare och han blev allt säkrare på att han kände ägaren till den. 
    Kan det vara …? 
    Ja! 
    Ez släppte haren och sprang de sista få meterna fram till henne. Aliital! Han mindes deras senaste möte, hur de flytt från en arg enhörning tillsammans och sedan hoppats få ses igen när de skiljdes åt. Han kunde nästan inte tro att det var sant att de faktiskt gjorde det. Hjärtat slog hårt, glädjen lyste om honom och han ville inget hellre än att få prata med henne nu omedelbart, men hon sov ju. Skulle han väcka henne? 
    "Alii?" frågade han trevande och bet sig i läppen när han såg det mjuka leendet i hennes ansikte — han undrade vad hon drömde om. "Hallå, Alii. Det är jag. Är du vaken?" Inte för att hon såg ut att vara speciellt vaken, men ändå.

Aliital suckade nöjt i sömnen. Hummandes som om hon sjöng.

Den svarta fakargen med dom mest majestätiska vingarna hon någonsin skådat stod framför henne. Han sträckte ut en tass mot hennes och log sitt varmaste leende - Alii rodnade. Hon fnittrade till och tog emot hjälpen upp på fötter. " Alii jag har letat efter dig. " Rösten var len som den mjukaste valpälsen och Alii andades in hans ljuva doft. " Ez varför har du letat efter mig? " Hon kände sig smickrad över att han sökt efter just henne - lilla hon. Alii blinkade och när ögonen öppnades igen befann dom sig längsmed havets kant, vandrandes sida vid sida och med Ez vinge runt henne. Alii lutade huvudet mot hans varma hals och nynnade vackert på en melodi. " Jag vill ta vid där vi slutade sist. " Alii sprack upp i ett varmt leende när Ez pratade igen.  "Hallå, Alii. Det är jag. Är du vaken?" Rösten lät långt bort trots att hon gick alldeles intill honom.

Alii mumlade sömndrucket " Ez, jag går ju här bredvid dig? " Hon sträckte på tassarna och öppnade sakta ögonen, till en början. Var hon och Ez nu där hon somnat? Inte henne emot det var en av dom bästa drömmarna hon drömt på länge. Alla hade i och för sig innehållit Ez men den här hamnade helt klart på topp 3. " Jag måste väl få några fler sekunder att svara. " Hon skrattade glatt och satte sig upp. " Det vill jag också. " Hon log det varmaste leendet och såg in i Ez ögon, helt på det klara med att hon fortfarande drömde.

Hon sträckte på sig och öppnade ögonen, och Ezekiel backade ett litet steg för att ge henne utrymme att vakna på. Han log brett mot henne och var på väg att säga något mer när hon hann före. Han förstod inte riktigt vad hon menade, men antog att hon fortfarande var försjunken i sin dröm. Orden hon uttalade och sättet hon gjorde det på gav honom helt kort idén att drömmen kanske rentav handlade om honom, men han slog bort tanken innan den hann fästa sig. Sluta. Det var ju bara löjligt. Såklart hon inte drömde om honom. Även om hans självförtroende vuxit stadigt var han ännu inte direkt beredd att tro att någon kunde finna honom värd att drömma om. 
    "Vad pratar du om?" frågade han med ett lätt skratt. Den barnsligt självgoda tanken hade fått det att hetta litegrann i ansiktet — av genans eller smicker? — men han skakade av sig känslan. "Åh Alii, vad roligt att se dig igen! Jag visste inte att du fortfarande var här i närheten. Vad har du haft för dig sedan vi sågs sist? Jag hoppas att ditt ben är okej?" 
    För om hon fortfarande hade ont i benet skulle han klandra sig själv för det. Det hade ju trots allt varit han som gick fram till enhörningen, han som indirekt drog igång allting. Skammen började osökt smyga sig på, vilket förmodligen var helt onödigt i vilket fall som helst eftersom hon såg ut att må bra, men han kunde inte riktigt slappna av förrän han visste det säkert.

