Azhekaslätten var sig lik, och tycktes på något magiskt vis stå utanför årstidernas beröring. När man väl var inne i dimman kändes det som tiden stod stilla, och den bristande vinden spädde bara på känslan av tidlöshet.
     Trots att stället i sig var frodigt, med gott om bytesdjur och i det stora hela intakt, så var det sällan man träffade någon här. Bortsett från svartvargsflocken och teatern i norr, så verkade det som att landskapet var nästan obebott. Kanske var den stundvis ogenomträngliga dimman avskräckande, men Rök trivdes i den. Det var väl inte speciellt förvånande, med hans dimmvargsblod.
     Efter många veckors återhämtande, hade han äntligen börjat känna sig som sig själv igen. Kroppen hade återfått sin styrka, och vingarna orkade bära honom igen. Kanske inte i samma utsträckning som innan, men tillräckligt för att Rök inte skulle gräma sig över det. Han hade seglat över landskapet, som en skugga i den bleka, dimmhärjade luften, när han genom ett uppehåll i diset fått syn på en ensam gestalt. Långsamt, försiktig med sin framfart för att förhoppningsvis inte avslöja sig själv, hade han svävat närmare. Det var då han insett att det varit Maksim.
     Rök hade inte sökt upp honom direkt. Istället hade han tagit mark en bit väst om honom. Kanske var det en omedveten känsla som hållit honom tillbaka, men han var tacksam över det. För snart hade tre till anslutit sig till honom, och där ibland visade sig en av dem vara Malva. Kanske borde han ha gett sig av direkt - han hade trots inte bråttom med sitt meddelande - men det var skönt att inte ha något måste hängande över huvudet. Så Rök fortsatte att förfölja dem, om än på avstånd. Noga med att inte bli upptäckt. Trodde han.
    Solen hade sjunkit och floden han befann sig bredvid var bara en becksvart skreva i marken, som en bottenlös spricka rakt genom världen. Dimman låg för tät för att stjärnorna skulle speglas i den, och månens ljus var knappt märkbart. Det enda som avslöjade dess rätta form var det oregelbundna ljudet av vattnet som skvalp mot vattenbrynet och den tunna strimma sandstrand.
     Plötsligt stod han där när Rök vände blicken, och han fann sig själv rycka till. De blå ögonen stirrade på honom, nästan lysande genom mörkret. Rök samlade sig snabbt och förvåningen rann av honom. Ett leende, knappt märkbart i hans svarta anlete tog form.
     “Ah, så du upptäckte mig,” han lät road, som om han var nöjd över att han hittat honom, “jag som tyckte jag var så försiktig.” Rök reste sig upp. Han visste inte vad han skulle förvänta sig. Det var länge sedan de setts, och den korta tiden de spenderat tillsammans som reskamrater kändes betydelselös. Men det lilla han lärt sig om Maksim, var att han inte var någon man lättvindigt skulle vända ryggen till. Instinktivt, med små, omärkbara signaler, gjorde han sig redo att ta till flykt om det skulle behövas. Öronen lyssnade ut i mörkret, men till hans glädje verkade han kommit ensam.
    "Ledsnade du slutligen på resesällskapet?” frågade han utan att egentligen bry sig om svaret. “Du slår mig som någon som helst reser ensam, trots allt.”

Maksim hade blivit en mästare på att upptäcka när någon förföljde honom. Kanske var det barndomens paranoia som ständigt höll honom på helspänn, eller kanske var det hans moders stränga uppfostran som lärde honom att alltid vara vaksam. Men nu var det en till synes harmlös vind som avslöjat det osynliga hotet bakom den böljande dimman. Den hade fört med sig en svart fjäder som för de flesta bara skulle vara en enkel fjäder, men för Maksim var den en tydlig varning. Han kände igen doften och hur den skimrade i solnedgångens sken.
    Han grubblade över varför Rök skulle välja att förfölja dem. Ingen rimlig förklaring kom till honom, men han visste att han inte kunde ignorera det. När den omaka gruppen till slut somnat, smet han ljudlöst iväg för att möta sin gamle resekamrat.
    “Du lämnade ledtrådar som en amatör,” hans ord klingade genom luften, hårda och osentimentala men med en underton av nyfikenhet som han inte helt kunde dölja. “Och till din fråga så hade jag hellre vandrat ensam. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig.”
    Maksim tog ett steg närmare och lät den blå blicken granska fakargen. I mörkret var det inte mycket hos Rök som gick att urskilja. Hans blick var mörk som natten, precis som hans svarta päls och vingar.
    Han kunde inte känna något hotfullt i luften, och valde därför att slå sig ned. Dessutom var han självsäker nog att veta att hans styrka vägde tyngre än Röks.
    “Så, Rök. Vad är det som för oss samman här, i denna ödsliga natten? Har du inte bättre sysselsättning än att jaga skuggor?” Maksim spände blicken i honom. “Du vet vad ju jag tycker om att bli förföljd.”

