[Reserverad för Figaro.]

Norrut hade han rört sig. Efter att ha undkommit den
mystiska vargen som inte alls hade verkat ha några goda avsikter hade Lotus satt kurs norrut. Varför visste han inte riktigt, men han önskade att det skulle vara den snabbaste vägen bort från denna ödsliga slätt där dimman låg tät och där luften doftade av något som nästintill gav honom kalla kårar.
Många gånger hade han ifrågasatt sitt val att lämna familjen. Han hade klandrat sig själv, kallat sig dum, och han kände sig inte alls lika stolt och självsäker som när han hade tagit sina första steg bort från modern och syskonen. Men att vända var inget alternativ. Även om världen hade varit allt annat än snäll mot honom tänkte han inte ge upp. Han hade klarat sig hittills, och han skulle klara sig ännu längre. Trots att självsäkerheten hade trampats ihop ordentligt hos den unga ninjan brann fortfarande beslutsamhetens låga starkt inom honom.
Dessutom hade han ju lovat dem, lovat Lazuli, att nästa gång de sågs skulle han ha med sig historier från hela världen. Lotus ville så gärna hålla det löftet, och därför travade han vidare trots att han egentligen skulle vilja återvända till sitt hem.

Omedveten om att han närmade sig gränsen till Ötamon noterade Lotus att dimman verkade lätta omkring honom. Luften blev på något vis klarare och obehaget var inte längre lika starkt. Det verkade ljusare. Fortfarande var luften fuktig omkring honom, och sikten var skymd, men ändå sköljde en lättnad över honom. Det verkade som att han var på väg ut från den här hemska slätten.
Säkerligen skulle turen vända, säkerligen skulle han nu få uppleva det vackra som världen hade att erbjuda honom, det han sökte på sin färd.
Och ett litet leende gled över hans läppar.
Nu skulle det vända.

Men han hade inte mer än hunnit tänka den tanken, så var det plötsligt något som sade honom att han inte längre var ensam. Det var inte en doft, inte ett ljud, utan mer en känsla som fick honom att stanna upp och vädra i luften. Vaksamt spanade han genom dimman som låg omkring honom, försökte lokalisera en rörelse av något slag.
Där!
Han höll blicken fäst på stället där han sett något. Men inget mer rörde sig. Efter att många ögonblick förflutet ruskade Lotus lätt på huvudet. Kanske han inbillade sig. Detta var ju nästan löjligt. Han kunde inte lokalisera någon i närheten, och han drog snabbt slutsaten att hans sinnen måste ha spelat honom ett spratt.
Så han fortsatte röra sig framåt. Nu mer vaksamt än tidigare.

Han hade lämnat den vita tiken så fort han fått chansen, helt enkelt smugit ut ur hennes lya medan hon sov. Han brydde sig inte om varför hon tagit på sig uppdraget att rädda honom, brydde sig inte om ifall han motarbetade henne, brydde sig faktiskt inte om henne överhuvudtaget. Så han övergav henne trots att det förmodligen var helt hennes förtjänst — eller kanske hennes fel — att han var i livet, för han behövde henne inte. Han var försvagad av giftet som stadigt infekterade honom mer och mer, och förlusten av ena ögat gjorde inte mycket för att hjälpa situationen, men han levde. Det verkade som om han skulle fortsätta göra det ett tag framöver. Han kände ingenting inför tanken, varken lättnad eller uppgivenhet. Han var tom på insidan, lika tom som hålet där hans öga suttit. Urholkad, på ett sätt. Han såg förmodligen förfärlig ut, med matt och glanslös päls som luktade svagt av blod, en mager och knotig kropp, och så den tomma, stirrande ögonhålan. Det andra ögat lyste fortfarande relativt starkt i grönt, en giftgrön lykta i dimman. Han såg förmodligen förfärlig ut, men han brydde sig inte. 
    Figaro rörde sig långsamt genom dimman, som nu började lätta och han kunde urskilja konturer i omgiven. Luften kändes tjock och fuktig att andas, och den luktade lite unket — men plötsligt kände han en annan lukt, som otvivelaktigt tillhörde en annan varg. Han stannade mitt i ett steg, spanade runt omkring sig, fortsatte sedan. Lukten blev starkare. Antingen var det han som närmade sig dess källa, eller så var det främlingen som gick närmare honom, eller så närmade sig båda varandra. Oavsett skulle deras vägar mötas. 
    Det gjorde de också, snabbare än han väntat sig. I ögonvrån uppfattade han en rörelse, men den försvann snabbt och det hände inget mer. Ändå visste han att främlingen var nära. 
    “Du som vandrar i dimman”, väste Figaro ut i tystnaden. Rösten lät något hes och sprucken, men man kunde fortfarande höra spår av den mjuka, melodiska, nästan hypnotiska röst han en gång besuttit. “Var är du?” 
    I nästan samma ögonblick gled dimridåerna undan lite och han fick syn på en varg ett par meter bort. Det ryckte i mungipan en gång innan han började gå närmare främlingen, nästan ljudlöst tack vare karg-arvet. Inte början på ett leende, men nästan. “Där är du.”