Dem ljusa måntecknen glödde klart i månens ljus och lyste upp Ezekiels ansikte. Alii log fortfarande varmt och öppet mot honom. Så glad över att han inte lämnat henne. Ez ansikte verkade inte alls lika övertygad över hennes ord, mer förvirrad? Hon vred huvudet lite på sned och ögonen smalnade lite, rodnade han? Han såg plötsligt lite osäker ut och frågan kom lite överrumplande. " Ja du... Sa att vi... Eller... du ville... " Hon såg osäkert ner i marken och tog tassen och nöp sig själv hårt. " Aj! " pep hon och gnuggade där hon nypt. Hoppsan hade hon inte drömt det här? Tänk om Ez fick reda på att hon drömde om honom - PINSAMT! Genast kände hon hur hela ansiktet började hetta av genans. Vad tusan hade hon ställt till med nu?! Mer hann hon inte innan Ez började prata - tack och lov! Han undrade vad hon haft för sig, han var uppenbart glad att se henne igen och det lättade hennes genering lite. Tänk om han ville gå på invigningen med henne?  " Jag är så glad att se dig också! " Leendet varade i hela hennes ansikte, lyste upp i nattens mörker. " En hel del faktiskt, jag har träffat så många nya vargar och lärt mig om Numoori. " Hon tittade honom djupt i ögonen och bet sig lite i läppen. " Vad har du haft för dig? " Rösten var glad och hon viftade på svanstippen av extas över att Ez sett henne och kommit ner för att hälsa - hon antog att han flugit omkring över trädens kronor. " Mitt ben gör inte ont längre, faktiskt så gick det ganska snabbt tills jag var helt återställd. "

Alii reste sig upp och bet sig svagt i läppen. " Ez?... J-j...Jag undrar om du vill... " Hon stammade lite osäkert och skrapade med tassen i marken med blicken fäst på en månblomma. " O-om du ska på invigningen i Skuggfall? " Hon blev genast irriterad på sig själv.... Varför frågade hon inte bara om han ville följa med henne dit?!

Plötsligt förbyttes Aliis glada leende i en osäker min, hon stammade och hon nöp sig själv i tassen innan han hann reagera. Han tog ett steg framåt och rynkade bekymrat pannan när hon pep till av smärta, osäker på om han skulle röra henne eller inte. 
    "Vad gör du? Är du okej?" Det fanns ingenting anklagande i hans röst, bara överraskning och bekymran. 
    Hon återhämtade sig och det välkända leendet som han tyckte så mycket om spred sig återigen över hennes ansikte. Det lät som om hon haft det bra sedan de sågs sist, men han väntade tills hon sa att hennes ben var okej innan han svarade på samma fråga själv. 
    "Det är inte bara jag och min bror längre. Vi är ett par stycken nu som vandrar ihop och ... tja, försöker göra bra saker. Hjälpa andra som behöver det, och hjälpa varandra också."
    Ez studerade henne när hon reste sig och famlade efter orden. Han lät henne ta sin tid, utan att hetsa henne. 
   "Ja", sa han när hon ställt frågan. Han och Kolzak skulle båda dit. "Ska du? Vi kanske kan gå tillsammans?" Plötsligt slog hjärtat dubbla slag vid tanken på att utforska Skuggfall och invigningen tillsammans med henne.

Hon var fortfarande lite osäker om han uppfattat att hon drömt om honom eller inte? Vad skulle han tro om hon berättade hur hon kände? Han fick hennes mage att få fjärilar och hjärtat bultade lite extra hårt när hon såg honom. Dom hade träffats en gång tidigare och under ganska hetsiska former, jagandes av en ilsken enhörning och utan någon chans till vidare bekantskap. Men det var helt enkelt bara något visst med Ez som fick hela Aliis inre att pirra. " Ehm... jag.. trodde jag drömde. " Hon rodnade ännu mer och var glad att han började prata. Vänta här nu, vad pratade han om? " Ni har alltså... bildat en grupp som... hjälper varandra? " Hon kände med ens ett stygn av sorgsenhet, Ez verkade vara en sån fin individ på både in och utsidan och självklart skulle fler än hon ha insett det. Hon var bara dum som trodde sig vara något intressant för Ez, hon var en simpel månvarg och långt ifrån den vackraste vargen. Han förtjänade det finaste man kunde ge en annan och Alii visste att där gick hon bet, hon var inte tillräcklig för att leva upp till Ez nivåer. " Hur många är ni? " Hon ville inte få honom att känna sig dum som sagt det till henne. Allt Ez ville dela med Alii var hon öppen och glad att få ta del av - även om det skulle få henne att bli sårad och inse att hon inte var den hon önskade.

