Varya hade inte vågat tro sina ögon när hon närmat sig hennes tilltänkta byte. Modet att tro bytte snabbt ut med viljan. Hon ville inte tro att det var sant. Det fick inte vara sant. Hon tyckte sig känna ekot av hur hennes döda hjärta slog. Men snart hörde hon även hans. Ljudet sträckte sig över den mörka vidden som höll dem isär. En mjuk bris som kom dansande över det svarta gräset bar med sig hans doft. Den värmande känslan som han alltid gett henne tidigare hade blivit tung som sten i hennes bröst. En del av henne ville inget annat än ropa hans namn och låta han omfamna henne som han alltid gjorde, men det fanns så mycket mer som höll henne tillbaka. Den mörka klyftan som alltid hållit dem isär hade växt sig större, djupare.
      Bakom dem glödde Civitas vagt och framför dem sträckte sig den becksvarta randen av skog. Som alltid tycktes de befinna sig i tomrummet mellan vilka de verkligen var.
       “Kolzak.” Hans namn hade alltid varit så mjukt i hennes mun, men nu kändes det hårt och främmande. Hon stannade upp bakom honom, och mötte hans blåa blick med sin egen röda. Hungerns färg. Hennes huvud var högt buret och hon blottade tydligt sina ärr. Denna gång skämdes hon inte, istället lät hon dem fylla henne med en ilska. Ilska för att han aldrig kommit efter henne, för att han aldrig berättade om deras valpar, för vad hans syster gjort. Hennes anlete var sammanbitet och kallt när hon kämpade för att hålla undan flodvågen av känslor som hotade att slå över.

Ljudet av hennes röst kramade åt hans hjärta. Hårt. Han var inte beredd, han hade inte hört hennes andetag, hennes fotsteg. Han hade inte känt hennes doft. Kolzak stannade upp i stegen, och tassarna kändes med ens tunga. Han slöt ögonen, omslöts av mörkret, och när han vände sig om och öppnade dem väntade han sig inte se henne där. En hägring, önsketänk. Dagdrömmar.
Men där stod hon, och Kolzaks hjärta ströps åt så hårt att det kändes som om det skulle gå itu. Trots att hans mun var ett spänt streck så kunde hans ögon aldrig dölja vad han kände runt henne. De återspeglade allt, all sorg, all smärta och all kärlek han hyste. Länge stod han tyst och stirrade på henne, som om han förväntade sig att hon skulle gå upp i rök bara han talade. Kolzak insåg att han höll andan, och när han drog en djup, darrig inandning insåg han att han fortfarande inte kände hennes doft. Han naglade fast sin blick vid hennes blå-
R̶̢͇̫̅́̂͘ö̶̢͙̹̬̲̩̹̕d̷̈́̓̈́͜a̶̛̹͙̼͚̚̕͠
Röda som Itrozos rosor, röda som blod. Varför? Varför var de röda? Kolzak skrattade kort, för sig själv. Vilken idiot han var. Han var verkligen en idiot. Varya var ju död. Vasilisa hade dödat henne. Så det han såg framför sig var verkligen en hägring, en illusion. Han var galen. Han såg saker som inte fanns. Vassyas bekännelse den natten ekade i hans huvud och gjorde honom påmind om verkligheten. 
"Du är inte hon," talade han med en besviken röst och skakade på huvudet utan att slita blicken från henne. "Nej. Du är inte här. Inte på riktigt."
Han skakade på huvudet, och ögonen brände av tårar. "Varya är död. Mitt hjärta är krossat. Och du är bara i mitt huvud."
Han kisade för tårarna som gjorde synen dimmig. Hon försvann inte, trots att han blinkade flera gånger om. Varför stod hon kvar? Varför försvann hon inte? "Hennes ögon var ju blå. De var blåa." Han skakade. "Så du kan inte vara hon."

Varya såg tomt på honom. Hon kunde se hur tröttheten nött på honom, nästan som att han blivit äldre. Hans klara ögon glittrade mot henne trots att han verkade göra allt för att få bort henne ur hans synfält.
      “Det är sant,” sade hon lågt. Med ljudlösa, nästan svävande rörelser tog hon sig närmare honom. Det gjorde ont att se på honom, men hon hade vant sig - för Maksim såg ut som honom mer och mer för varje dag. Hon stannade tvärt inför honom, nära nog för att röra vid honom. “Jag är död.” Rösten var len och mjuk. Hon fångade upp hans blick igen. “Vasilisa dödade mig.” Varya sträckte fram den ljusa nosen och vidrörde hans. Hon kände hans lätta andetag, lyssnade noga till trummandet av hans hjärta.
       “Men jag är här på riktigt.” Ilskan hade sjunkit undan till ett lågt puttrande. “Jag är inte densamma, men jag är här.” Hur skulle hon förklara? Skulle han förstå? Det var för farligt att erkänna.
      “Vart var du?” Hennes röst brast och dog ut med vinden. Varför sökte du mig inte? Varför lät du mig gå?