Den hesa, viskande rösten hade nästan passerat hans öron, men ändå fick den honom att frysa till. Och bara ögonblick senare fastnade hans ögon på en främmande gestalt som vandrade rakt emot honom. En kall kåre kröp längs ryggraden och han svalde, drog ett djupt andetag, samlade mod nog för att lyckas stå stilla och möta den andre.
Det var en ljus varg som skred fram genom dimman, med gröna ögon som tycktes lysa. Lotus ville backa undan, men han hindrade rörelsen. 
"Vem där?" frågade han och kände en lätt förvåning över hur stadig hans röst lät. Han kände sig inte alls lika trygg. Inte efter den skrämmande vargen han mött för några dagar sedan.
Han hoppades att detta var en vänlig själ, någon som kanske kunde hjälpa honom ut från denna mörka plats som han råkat hamna på. I bästa fall var det så. I värsta fall...
Nej, han ville inte tänka på det värsta fallet.

Det var svårt att se i dimman, som lade sig som ett tjockt och kvävande täcke över allting, men ju närmare han kom, desto tydligare såg han främlingen. Mindre än han, gick i gula, bruna och svarta nyanser. Inget hot, men Figaro visste bättre än att räkna bort vargar innan de fått en chans att hävda sig. Han stannade kanske en och en halv meter ifrån den främmande hanen. Kroppsspråket var varken hotande eller inbjudande, huvudet varken sänkt eller höjt. Vem där?
   “Bara jag”, sa Figaro, och rösten sprack lite på slutet. Han såg inte bara ut som skit, han lät som skit också. Irriterat rynkade han pannan åt sig själv. “Mitt namn är Figaro.” Han tippade huvudet lite lätt på sned och tillade: “Vem är du själv?”
   Luften var rå och tung att andas, och kylan och fukten kämpade för att komma in mellan hårstråna i den grå pälsen. Han frös inte. Frös väldigt sällan nuförtiden. Faktum var att han inte kände särskilt mycket alls längre, varken kyla, värme eller väta, eller åtminstone mindre än han brukade. Kanske var det hans känselnerver som hade fått en chock av den intensiva smärtan när han blev biten, och en del av dem hade helt enkelt lagt av. Så kunde det vara. Han kände inte för att fundera över ämnet ytterligare. Inom honom fanns nu knappt några känslor, en enorm skillnad mot hans känsloutbrott vid andra tillfällen. Hans humör hade alltid skiftat mellan extrema höjder och djupa dalar, men efter mötet med tiken hade det förvärrats. Det hade funnits tillfällen, för inte alls länge sedan, då han brunnit av ilska, hat, självgodhet, vilja att döda. Men känslorna svalnade lika snabbt som de blossade upp. På samma sätt var han nu helt tom. Han var ihålig.
   Hyperaktiviteten som präglat honom under en längre tid tycktes ha lämnat honom nu, och tassarna var planterade i marken med de svarta, krokiga klorna som spretade vilt. Han stod mycket stilla, men han hade ingen aning om när nästa energikick skulle inträffa. Och kanske var denna stillhet i själva verket inte bättre än hyperaktiviteten? Det dolde sig en hel del under skinnet på den grå, och sättet han stod på förde tankarna till en jägare som ljudlöst bedömer ett offer. Kanske var stillheten värre än dess motsats. Det kunde man aldrig veta.