Rök log, ett leende kallt som och vasst som stål av silver. När Maksim satte sig ned tillät sig han att slappna av, men det var knappt. Det gick aldrig att vara för försiktig, det hade han lärt sig den hårda vägen.
     “Du är dig lik,” påpekade han med len röst, omöjlig att avgöra om det skulle vara en komplimang eller förolämpning. Ett kort, glädjelöst skratt lämnade honom.
     “Om man ändå hade tid nog att spendera med att jaga skuggor,” kommenterade han torrt. Maksims vassa blick naglade fast honom på plats, men han brydde sig inte om dess allt mer ansträngda grepp, om den osynliga kraft som satte klorna i honom. För han visste att han hade ett trumfkort.
     “Se så, var inte så stingslig nu. Är du inte glad att se mig? En simpel återförening av gamla vänner.” Rök sträckte på sig såg på honom med förnöjdhet som bara kunde tolkas som hån. Ändå vågade Rök inte dra ut på det mer när Maksims blick nästan tycktes borra sig igenom honom. Som en uppmaning om att vara försiktig ilade det i den skadade ögonhålan.
     “Jag har ett meddelande,” orden var allvarliga, men det fanns ändå en slags tillfredsställelse i dem. Rök dröjde på fortsättningen, ville ge utrymme för Maksim att grubbla, våndas.
     “Det är från din mor.”

Maksim kände hur irritationen växte inom honom. Hans tålamod var på väg att rinna ut som sand genom fingrarna. Det var sent inpå natten, och de hade vandrat hela dagen utan paus. Han hade varken tid eller lust att sitta här och låta Rök håna honom så öppet. Det var något med Röks kroppsspråk, en subtil nyans av överlägsenhet, som Maksim inte riktigt kunde sätta fingret på.
    "Du är dig däremot inte lik," sa Maksim, och hans blick fastnade på det ihåliga ögat och det fula ärret som skar genom Röks ansikte. Vad hade han råkat ut för? Rök hade alltid verkat listig och försiktig, en man som aldrig skulle låta någon komma så nära att de kunde skada honom. Det faktum att någon hade gjort just det var nästan ofattbart.
    "Ett meddelande?" upprepade Maksim misstänksamt. Tankarna rusade genom hans huvud som en stormflod. Rök hade sagt något som träffade honom som en knytnäve i magen. Mamma? Hon var den sista han förväntade sig höra ifrån. Hon hade övergivit honom, lämnat honom att klara sig själv. Och nu hade hon skickat ett meddelande?
    Maksim kände hur chocken lade sig som en kall hand kring hans hjärta. Han ville säga något, men orden fastnade i halsen. Det var som om hans tankar snärjde tungan och förhindrade honom från att tala. Han kände hur hans hjärta slog hårdare i bröstet. Tvivlen och misstankarna gnagde i honom, men han visste att han inte kunde låta chocken paralysera honom.
    ”Ge mig meddelandet,” sa han till slut, med en röst som skar genom nattens tystnad. I den här situationen var han tvungen att erkänna sig själv besegrad, för Rök hade fått honom på fall.