Hon gled fram mot honom, ett blekt, ärrat spöke i kontrast till mörkret omkring dem. Hon fortsatte att tala och Kolzak undrade för ett ögonblick om det var en dröm. Varya stannade inte förrän hon stod alldeles intill och Kolzak motstod lusten att sluta ögonen. Hennes röda ögon var tomma.
När hon snuddade vid hans nos vid sin ryggade Kolzak undan med stora ögon, som om han inte begrep att hon precis vidrört honom. Som om en omöjlighet just tagit form. Han hade bearbetat sorgen länge, bearbetat vad Vasilisa gjort, men nu när hon stod här framför honom, äkta, på riktigt, så var det som om den skyddande mur han byggt upp fallerade. Tårarna strömmade stilla och Kolzak spände käken. Hårt.
"Jag förstår inte," mumlade han. Döda gick inte igen. Spöken och andar var sagor och myter. Kolzak försökte att inte tänka på det för mycket.
Hennes fråga sved, brände djupare än elden. Skam och skuld vällde över Kolzak och gjorde hans huvud tungt. "Varför lämnade du mig?"
Han såg på henne med en blank blick. "De överlevde, vet du. Vi har tre. Tre valpar."

Varya stod orörlig kvar när han drog sig undan. Hennes ansikte var blankt men något annat skymtade i hennes ögon. Det var inte förrän han nämnde dem som ilskan blixtrade förbi i dem.
       “Jag vet,” hon avbröt honom med sammanbiten, väsande röst, “jag vet. Aleksandr, Katya, Maksim.” Minnesbilder från natten de föddes blandades med de från hennes egen död; flimrande fragment som fyllde henne med en otämjbar vrede och sorg.
      “Jag var så rädd, Kolzak,” hon släppte ut ett andetag i en djup suck, “jag var så rädd att jag förstört det enda goda jag kunde ge dig. Hur skulle jag någonsin kunna se dig i ögonen igen om jag dödat di-” hon svalde, “våra, valpar…” Hon tvingades sig se bort. Tårarna längs hans kinder fångade månljuset och blev som silvriga ilar. Hon hade inte gråtit på så länge, men han gjorde henne svag. De röda ögonen blev glasartade när hon kämpade mot tårarna.
       “Jag ville träffa dem. Det var allt jag ville,” hon fortsatte tala trots att rösten darrade, “berättade hon det? Att hon hellre dödade mig än lät mig träffa dem?” Den bittra ilskan kom tillbaka som en svag underton i stämman. Det var lättare att vara arg på henne än arg på honom, som hon trots allt älskade så mycket.

Kolzak slöt ögonen när hon talade. Hans hjärta sved och magen knöt sig hårt när han tänkte på Vasilisa och det som hänt. På det Vasilisa sagt, och på det faktumet att Varya var död och ändå stod här. En del av honom var lycklig. Han ville kasta sig om henne, men något annat kändes fel. Så fel.
"Jag vet det. Jag vet... Jag ville att du skulle träffa dem också," svarade han med en skälvande röst. Han försökte låta lugn men det var förgäves. Skulden av vad han gjort och att han inte försökt mer. Letat mer. Väntat på henne vid Glasbäcken. "Jag berättade om dig för dem. Jag hoppades, jag drömde att jag en dag skulle... att vi alla fem kunde vara tillsammans och..."
Orden dog ut. Det var en framtid som inte längre kändes möjlig. Kolzak såg på henne, såg rakt i hennes röda ögon. Trots ärren, trots blicken, trots allt, hon var det vackraste han kände till. Det skulle aldrig förändras. "Jag var också rädd, Varya. Jag behövde dig."
Han försökte ta ett steg närmare henne, hoppades på att känna hennes värme utstråla från hennes mjuka päls. Men han kände ingenting. Minnesbilder från natten valparna föddes döda flimrade förbi, då han begravde de som inte klarat det, tog de överlevande hem. De klarade det, men han hade önskat Varya stannat. De hade klarat det tillsammans. "Det var inte ditt fel att de dog. Jag klandrar dig inte, moya serdtse, det kommer jag aldrig att göra. Du förstörde ingenting, ingenting alls. Du skapade något gott, de är så vackra, de är så vackra och jag älskar dem så..."
Tårarna rann ohämmat, som små bäckar skar de genom Kolzaks mörka päls. "Jag önskar att jag varit där. Du och Vasilisa, om jag varit där hade jag hade kunnat-"
Kolzak visste inte, vad hade han kunnat göra? Allt han gjort var att vara frånvarande, på fel plats vid fel tillfälle, orsakat andra lidande. Dragit in andra i hans mörker.
Han brast. Gråten som stockat sig i halsen så länge vällde ut och Kolzak sjönk mot henne, begravde sitt ansikte mot hennes hals. Han kände inte hennes doft. Hon var fullkomligt kall. "Jag ville se dig en sista gång, bara en sista gång."