Det pirrade till i hennes kropp när han svarade ja, när han frågade om dom kanske skulle gå tillsammans började hennes svans vifta okontrollerat och ett ljust fnitter bubblade upp ur henne.  "Ja! jag vill väldigt gärna gå med dig. " Hoppet inom henne tändes, han kanske ville vara hennes vän även om han hade gruppen att tänka på.

Jag trodde jag drömde. Insikten träffade honom rakt i pannan — det var möjligt, det kunde hända, det kanske var sant. Ändå vågade han inte riktigt tro på det, för tänk om det inte var så? Tänk om han läste in alldeles för mycket i hennes ord och bara skulle göra sig själv till åtlöje om han försökte prata om det? Kroppen var en märklig blandning av varmt och kallt och han kunde inte hejda leendet som sprack fram över läpparna, men det lite blyga uttrycket fanns kvar. Inte helt säker. Han vågade inte göra fel. Vågade inte skämma ut sig. Så istället för att säga något om drömmen kastade han sig över frågan om hur många de var, tacksam över att inte behöva dröja sig kvar vid de förvirrande tankarna. 
    "Förutom mig och min bror är det två stycken som redan anslutit sig. Alla är välkomna. Vi tar hand om varandra, hjälps åt och ... ja. Vi säger inte nej till någon som vill vara med." Ez var på väg att fråga om hon kanske ville vara med, men upptäckte att någonting hindrade honom. Vad? Rädslan för att bli avvisad? Det var ju trots allt något ganska speciellt han talade om, att inte bara vandra och spendera hela dagarna tillsammans utan också sova ihop. Vara nära varandra hela tiden. Han var inte säker på ifall hon tyckte att det lät tilltalande att vara nära honom på det sättet. 
    Leendet breddades när hon sa att hon ville gå med honom. En nervös tyngd lättade från bröstet och ersattes av en annan sorts nervositet, en förväntansfull sådan. Han kände hur han flinade som en idiot, men han kunde inte hjälpa det — förhoppningsvis såg han väl i varje fall ut som en lycklig idiot.
    "Okej, öh … i så fall, vill du … vill du följa med mig tillbaka till de andra? Vi ska inte dit riktigt än, men du kan ju hänga med oss tills dess. Och längre, om du vill. Hoppa in i vårt lilla gäng. Det …" Han såg på henne med ett milt leende och hoppades att hon inte märkte det nervösa i hans röst eller det försiktigt ärliga i hans ansikte. "... det vore väldigt kul om du var med. Jag skulle tycka det var kul."

Alii kunde inte avgöra om Ez blev glad eller fick panik över det hon just sagt? Förstod han att hon drömde om honom?? Åh nej han såg inte glad ut.. Alii ångrade allt hon just sagt. Varför hade hon varit tvungen att lägga sig och sova precis här? Åh nej. Åh nej... Från ena sekunden till den andra vände hennes ångest till ett glädjefyllt pirrande igen när Ez log, han log sådär fånigt som hon bara sett Ez kan le - precis det där leendet som Alii älskade. Men han verkade inte vilja prata om det, han kanske bara log för att underlätta för henne? Så det inte skulle kännas lika pinsamt för henne att hon drömde om honom som en liten tönt hon var. Han började prata om deras grupp igen, den lät onekligen som något fantastiskt. Det var exakt något sånt här hon sökt efter, att få chansen att hjälpa andra tillsammans med en grupp likasinnade! Hon log glatt och svansen viftade svagt till en början . När Ez började stamma och började le igen på det där sättet som fick Aliis mage att få fjärilar fnittrade hon generat till. " Ez... " Hon slog generat bort blicken och bet sig i underläppen. " J.,..Ja... De.... Det.. " Hon ville slå sig själv för att hon inte fick fram orden hon ville säga. Skulle hon våga? När han talade om att HAN skulle tycka det var kul såg Alii upp på honom och stirrade först förvånat in i hans ögon och kände hur svansen frenetiskt började vifta på sig. Leendet låg inte bara på hennes läppar utan hela hennes kropp sken upp i ett leende. " Åh Ez!! " Pep hon och kastade sig runt halsen på honom. VAD I HELA FRIDEN ALII?! Besinna dig. Röt en rös i hennes huvud men Alii kunde inte hindra kroppen från att agera. " Jag vill hemskt, hemskt gärna följa med! " En glädjetår rullade nerför hennes kind när hon insåg att Ez inte skulle överge henne. Hans doft var berusande och Alii släppte honom.. " eh.. Förlå....t " Sa hon lite tvekande. Vem var hon ens?

