Amanita vandrade ut från sitt gömställe när solens strålar äntligen vandrade ner längs horisonten. För många kunde det upplevas som något som gick väldigt fort, men för henne var de sista minuterna nästan plågsamma. Hon ville fram, ut och röra på sig. Äntligen. Hon stretchade ut den långa slimmade kroppen och den svarta pälsen skimrade vackert i mörkblå toner. Dimman hade lagt sig över skogen och så även över Numoorislätten. Hon tog sig ut från de sista trädstammarna som gränsade Kaiwood till slätten. Hon svepte smidigt fram över det nästan spöklika landskapet. Det var så tyst och stillsamt. Det hade nästan blivit lite öde sedan Qu lämnat slätten, men det gjorde henne inget. Det var lättare att finna byten av alla dess slag. Just denna natt var hon hungrig och det var dags att se hur mycket hennes träning hade gett utdelning för. Hon behövde pressa gränserna för att veta. Som mätt och belåten var det enklare att sluta och det var logiskt. Hon var inte dödligt hungrig, men nog lät monstret extra mycket där inne denna natt. Dags att testa gränserna. Hon såg sig om och lät hörseln och nosen göra jobbet. Med svävande steg följde hon upp spåret av närmsta doft och ljudet av vargen steg i takt med att avståndet minskade successivt emellan dem. Hon var på jakt och monstret jublade inom henne, törsten efter blod ökade och det turkosa ögat hade lämnat sin vanliga färg för att bli alldeles blodrött precis som det andra. Ett matchande par. 

[Dispari]

Solen sista strålar lämnade Numoorislätten och lämnade den i ett dunkel. Den svarta tiken rörde sig fram mellan det långa gräset. Solens värme hade lämnat henne. Det var så hon förstod att solen gått ner och natten natten tagit sin början. Hög tid att söka efter en trygga plats  att vila för natten. 

Med hjälp av sin energi kraft kunde den blinda tiken ta sig fram relativt obehindrat. Dock uppfattade hon inte den varelse som närmade sig henne. Kände inte spänningen av ett rovdjur på jakt. Inte förrän hennes skarpa hörsel uppfattade ett vagt rassel från en varelse som rörde sig igenom det höga gräset anade hon oråd. "Vem där?" Hennes röst var klar och tydlig men med en gnutta osäkerhet i sig 

Ursäkta stavfel men skriver från mobilen

Amanita blev ändå förvånad över att varelsen hade hört henne på ett så pass långt avstånd, men det avslöjade sig ganska snart. Hon befann sig mitt framför tiken, men denne kunde inte uppfatta Nita's siluett. Ack, ve och fasa stackars lilla lamm! Tanken var menat till vargen framför henne som inte kunde se. Dennes blekfärgade ögon var på något sätt vackra och Amanita hejdade sig för två korta sekunder. Den lät så osäker. Hungern rev i hennes buk och monstret röt av ilska. Den ville ha kontrollen, men hon gav sig inte. Kampen för henne var så mycket större, så mycket viktigare. 
- Förlåt.
Viskade hon, men tillräckligt högt för att tiken skulle höra henne. Hon visste inte om det skulle gå vägen, men man måste chansa för att vinna. En sekund tog det för henne att minska avståndet emellan dem till intet. Nästa högg hon tag med sina kraftfulla käftar och långa vampyrtänder om tikens nacke och hals, med ett kraftigt ryck drog hon ner bytet på marken och lät blodet mätta hennes hunger. Det var näst intill omöjligt att sluta, monstret kastade sig över hennes sinne som en dimma och det mesta blev svart. Hon kunde känna värmen från blodet när det pulserade genom vargens kropp ut i Amanitas käftar. Det dånade i hennes öron för varje slag som vargens hjärta tog och hon visste att monstret inte skulle vara nöjd för ens det tystnade. Det var när slagen blev allt svagare som hon själv började vakna till liv igen och som en blixt från en klar himmel slutade hon. Tappade taget om kroppen. En kall kåre gick genom hennes inre, mestadels av rädsla. Skulle hon ha tagit ännu ett liv? Det tog ett tag innan hon faktiskt kunde fokusera tillräckligt för att faktiskt höra att vargen fortfarande levde. Hon försvann iväg under en kort stund och kom tillbaka med ett byte, för vargen och inte för henne. Den behövde äta för att återfå lite styrka och Amanita ville försäkra sig om att denne överlevde. Så hon stannade på platsen, väntade.

Ett svagt förlåt sedan smärtan i halsen och det kraftiga rycket så hon laddade på marken med den andra över sig. Hon tjöt till just som den andra slet omkull henne och hon kämpade emot. Kände hur kroppen tömdes på det livs viktiga blodet. Vad var detta för varelse. Det hon kände med tassarna då hon försökte knuffa bort den andra tydde på varg och doften var även varg lik men ändå inte. Det tog inte lång tid förrän hon slutade kämpa, insåg att det var lönlöst och i stället samlade sin sista energi hon lagrat för att släppa lös allt på en gång i ett sista desperat försök att få bort förövaren då denne plötsligt släpper hennes hals. Ari ligger och andetagen är svaga, hjärtat kämpar med att pumpa runt den farligt låga mängden blod och allt snurrar. De bleka ögonen är slutna och den energi hon tänkte släppa lös fokuserar hon i stället på att få hjärtat att fortsätta slå, på att överleva, på att sluta de håll i huden så inte mer av hennes livsviktiga blod slapp ut. 