(Lyssnade på: Mirror Lake)

Den kalla, subtila vederviljan som flyttat in i hennes bröst sedan hennes död började långsamt skingra sig. Som en istäckt sjö under vårsolens varma strålar försiktigt öppnade sig, spricka för spricka. Varya försökte hålla emot. Hon fick inte släppa taget om ilskan. Den betydde för mycket. Den hade gett henne det allra viktigaste hon hade. Maksim.
     Den enda antydan till känsla låg i de våta, hungrande ögonen och hur hennes käkar krampartat spände sig till hans ord. Hon kämpade för att inte känna, kämpade för att inte älska honom. Men så föll han emot henne och det kändes som att han drog hela världen med sig. Tyngden fastnade i hennes hals när hon andades ut. Dold i hans tysta gråt andades hon in hans doft i ett djupt tag. Det var som att hans luft fyllde hennes lungor med värme. Värme som blev till glöd och sedan eld. Hans hjärtslag kallade på henne, ett tröstande ljud. Varya stod orörligt kvar, rädd att minsta rörelse skulle få henne att brista. Den flodvåg av känslor som dunkade mot hennes inres damm fick inte lossa, för då visste hon inte om hon skulle kontrollera sig.
     Tystnaden som lade sig var ödesdiger. Den sade mer än vad ord någonsin skulle kunna göra. Men Varya förmådde sig inte att bryta den. Ynkliga tårar hade flytt hennes blick som var fäst någonstans i fjärrans mörker. Det var över. Det behövde vara över.
     “Kolzak,” hennes röst var torr och kall. Död.
     “Öh… jag heter Kolzak.”
     “Hur länge lät jag dig vänta?”
     “Du vet att jag förlåter alla dina misstag om du förlåter mina.”
     “En evighet är det minsta jag vill ge.”
     “Jag älskar dig.”
     “Jag är din, för alltid.”
     “Jag har aldrig älskat dig.” Den sämsta lögnen som hon någonsin yttrat. Men det spelade ingen roll, för dess betydelse förblev densamma. Budskapet höll sig klart och tydligt, även när hon kvävde sin egen gråt med en skör snyftning. Smärtan som slog ut strålade genom hela hennes själ och hon visste att hon behövde gå. I en enda ryckig rörelse drog hon sig bort från honom och kastade sig själv ut i mörkret. Världen omkring blev bara ett suddigt töcken när hon bröt ut i ljudlig gråt. Benen bar henne jämte vinden. Dess visslande och vinande hade snart begravt ljudet av hans hjärta bakom henne. Åter en gång lät hon mörkret äta upp henne när hon lämnade honom igen.