[ Märkligt inlägg, men men x) ]

Det var något som kändes udda med den främmande vargen som uppenbarat sig genom dimman. Hanen såg sliten ut, härjad, som om han hade genomlevt något som han knappt hade klarat sig undan. Sedan var det den stela hållningen, den nästan trasiga rösten.... Något kändes bara fel. 
Lotus , fortfarande skärrad från det möte han tidigare haft på denna slätt, vägrade släppa den andre med blicken. Vaksamt stod han på sin plats, osäker på hur han skulle fortskrida. Men den andre verkade inte hotfull, inte för tillfället. Och att vända kändes inte som det smartaste valet. Däremot höll Lotus koll på varenda liten rörelse som den andra gjorde, beredd på det värsta.
Men den andre presenterade sig i alla fall, och det kändes åtminstone bra när Lotus fick ett namn till ansiktet han nu stod mitt emot.
"Jag är Lotus." Han tystnade, tvekade. Borde han säga något mer? "Vad har fört dig hit?"
Det verkade vara en vettig fråga. Lotus hade då aldrig valt att vandra över detta område ifall han visste hur det var. Han kunde inte förstå hur någon skulle medvetet söka sig hit.

Lotus. Figaro betraktade främlingen, kopplade ihop ansikte och namn. Det var alltid bra att känna till folks namn. Men det vore lögn att säga att namn spelade lika stor roll för honom nu som förut — han hade fått andra prioriteringar, helt enkelt. Andra saker att tänka på. Den andre verkade vara på sin vakt, och Figaro slöt ögat samtidigt som han lät tungan smita ut mellan läpparna och fukta nosen när nästa fråga kom. Vad har fört dig hit? Det var en mycket bra fråga. Han öppnade ögat igen. 
    “Många saker”, svarade han. “Ett mål. Slumpen. Ödet. Gudarnas vilja. Mina tassar. Många saker har fört mig hit, och många saker kommer att föra mig härifrån.” Det stämde för så många saker, när man tänkte efter. Han var en produkt av så många händelser, sammanträffandens skapelse, resultatet av oändliga misstag. Men han lärde sig av sina misstag. Det var åtminstone en sak som ingen kunde beskylla honom för; att vara enkelspårig. 
    Den långa, kattlika svansen snärtade till en gång bakom honom och han tog ett steg närmare Lotus med ett outgrundligt ansiktsuttryck. “Vad gör du själv här? Det kan vara dumt att vandra i dimma, vet du. Den här slätten är full av varelser, många av dem otrevligare än jag.” Rösten hans var sprucken och väsande men märkligt melodisk, och tillsammans med det stirrande gröna ögat gav han ett närmast hypnotiskt intryck, särskilt när han lät den kattaktiga svansen långsamt röra sig i en åtta bakom honom. Han valde en mer lättsam och undrande ton när han vred bort huvudet från Lotus för att låta blicken vandra omkring i dimman. “Är du vilse?”

Det var något med den andre som kändes olustigt, men riktigt vad kunde inte Lotus greppa. Trots det var den andre inte heller otrevlig eller hotande, mer udda. Och det var egentligen ingenting fel med att vara udda...
Öronen rykte på ninjavargens huvud medan han lyssnade till den lustiga förklaringen han fick på sin fråga. Och återigen kunde han se hur bra ordet udda faktiskt beskrev den ljusa vargen han hade framför sig.
"Jag... Ja, jag är vilse, kan man väl säga."
Han tystnade några ögonblick då minnet av den skrämmande varelsen han mött här på slätten dök upp i hans huvud. Var det dessa varelser som även den andre talade om?
"Det var väl inte direkt meningen att jag skulle hamna här. Jag lämnade min familj för att se världen. Och... sen var det väl mer okunskap om detta land som gjorde att jag hamnade på denna slätt. Jag tänkte att dimman kanske skulle lätta, men det verkade ju inte som att den gör det... någonsin."
Han himlade med ögonen, smått irriterad över sitt egna dumma val.
"Jag känner att det var dumt att välja denna väg, men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Jag mötte faktiskt en... otrevlig individ, kan vi säga. Jag hade tur som klarade mig undan."
Det var som om misstänksamheten hade släppt en aning, för nu kom orden mycket enklare, som på löpande band.