En lång stund ligger hon där, känner bara den egna metalliska doften av sitt blod. Omedveten om att den avstå försvunnit och kommit tillbaka. Omedveten om bytet. Sakta börjar kroppen lugna ner sig. Den energi hon kunde behålla får hjärtat att slå stadigare och andetagen blir starkare. Fick huden att sluta sig igen för de sår den andra orsakat var ändå inte så allvarliga. Då känner hon den starkare doften av bytet och den vaga varg lika doften av den andra. Mycket försiktigt kämpar hon sig upp från sidan till att ligga på magen med huvudet höjt mot den andra. "Vad är du?" Får hon fram. Hon hör själv hur svag hon låter. "Vem är du?" En andra fråga för något namn borde den ju ha. Bytet gör henne förvirrat. Vad hade den andra gjort med henne och varför. Varför låg det ett byte inom räckhåll för henne. Allt snurrade av blod förlusten och utmattning.

Amanita studerade händelseförloppet framför sig, hon kunde höra hur hjärtat hölls vid liv och hon kunde se när såren läktes igen. Det var fantastiskt att få se. Det var faktiskt ren och skär lycka som spred sig inom henne när hon såg hur vargen kämpade för sitt liv. Nita låg kvar, studerade vargen även då den valde att lägga sig mer upprätt. Hon ruskade på huvudet vid alla dessa frågor, de hade tid. Blicken gick mot himlen, nog var det en lång natt de hade framför sig. 
- Ät lite, du behöver det. 
Sa hon och låg vakandes kvar, bara en liten bit ifrån vargen. Hon såg sig omkring då och då, men förlitade sig mest på sin fantastiska hörsel. 
- Jag råder dig att ta det lugnt den kommande natten, men annars ser det ut som att du kommer klara dig.
Sa hon sedan och reste på sig för att ta ett steg fram och putta det mindre hjort djuret närmre tiken. Det var som att saker och ting inte vägde något för henne och hon glömde ibland själv bort hur stark hon faktiskt var. 
- Tack. 

I och med att hon kunde dra lite energi från naturen runt henne kunde hon öka sin egen kapacitet och orka lite mer. Hon kunde nu annan den energi den andre hade. En helt annorlunda energi och vag men än dock där. Det kändes konstigt och hon tippade huvudet på sned. Försökte fokusera sin energikraft på den andra men det var svårt. Det var som om den undvek hennes kraft eller som att hennes energikraft inte bet på den andra. 

Den andra sa åt henne att äta och vila. Sedan tackade den andre henne. Av rösten att döma lät det som en hona. Ari visste inte vad hon skulle tro. Honan hade attackerat henne och tömt henne på blod sedan erbjöd hon mat och tackade henne. Hon kunde känna hur den andre puttade något närmare. Av doften att döma ett byte. Det vattnades i munnen och kroppen skrek efter föda för att kunna återhämta sig. Sakta satte sig Ari upp. Darrig och svag men med en järn vilja som tvingade hennes kropp att lyda. "Vem är du..." Ari frågade med en mjuk stämma där man kunde höra att hon var genuint nyfiken om än lite osäker.Ari ville veta. Hon sänkte huvudet mot hjort djuret och rev uppp buken för att komma åt den energirika levern först medan hon väntade på svar från den andra honan. Även om hon attackerat henne och skadat henne verkade hon inte ond och verkade bry sig om att Ari skulle överleva. Då Ari fick tag i levern drog hon ut den och tuggade i sig den.

Amanita studerade vargen framför henne, hon gillade att se dem som individer och inte bara byten. Hon behövde dem för att överleva, men troligtvis var hon på väg att lära sig att överleva på dem utan att behöva ta deras liv ifrån dem. Med ett tredje lyckat försök och det första vid hunger kände hon sig otroligt hoppfull. Det kändes bra att åter igen ha ett mål, en dröm och något att sträva efter. Hon hade länge vandrat utan syfte, men nu hade hon funnit det igen. Det gjorde att hela hennes växen lyftes upp och hon var mer sig själv igen, som hon en gång i tiden var. Innan hon förlorade sig själv. Hon ryckte till vid frågan, var inte riktigt berädd på att honan skulle tala till henne, inte riktigt ännu. Vargen var smart, hon kunde se hur denne letade fram de mest energirika och mest näringsrika delar ur bytet. Det var en överlevare och Nita var övertygad om att denne skulle klara sig fint. 
- Jag är Nattens barn. 
Hennes röst var kall, nästan ihålig. Det var vem hon var. Född att slaviskt leva i mörker och följa solens minsta vink. Hon var en slav och hon hatade det. Kanske var det därför hon var så beslutsam i att övervinna hungern, få total kontroll och lära sig hantera den. Kanske gick det aldrig? Men så länge hon blev bättre fanns det hopp inom henne. Då skulle hon känna sig mer befriad, men aldrig helt nöjd. Vilken förbannelse. 
- Vem är ni?