Någonstans i hans hjärta trodde Kolzak på att hon skulle förlåta honom. Det hade hon alltid gjort. Hon hade alltid varit där, trots allt. Trots alla hans fel. De hade lovat varandra ärlighet, kärlek. Varandra. 
Han hoppades på hennes omfamning, även om den vore kall så skulle hon alltid värma hans hjärta. Men tystnaden vrålade i Kolzaks öron, den var bedövande, och den skrämde honom. Han hörde inte ens hennes hjärtslag, eller hennes andhämtning. Och när hon sade hans namn fanns där heller inget liv. 
Jag kan inte bara... bara låta dig gå. Kolzak, är det verkligen du? När jag ser på dig, ser jag någon med oförlårligt mod. 
Jag känner inte dig, ändå litar jag på dig med mitt liv.
Jag vill ha dig i mitt liv, Kolzak. Men saker är så komplicerade. 
Är du oskadd? Snälla säg att du är okej.
V̵̡͇͇̟̬͖̫͐̈́̇̂́̕͜Å̶̼͙͈̀̀̌̎͑͠R̷͓̦̻̤͗͑ ̴̟̜͉͍̹͖̦̮̝̬̔̇͛͂̑̉̕K̷̢͇̠̖͕͕̀̇̃̊̓́̿̏͒͊Ḁ̴̠͍̠͔̙̈͂̔̅̔͜͝Ȑ̷̨͔̇̉͆̇̈́̏L̴̘̦̺̣̙͍̮͆͒͗̉͋̄̇͆̄E̶̞͖̫͊̿͗̑͠K̸̨̬̬̤̦͎̮͓̈͛̈́̕̚ͅ ̷̛̛̟̘̮̥̰̭̯̻͎̈͊S̴̝̰̥̯̳̄̈́̆̌T̷͈̠͓̬̖̺͚̰͕̣̓̋̀̈̀̀͝Ą̶̗̰̊̇̀͊̋͜Ŗ̴̪̰̼̺̤̀̑̉̀͐̾ ̶͓̱͋̆͋̇̐̄̆̂̚͝Ö̶̢̱̭̰̍͑͑͒̈́͆V̴͕̊͊̽̽̌̎̂̒͘͠Ȩ̸̫͙̤͕͉̰͕͓̱̾R̴̺̻͔̄̿ͅ ̶̲̦̰̫͎̣̑̉̋̇̈͝Ȁ̷̡͚͛̏̈́͌̂͜Ľ̶̨̡͓̝̦̯͙́L̶̢̨̝̙̳̣̣̗̯̰͑̚T̶͎̆͒̏̈́̊ ̶̢͈͍͚̖̅̈́̀͗͐̚D̵̥͍̗̅̌Ĕ̶̛̝̓̇̑̋̏̉̏̕T̸͖̰̤̠̙̯̥͔̱̮̋͑̊̒̔͂̕͠͠ ̷̡̤̤̭̱̜̳̄̄́̾͗̿̔̊̈́H̵̻̼̝̹͎͒͐̿́̊Ä̴̛̘̘̲̳̩͔̺͆̇̒̑̒R̵̯̼̆̀̄̚
Kom och hälsa på mig, snälla?
Jag älskar dig, Kolzak. Glöm inte det. Jag kommer tillbaka till dig.
Vi kommer inte förbli ensamma.
J̶̲͔̱̹̈̓̽̿̈́̀͘Ą̶̛͎̗̈́̅͊͑̀̌̈́͌̃G̴̨̡̼͎̬͈̳̩̟͈͊ ̷̡̲̦̮͇̞̓͗ͅÄ̷̱̜͓̳̜̑̀̍͘L̶̞̫̘͔͊͜S̷̜̺̺̠̦̗͚̺̑͐̌͒̿͊́͠K̶̞͔̿́̂̽͗̏̅̔̕Ă̶̖̪̬̹̦̲̖̦̲͇Ŕ̶̙̓̅̂͂ ̵̡̞̰̿̏̄̑̏͘͠Ḑ̷̧̠̟͔̳̜̃͆̍͘͜͝I̶̡̝̖̜̬͖̽̎G̸̡̞͖̗͇͕̥̙͚̝̓̉̚,̸̨̲̤̠̩̪̻̥͒͜ ̵͙͍̬̤̍̋͗̐̂̏͑͊̎́K̸̦͉̼͍̲̠͂̽̊͐̄̈̀͋͝Ò̵̥̯̰͔̱̥̃͒͜͝ͅͅL̷̤̥̟͖̑̂̒͌̕Z̸̳̖̙̩̘͙̘̻̺͚̀̇͛̋̿̍́̆̚Ä̵̧͈̬̲͍̺͘Ḵ̴̢̖̙̼̘͙̺̳͇͒

Jag har aldrig älskat dig.
Kolzak kunde lika gärna dött där och då. Hans hjärta brast i tusen spillror, igen, och igen, och igen. Det krossades och smulades ner tills inget längre fanns kvar. Smärtan värkte så djupt att det slog andan ur honom, den strålade ut i varenda cell av hans kropp och ströp åt den gnista av hopp som tänts vid att se henne igen.
Varya drog sig bort och försvann, fortare än Kolzak han reagera, och lämnade en ekande tystnad. Som om hon aldrig varit där. Kolzak såg tomt framför sig, blicken grumlig. En röst skrek åt honom att följa efter henne, be henne att tänka om, ta honom tillbaka. Det kunde inte sluta såhär. Inte nu när han äntligen funnit henne igen.
Kolzak slöt ögonen. Han stod kvar länge, tyst. Gråten hade lagt sig och kvar var ingenting, inga tårar fanns kvar att spilla.
     Kolzak andades ut, darrigt och långsamt. Sedan gick han därifrån.

[Avslutat]