[Sorry för segt svar, haha!]

Han nickade långsamt när Lotus bekräftade att han var vilse. Ett lågt "hm"-ljud undslapp hans stängda mun. Han studerade tyst dimman som omgav dem medan Lotus fortsatte tala, och först när han tystnade såg Figaro på honom igen. Dimman verkade aldrig lätta här. 
    "Det har du rätt i", sa han. "Slätten är stor, och det hjälper knappast att dimman är så tät att man inte kan se när den tar slut." Själv orienterade han sig enbart med hjälp av dofter, för det var lönlöst att förlita sig på synen just nu. 
    Öronen spetsades plötsligt då den andre berättade att han mött en otrevlig varelse och hade tur som slapp undan. En blodsugare kanske? Var det möjligt att det i sådana fall var samma blodsugare som Figaro hade mött? Hur många vampyrer fanns det ens i landet? Det syntes på honom att han blev mer intresserad, hållningen blev rakare och blicken mer rättfram. 
   "Berätta", bad han, "vad var det för en individ? Vissa av dem dricker blod, som du kanske vet, och i så fall hade du en väldig tur." Han pausade i ett tiotal sekunder. "Jag mötte en blodsugare alldeles nyligen. Han verkade inte tycka om mitt blod, men han gillade verkligen mitt öga. Så mycket att han ville behålla det som souvenir." Axlarna hoppade till en gång i ett lågt skrockande skratt. Han var väl medveten om att det förmodligen var giftet i hans blod som räddat hans liv, men han tänkte knappast vara tacksam för det. Det var en riktig ödets nyck — att just det som dömt honom till konstant smärta skulle vara det som såg till att han fick fortsätta plågas. 

[Lugnt! :D]

Lotus stelnade till när den andre talade. Individer som dricker blod..? Vad var det han talade om?
Ninjavargen drog sig till minnes vid mötet med den onda individen som han stött ihop med i dimman. Denne hade varit skrämmande snabb, stark och talat på ett sätt som han funnit väldigt underligt. Men blodsugare..? Han kände sig osäker.
"Jag... jag vet inte."
Han fick en hållning om talade om osäkerhet, han visste inte riktigt vad han skulle tro om det som Figaro sade. Det lät som sagor, påhittade för att skrämma valpar.
"Den var en hane, en konstig en. Väldigt snabb och stark, och valde ord som var väldigt underliga tänkte jag. Han verkade inte förtjust i elden. Det var nog det som räddade mig, annars tror jag han hade haft ihjäl mig..."
Lotus kunde inte förstå att det kunde finnas så mycket ondska i en varelse. 
"Men en blodsugare..." Han tystnade några ögonblick när han sade ordet, det kändes konstigt och främmande. "Jag har inte... hört talas om dessa varelser. Det låter som sagor. Men du har mött en, säger du?" 
Han kände sig skeptisk.

Kargen lyssnade på Lotus beskrivning och hummade instämmande då och då, som om han kände igen det den andre pratade om. Han noterade intresserat det Lotus sa om elden, men lät honom prata till punkt innan han tog till orda igen. 
    "Jag hade inte trott på det heller, om jag inte hade sett en med egna ögon. Jag är övertygad om att han hade dödat mig om inte mitt blod smakat så förbannat dåligt." Vanliga vargar försökte inte tappa varandra på blod. Åtminstone inte vad han visste. "Kanske var det samma blodsugare som du mötte", fortsatte han med en kort nick. "Han talade högtidligt, men verkade helt vanlig annars. Ett ganska alldagligt utseende." Ärligt talat hade minnena av mötet börjat blekna redan — den konstanta smärtan i huvudet blev värre när han försökte tänka, förvandlades till ett dovt dunkande när han försökte minnas, och hela händelsen var så insvept i smärta att de flesta intryck stängts av efter attacken. Han mindes inte längre vad konversationen handlat om eller ens vad vampyren hette, trots att det inte var särskilt länge sedan. 
    Figaro återvände till nuet, lade huvudet på sned och lyfte på ena ögonbrynet. "Men du kan kontrollera elden, säger du? Vad mer kan du?" De flesta besatt två särskilda förmågor, hade han lärt sig, även om han själv bara besatt en och knappt det. Men det skadade aldrig att höra sig för. Lotus verkade vara ung och tämligen oerfaren, men han hade successivt lärt sig vikten av kontakter även om han tvivlade på att de skulle träffas igen.