Bakom den tryckta tystnaden gömde sig känslor. Även om Maksim inte gav någon antydan till dem så kunde Rök ana. Varya hade varit mycket velig till beslutet, uppenbart plågad av otaliga tankar, innan hon slutligen bestämt sig. Det är så det får bli, hade hon sagt innan hon jagat iväg honom.
     Rök log, som om skärpan i Maksims röst inte lika gärna kunde varit en kniv mot hans strupe. Han drog ut på det med ett ögonblick, fortfarande medveten om det osagda hotet som hängde i luften.
     “Hon vill träffa dig.” Rök förblev stilla, den mörka blicken orubblig för stunden. Men när han fortsatte tala mjuknade han upp igen, tydligt att det han sade var hans egna ord och inte hennes. “Hon har inte mått så bra senaste. Nog för att jag tvekar på om hon någonsin gjort det, men nu har det varit… extra dåligt.” Rök sköt en blick på honom, trots att han inte väntade sig någon ytlig reaktion. “Hon sa inte mer än så, egentligen. Hon vill träffa dig. Om det inte vore för hela- ja du vet,” vampyr jagad av andra vampyrer och vampyrjägare, “så hade hon nog letat rätt på dig själv.” Det var ren spekulation från hans sida. Varya berättade knappast mycket om hennes avsikter eller inre funderingar. Men Varya var misstänksam och paranoid, och skulle nog helst se till att göra allt själv - om hon kunde.
     “Så, vad är ditt svar?”

”Träffa mig?” Orden kändes som torra löv i hans mun, sköra och obekväma. Maksim försökte förstå varför Varya ville träffa honom efter allt som hänt. Varje gång han tänkte på henne, kände han en tung sten i bröstet. Det enda han försökt göra under det senaste året var att hitta tillbaka till henne, att förstå vad som hade drivit henne bort från honom från första början.
    Hans hjärta slog vilt, och han fick hejda sig själv från att skrika ut ett desperat ja. För hur mycket han än längtade efter att se henne igen, kunde han inte glömma sveket som skar genom hans själ. Inte ens när Rök talade om hennes dåliga mående rörde han en min. Det som i stället fångade hans uppmärksamhet var det faktum att Rök verkade veta mer än han borde. Hade Varya verkligen anförtrott sig åt honom?
    En ilning av misstänksamhet och svartsjuka for genom Maksim. Han kände blodet rusa.
    ”Vad spelar du för spel, Rök? Springer du ärenden för vampyrer nu?” Den sista meningen var knappt hörbar mot det ständiga sorlet från floden, men den bar en skarp kant av ilska och misstro. Han kunde inte riskera att Lev eller Radagast fick nys om det här.
    Maksim såg på Rök, försökte läsa av hans tankar. Varje liten ryckning i hans ansikte, varje uns av osäkerhet, skulle kunna avslöja sanningen. Men Rök stod där, lika uttryckslös som en staty, med ett öga som verkade dölja en hel värld av hemligheter.
    ”Jag vet inte.” Kanske var det de ärligaste han någonsin varit med Rök. Nu när hon äntligen var så nära – så visste han inte. Skulle han kunna förlåta henne? ”Vart är hon?”

“Alla måste livnära sig på något,” svarade han honom med en simpel axelryckning. Det fanns många anledningar till varför han valde att beblanda sig med dem. Så länge det var lönsamt skulle han fortsätta. Hemligheterna de hade var dyrbarare än någon juvel som gick att köpa.
     Rök blev förvånad av Maksims svar. Han hade väntat sig mycket, men inte den genuina villrådighet han skymtade.
     “Gömmer sig,” svarade han kort. “Hon stannar aldrig länge på samma plats.” Det var emellanåt svårt att hitta henne, men han hade lärt sig se spåren, memorerat hennes rutter genom landet.
     “Hon är livrädd, litar inte på någon,” påminde han honom, egentligen osäker på om han förstod det. “Men det kommer finnas en eskort i Civitas under nästa månvarv. Han har blivit betald att inte säga vart ni ska, men kommer leda dig till henne.” Rök drog på mungiporna. “Sen när ni är framme, vill hon att du dödar honom. Som en säkerhetsåtgärd.” Det hela kändes som en dum risk att ta, även trots att Varya försökte försäkra sig om att hålla sin position dold. Även om Rök inte visste varför, så var det uppenbart att hon var desperat. Men efter vad?
     “Och, du gör det nog bäst att komma ensam.” Rök såg menande ut i mörkret bakom Maksim, där han visste att hans sällskap vilade.