Det var en tröst för honom att hon också verkade vara osäker. Hon började stamma när han föreslog att hon skulle vara med i gruppen, och han ångrade plötsligt att han ställt frågan. Det var så lätt, och så obehagligt, att löpa risken att bli avvisad. Att hon sa nej. Det verkade inte som om hon tänkte göra det, men han var inte säker. Nervositeten växte. 
    Men så, när han samlat mod för att uttala den sista skälvande meningen, lyste hela Alii upp som en lykta av glädje och Ez kände hur den oroliga knuten i magen löstes upp. Hon log, han log — och så kastade hon sig runt hans hals, en översvallande rörelse som han inte alls var beredd på. Därför tvekade han; han var inte särskilt van vid kramar eller fysisk kontakt alls. Men han tyckte om det. Att hon kramade honom. Förvirringen fick honom att reagera långsamt, men han lade försiktigt ena frambenet runt hennes skuldror som sitt sätt att återgälda kramen och släppte ut ett nervöst andetag med nosen halvt begravd i hennes päls. 
    Kramen varade inte länge nog. Hon drog sig tillbaka, bad om ursäkt. Ezekiel skakade på huvudet, famlade efter orden. "Du behöver inte säga förlåt, det är lugnt. Jag …" Han upptäckte att det tog emot att fortsätta meningen — han var inte bra på att prata om personliga saker, känslor och sådant — så han bara log mot henne och hoppades att hon förstod det. Hoppades att uttrycket i hans ögon förmedlade vad han ännu var för feg för att säga; jag tyckte om det. Ez fick en impuls och föll för den, skyndade sig att göra den till verklighet innan han fegade ur. Ett litet steg framåt och så placerade han en snabb, fjäderlätt buff med nosen på hennes kind. Ville stanna kvar i hennes närhet, kanske ge henne en puss, bara visa hur mycket han tyckte om henne, men vågade inte. Så han drog sig bakåt och log fåraktigt. 
    "Ska vi gå?" 

[Avsluta snart kanske? :D]

Ez ben runt hennes kropp fick det att pirra sådär berusande igen. Hon slöt ögonen och andades in hans doft, försökte få minnet att stanna för alltid. Hans röst fick henne att lugna sig, slappna av och komma in fas igen med livet. Landa med alla fyra tassar på marken. Hans uttryck var svårläst men han var lycklig, det kunde Alii åtminstone utläsa av hans leende. Han verkade inte heller ha haft något emot kramen och Alii log sådär löjligt lyckligt mot honom igen. Plötsligt tog Ez ett steg emot henne och Alii undrade vad han tänkte göra? När hans varma nos mötte hennes kind och hon drog häftigt efter andan, det pirrade i hela henne och hon fnittrade till. " ååh Ez... " Rösten var nästan i falsett, hon kände hur hela hon rodnade. Han var fantastiskt. " Ska vi gå? " Alii log sitt varmaste leende mot honom och nickade. " Ez.. Tack... " Hon ville fortsätta meningen men förmådde sig inte, hon ville inte förstöra den här stunden. " Mot våran framtid... " Hon buffade honom mjukt på halsen och tog plats bredvid hans bog, vandrade tätt intill honom precis som i hennes dröm - bara det att nu var den verklighet. Äntligen visste hon att hon inte bara skulle drömma om Ez, nu skulle dom spendera dagarna tillsammans... dagarna. Alii blev plötsligt kall, vad skulle Ez säga om hennes oerhörda klumpighet? Tänk om han tyckte hon var ett fån som försökte röra sig på dagarna och skulle tröttna på att hon aldrig riktigt kunde hänga med i någon snabbare takt? På ett ögonblick hade hon vänt den finaste stunden i hennes liv till en mindre mardröm - bra gjort Alii...


[Svara gärna om du vill, annars säger jag att det är avslutat! : D]