Med en fundersam blick lyssnade Lotus till det den andre talade om. Det verkade som om den andre trodde på sin historia. Vad Lotus skulle tro hade han inte riktigt bestämt sig för ännu. Det verkade helt otroligt, han kunde knappt förstå vad de egentligen stod och talade om. Men samtidigt fanns det någonstans en logisk punkt i det hela. Trots allt var detta land fyllt av magier av olika slag, och där sades finnas varelser som var utöver den världsliga nivå som Lotus själv existerade på. 
Han hade hört historier, men aldrig riktigt funderat över saken. Valt att inte ha en åsikt i det hela. Och mitt i allt kastades detta i hans ansikte.
"Kanske," svarade han med en utdragen ton.
Vem, eller vad, han hade mött i dimman var ganska oklart. Och inte heller tänkte han vända om för att ta reda på det. Men Lotus bestämde sig för att vara mer aktsam framöver, med tanke på att Figaro kanske talade någon form av sanning. 

När så Figaro ställde en annan fråga kände sig Lotus aningen lättad. Tanken på dessa blodsugare skrämde honom en aning, skönt att tala om annat. 
"Mer?"
Det smärtade honom en aning att få den frågan, att faktiskt behöva erkänna som det var.
"Nej, jag... jag kan inget mer. Jag har bara elden. Konstigt nog. Alla mina syskon, plus min mor, hade två krafter. Men inte jag, jag har bara en."
Han hade alltid känt sig lite utanför, men tänkte att han kunde ju knappast vara ensam om detta. Dock verkade det nu, med tanke på Figaros ord, att två var det vanligaste.
"Du då?" frågade han för att rikta fokusen bort från sig själv. "Jag antar bara att du är en av de som äger två förmågor, med tanke på din fråga..."

Bara elden, alltså. Intressant. Han hade inte träffat någon annan som var som han, som bara ägde en kraft — åtminstone inte vad han kunde minnas. Men för varje dag blev det allt svårare att förlita sig på minnet, så han dröjde sig inte kvar vid den tanken särskilt länge. När frågan återvände till Figaro klövs munnen i ett kort leende och han fnös kort samtidigt som han snabbt tittade ner och sedan på Lotus. 
    "Faktiskt inte. Alla andra i flocken jag föddes i har två krafter, mina bröder också, men jag föddes bara med en. Jag trodde jag skulle upptäcka min andra väldigt länge, och att den bara tog längre tid på sig att visa sig, men snabbheten är den enda kraft jag någonsin haft." Och han hade fått lida mer för det faktumet än vad som var naturligt. Vargarna runt omkring honom hade inte funnit något större nöje än att plåga honom för hans hjälplöshet, som om det var hans fel att han fötts så. 
    Men nu visste han inte längre. Sedan han blivit förgiftad hade hans kraft försvagats — han kunde inte springa lika fort och inte lika länge. Men kanske hade han vunnit något ännu bättre, något mer användbart. Det glimmade till i det gröna ögat. 
    "Men så träffade jag en giftvarg", berättade han, "som bet mig. Tack vare henne har jag på sätt och vis fått en till kraft. Giftet i mitt blod var anledningen till att vampyren inte hade ihjäl mig, och det har andra fördelar också." Kargen tog ett litet steg framåt och huvudet knyckte till i en spasmisk rörelse. "Det är omöjligt att förstå om man inte upplevt det själv. Om jag vore mer generös hade jag erbjudit dig det. Du hade blivit precis som alla andra, fast bättre." Skuggan av ett leende flög förbi hans ansikte och fick den ena mungipan att rycka våldsamt. "Fast om du väldigt gärna skulle vilja är jag inte oresonlig."