Maksim höjde ögonbrynet och hans blick blev plötsligt isande kall när han fixerade den på Rök.
    “Jag hoppas för din egen skull att det här inte är en lek för dig,” sade han med en hård röst. Under den korta tiden som Maksim och Rök hade spenderat tillsammans, hade Maksim lärt sig att Rök var en mästare på att säga precis det man ville höra. Men att lura honom om en träff med sin mor? Maksim kunde inte komma på en anledning till vad Rök skulle vinna på ett sådant spratt. Om det hela inte var ett bakhåll för att röja honom ur vägen, såklart.
    Hans ögon vandrade långsamt bort från Röks ansikte till källan av det porlande vattnet. Det var för mörkt för att se något, men han behövde inte se.
    “Vad tjänar du på det här? Vad har hon erbjudit dig?” ville han veta. Hade det varit i utbyte om informationen om vampyrerna? Kristaller? Maksim visste inte. “Och oroa dig inte för mitt resesällskap,” fortsatte han med en kort ton, “är bra på att bli av med dem.”

“Tsk,” avfärdade Rök honom snabbt. Misstänksamheten var inte obefogad, men samtidigt bekräftade den värdet av meddelandet. Vad nu Maksim skulle välja att göra med det värdet, var bortom hans bestyr.
     “Det är mellan henne och mig,” svarade han kort. Rök sträckte på sig, släppte sin förstelnade hållning som ett första tecken på hans annalkande avfärd. Nu hade han gjort sitt, och friheten han kände av att ha ännu en börda lossad från sina axlar fyllde honom. Lättnad.
     “Nå väl, du behöver inte bestämma dig nu. Du har ett månvarv på dig.” Rök lösgjorde sina vingar en aning.
“Något du vill att jag hälsar? Jag har ändå vägarna förbi, menar jag.” Rösten speglade hans sedvanliga sarkastiskt roade ton. “Gratis - för gamla vänners skull.”

Det fanns så mycket Maksim ville skicka med till sin mamma, så mycket han ville säga till henne. Hans tankar snurrade kring alla ord som aldrig tidigare yttrats, hemligheter som brände på tungan. Men han litade inte heller på att Rök höll hans ord för sig själv. Han kunde se glimten av nyfikenhet i Röks ögon, ett löfte om att varje hemlighet skulle bli ett vapen i hans händer.
    ”Nej,” svarade Maksim kort, och vände bort blicken för att dölja sin frustration. Tystnaden som följde var tung och fylld av osagda ord.
    Efter en stunds funderande ändrade han sig dock, precis i samma stund som Rök tänkt lämna platsen. Kanske fanns det en sak han kunde dela.
    ”Eller vänta,” sa han och såg upp igen. ”Du kan hälsa henne att jag blivit pappa.” Orden hängde kvar i luften. Det var en enkel hälsning, men dess betydelse var enorm. Kanske, tänkte Maksim, skulle det ge hans mamma en strimma av glädje mitt i allt mörker. Kanske, skulle det få henne att återvända till honom. Men han insåg också hur farligt det var; vilken motsatseffekt det skulle kunna ge. Men det skulle visa henne att han mot alla odds faktiskt klarat sig och det viktigaste av allt: han var inte ensam.
    Det faktum att han inte hade någon koppling till sina egna barn, eller ens träffat dem tänkte han inte nämna nu.

Av allt Rök hade kunde väntat sig, var det som lämnade Maksim, aldrig något av det. Han stelnade igen och en glimt av förvåning strök över hans uppsyn som doldes lika fort. Menade han allvar? Den svarta dimmvargen lutade lite på huvudet och studerade den andre. Det var isåfall en otrolig lögn. En lögn som han inte alls kunde förstå meningen med, eller vad Maksim skulle vinna med den. Så han beslutade sig för att det var sant.
    “Du slutar aldrig förvåna,” konstaterade han högt med ett roat flin på läpparna. Denna gång var det äkta. Även om han gärna hade grävt mer i ämnet, var han smart nog att inse att Maksim aldrig skulle ge honom något. Med vem? Vart var dem? När? Det var många frågor, som han även visste att Varya skulle försöka pressa ur honom. Om Maksim var oberäknelig, så var han osäker på vilket ord som han skulle beskriva henne med.
     “På återseende.” I en och samma rörelse svepte han runt och tog språng. Dimmorna krusade sig som vågor på havet när han pressade sig uppåt igen. Ett steg närmare frihet, påminde han sig själv när han seglade över havet av dimmor, och vidare mot horisonten.

[Avslutat]