Det låt något oroväckande i luften mellan de två vargarna, Lotus kunde känna det och när Figaro tog ett steg närmare var han tvungen att hindra sig själv från att backa. Han svalde kort, ville inte riktigt visa att han oroade sig över situationen. Figaro var visserligen inte otrevlig på något vis, även om han talade om lite lustiga saker... Men det var något i de där ögonen som fick det att krypa längs Lotus ryggrad. 
"Giftvargar och vampyrer..." Lotus upprepade den andre hanens ord med en viss misstro i rösten, samtidigt som tankarna susade förbi i en väldigt hög hastighet medan han letade ett sätt att slippa undan den pressande situationen.
"Oavsett vad du kan erbjuda måste jag tacka nej." Han försökte låta så trevlig han kunde. "Jag är den jag är, och jag är nöjd med det. Jag söker inget mer, varken ära eller berömmelse, inte heller att överskrida andra på något vis." 
Det handlade inte om att vara bäst, även om han tävlat med sina syskon, men mor hade lärt honom att vara ödmjuk. 
"Jag är dock glad att du funnit det positiva i din situation..."
Osäker på hur han skulle fortsätta tystnade han. Fortfarande skrek hans kropp åt honom att backa, att dra sig ur detta, men samtidigt ville han inte visa någon svaghet. Inte gentemot denna varg. Han var osäker på hur situationen skulle fortskrida då.

Oavsett vad du kan erbjuda måste jag tacka nej. Figaro fick kämpa för att undertrycka impulsen att fnysa högt åt den andre. Så tråkig! Han lyssnade inte riktigt på vad Lotus sa, han hade trasslat in sig alldeles för mycket i tanken på att faktiskt göra det för att kunna tänka på något annat. 
    Lotus sa någonting som Figaro inte uppfattade. "Hm", sa han tyst. Ögat var vidöppet och blicken vild men frånvarande på samma gång. Han satte kroppen i rörelse, tog ett fundersamt steg närmare samtidigt som blicken vandrade från marken upp till Lotus ansikte och stannade där. Adrenalinet fick smärtan att pulsera hårdare i kroppen och det blev svårare och svårare att tänka. 
   Så kanske ... Tänk inte. Gör det bara. Gör vad du vill. Vem kan stoppa dig?
   "Jag är rädd för att det inte är ett erbjudande", sa han plötsligt och lade huvudet på sned, samtidigt som något medlidande och tröstande smög sig in i hans röst och ansikte. 
    Så ung. Så mycket framför sig. 
    Det var synd, egentligen, på en så ung varg. Kanske skulle han dö direkt. Men om han överlevde … smärtan skulle förfölja honom resten av livet. Allt han skulle uppleva skulle vara för alltid befläckat av smärtan. 
    Men Lotus behövde lära sig. Man skulle nog kunna säga att Figaro skulle göra honom en tjänst. Det var det enda han skulle göra. En tjänst. 

Kargen stod mycket stilla, men plötsligt exploderade han i rörelse. Bakbenen tog kraft från marken och skickade den seniga kroppen framåt. Käftarna spärrades upp på vid gavel och han tog sikte på Lotus hals. Att bedöma avstånd var svårare med bara ett öga, men Figaro var inte helt oerfaren. 
    Hur det än var kände han tänderna rispa Lotus hud, hugga blint efter päls, vad som helst att hålla sig fast i. Likt en igel sökte han desperat efter något att bita sig fast i, och nu hade han bara en tanke i huvudet — att låta Lotus lida som han själv hade gjort.

Det oroliga känslan spred sig i kroppen på Lotus. Det var som att det låg i luften omkring dem. Som om hela världen förväntade sig att snart skulle något hända. Den unga ninjan skruvade på sig, kände hur han helst hade velat undvika detta. Men trots det stod han där han stod, ville inte backa undan eller vika ner sig, ville bevisa för sig själv att han klarade det här.
Och mot bättre vetande mötte han trotsigt blicken i Figaros ögon när denne tog ett steg närmare, yttrade orden som nästan verkade ödesbestämda. 
Och sedan skedde allt så fort, som en explosion.

Ett lätt kvidande ljud lämnade Lotus då han i ren panik försökte ducka och hoppa undan från den grå kargen som helt utan förvarning kastade sig över honom. Och han lyckades, delvis. Istället för att Figaro begravde tänderna i hans hals så kände Lotus hur smärtan exploderade vid ena skuldran, spred sig ned för hans ben och längs med hans rygg. Ett skrämt rop lämnade den unga hanen och han greppade desperat efter det försvar han bäst kände - elden.
"Vad gör du?!"
Lågorna slog upp från marken, omringade de två hanarna, slickade deras fällar med en onaturlig hunger. Ändå höll sig kargen kvar, Lotus kände hur tänder och klor pressades in i hans kropp, och paniken ökade.
"Släpp mig!"
Ett bett måttades mot Figaro, kanske inte för att skada honom, men för att varna honom. Samtidigt slet Lotus hela sin egna kropp åt sidan, ville undkomma den andre, samtidigt som han lät elden bränna dem båda kring tassarna. 
Den andre måste släppa honom snart, ifall han inte ville brännas levande.

Ur ögonvrån uppfattade han hur lågor slog upp kring tassarna på dem, och han mindes att Lotus berättat om sin kraft. Trots elden som sved trampdynorna och lukten av bränt hår som spred sig genom luften kunde han inte riktigt känna smärtan. Kanske berodde det på giftet, att smärtreceptorerna blivit så överbelastade eftersom ha alltid hade ont att de blivit avtrubbade. Hur det än var tog han till en början ingen större notis om elden, målmedvetenheten var större och för varje ögonblick som hans tänder var begravda i Lotus skuldra växte den. 
    Envist högg han sig fast och olika smaker trängdes i munnen — Lotus järnaktiga blod blandades med giftets frätande syra. Han kunde nästan känna giftet lämna hans mun och istället färdas in i Lotus öppna sår, och det var en tillfredsställelse för stor för att beskriva med ord. Kanske var det han gjorde fel. Lotus förtjänade inte det här. Men hade Figaro förtjänat att bli biten, i så fall? Vad var skillnaden mellan dem? Nu var den åtminstone en sak mindre. 
    Till slut, efter en onaturligt lång tid, reagerade han på elden och var tvungen att släppa taget om Lotus. Nöjt drog han sig tillbaka ett par steg, slickade giftblandat blod från läpparna och betraktade sitt verk. Lotus var tillräckligt förgiftad för att påverkas, den saken var säker, men Figaro var inte helt säker på om mängden räckte för att döda honom eller bara förvandla honom. Det spelade ingen roll heller. Hans verk här var uträttat. 
    Först nu märkte han att Lotus hade lyckats bita honom på sidan av halsen, inte särskilt djupt och inget att bry sig om. Figaro flåsade lätt när han talade och spottade ut en röd loska på marken.
    "Hata mig inte, Lotus, jag försöker bara hjälpa dig. Vidga dina vyer litegrann. Så att du förstår mig lite bättre." Han flinade åt sina ord. "Kanske kommer du att dö. Annars, lycka till i livet." Med de orden tog han ytterligare några steg bakåt utan att bryta ögonkontakten, innan han vände om och lugnt skrittade från platsen.

När den andre väl släppte sitt grepp om honom var Lotus inte sen att kasta sig undan, bort från den andre. Elden följde honom, lugnade sig tills endast små flammor fortfarande brann omkring honom. Med en ilsken blick mötte han Figaros giftgröna ögonfärg.
Den andre talade, men det var knappt Lotus hörde orden. Adrenalinet rusade genom kroppen och det var med flåsande andetag som han höll blicken fäst på kargen, vägrade släppa denne ur sikte. Tänkte inte ge Figaro ännu en chans att attackera på det hänsynslösa sättet som han gjort tidigare. Lotus kunde för livet inte förstå den andres beteende.
Varför?
Han ville fråga, men höll tyst. Såg istället hur Figaros gestalt försvann bland dimman. Pälsen var blöt av blod, men han kände ingen smärta. Inte ännu. Säkerligen skulle den komma senare. När han var säker och vågade slappna av.
Ett tag stod han kvar, sedan vände han sig om och gick. När han var säker på att Figaro faktiskt hade lämnat platsen.

[Avslutat.]