Den röda unga hanen traskar fram genom Kawazatri's växtlighet. Han har lyckats finna en liten vattenkälla och har stannat och släkt törsten lite. Det tropiska klimatet i den här skogen är helt otrolig. Och luftfuktigheten är rätt kvävande. Men om man jämför med kylan som börjar få grepp om landet nu så är det ändå en skön omväxling. Kawazatri är en fin skog.

Unghanen har klivit ner i källan och vattnet står honom till magen. Han dricker i djupa klunkar och det är svalkande och härligt. När han är nöjd höjer han huvudet och vattendroppar faller från hans haka. Han slickar sig om munnen. Sen börjar han plaska runt i vattenkällan. Han skrattar lätt för det är så kul. Han blir blöt över hela kroppen och vattnet skvätter åt alla håll och kanter. Även om han inte kan höra plaskandet så är det kul att plaska runt i alla fall.

Den svarta tiken hade vandrat in i en skog och sakta hade luftfuktigheten fått henne att inse att hon hade lämnat de tidigare området hon befunnit sig i för att vandra in i ett helt nytt ställe. Hon höll fortfarande på att lära sig hantera sin kraft även om detta var något hon levt med hela livet men under senare åren hade hennes kraft ändrat karaktär och nu var det som om hennes kropp gav ifrån sig små små energi stötar så hon fick en vag vag uppfattning om världen runt henne. Hon förlitade sig fortfarande på sina andra sinnen och hon tog sig fram så nära felfritt en bild varg kunde.

Då ljudet av plaskande vatten och lätta skratt nådde hennes känsliga öron vred hon huvudet åt de hållet och lyssnade noga. Någon hade kul lät det som och hon bestämde sig för att ta sig närmare och ta reda på vem denna glada varg kunde vara.

Efter att ha gått ett tag så anade hon att hon var framme och hon stod stilla och bara lyssnade på ljudet vargen gav ifrån sig. Den söta doften av den friska sötvattens källan och doften från den unga hanvargen blandades väl med skogens mylliga dofter. Ett vagt leende spelade på hennes läppar då hon bara stod där och lyssnade och drog in de olika dofterna som blandades runt henne. Den långa luggen hängde som vanligt ner framför hennes ögon och i stort sett dolde hennes dimmiga ögon.

Han fortsätter plaska. För det var så kul. Och är man ensam får man hitta sätt att roa sig på bäst man vill. Hans skratt kan han inte riktigt stoppa henne. För honom känns det som häftiga utandningar bara. Att det kommer ljud med hör han inte. För han hör ingenting över huvud taget.

Överraskat rycker han till och blir stilla när han lägger märke till vargen som stannat en bit bort och står och ser på honom. Unghanen kliver upp på torr mark och vattnet droppar från hans blöta päls.
"Hej". Hälsar han glatt och svansen börjar vifta. Han håller sig dock från att ruska av sig den värsta vätan så han inte råkar skvätta ner främlingen. Det vore inte så trevligt. Han ser nyfiket på främlingen. En svart varg. Tik verkar det som. Hon har väldigt nätt kropp. Och en lång lugg som ligger ner i ögonen på henne.

Hon hör hur plaskandet upphör och hur vargen kliver upp ur vattnet. ur det droppar från hans päls. Då han hälsar vrider hon huvudet så det är vänt mot honom. Luggen döljer fortfarande de dimmiga ögonen. Hon klippte lite med öronen och nickade som hälsning innan hon öppnade munnen och talade med en ljus mjuk stämma. "God dag".

Hon insåg plötsligt att hon vandrat in till en främling som hon inte hade någon aning om vem denne var eller hur denne var som. Hon stod dock stilla. Lyssnade, drog in dofterna, kände av marken under sina tassar, energierna som flödade. 

"Vem är ni om jag får fråga?"

Han står stilla. Öronen står spetsade på hans huvud och svansen viftar ivrigt bakom honom. Främlingen verkar vara vänligt sinnat. Man kan ju aldrig veta säkert men så här långt verkar det säkert. Den intensiva gröna blicken studerar henne. Nyfiket.

"Mitt namn är Törne". Presenterar han sig när hon frågar om hans namn. Tiken har en väldigt ljus stämma. Hon verkar vara i hans ålder.
"Vad är ert namn?" Frågar han sedan och väntar ivrigt på svar. Törne är alltid glad och social av sig. Han föredrar att ha sällskap framför att vara ensam. Men han har inget emot ensamheten. Men det kan lätt bli för ensamt. Och då han inte hör någonting heller känns det lite som att han ska bli galen. Men det är sådant man vänjer sig vid.

Den unga svarta tiken stod och lyssnade på omgivningen samtidigt som hon lyssnade på den unga hanen. Kände även av världens impulser av energi som hon kunde känna av och på så sätt bilda sig en vag uppfattning om hur världen runt henne såg ut. Hon tippade huvudet lite lite på sned och log vagt men vänligt mot honom.

"Trevligt att träffas Törne. Du kan kalla mig för Ari" Hon presenterade sig sällan för sitt hela namn då hon i hela sitt liv kallats för Ari även om alfan döpte henne till Dispari. "Så vad har fört dig till denna skog Törne"

Ari. Det var ett lätt namn att tyda från hennes läpprörelser. Svansen viftar snabbt och glatt bakom hanen.
"Detsamma, Ari". Svarar han henne. Hon verkar vara trevlig. Och då är detta ett trevligt möte.
"Bor du här i skogen?" Frågar han nyfiket. Det vore trevligt att föra ett samtal en stund. Om hon inte misstycker. Törne tycker om att samtala med främlingar. Det är trevligt att bryta ensamheten en stund. Han tycker inte om att vara ensam. Men det är så livet som vandrare oftast ser ut. Man lever sitt liv ensam. Det gör honom ingenting. Men tystnaden som han alltid har levt mer kan kännas för mycket ibland. Han trivs med andra vargar omkring sig. Även om han inte kan höra dem.

Ari log mot honom och lade huvudet lite på sned.Då hon inte kunde se honom, se hans kropps språk, så lade hon mycket stor vikt vid hans röst och hon kunde inte tyda någon kyla eller ovilja i rösten så hon började slappna av. 

"Nej jag bor inte i denna skog. Jag är en vandrare och har inget fast hem. Och ni? Är detta ert hem?" Hon satte sig ned med en smidig rörelse. Avslöjade kargen i henne. Skogen var full av ljud men ändå fridfull. Vattnet som hade sitt eget speciella lugnande ljud och de fåglar som levde i skogen och kvittrade och sjöng. Allt fick henne att slappna av i denna främmande vargs sällskap.

Nej, det verkar inte som att Ari bor i den här skogen. Hon är vandrare som han själv. Hon frågar om Törne själv bor i denna skog. Han skakar lätt på huvudet och studerar henne när hon sätter sig ner.
"Jag är med vandrare". Svarar han henne. Han bor inte heller i denna skog. Men det är en trevlig skog. Värmen kan bli lite för tryckande men det är en förunderlig skog med massa underliga växter och djur.

Han sätter sig själv ned med lätta rörelser. Svansen sveper till bakom honom och lägger sig sedan på marken rakt ut bakom honom. Öronen står orörliga på hans huvud och han håller fokus på Ari. Då och då släpper han henne snabbt med blicken för att söka av området omkring dem. För att vara helt säker på att de är ensamma. Så fäster han snabbt blicken på Ari igen för att inte missa något ifall hon skulle säga något. Nosen darrar lätt hela tiden för att hålla koll på dofterna runt omkring.

Hon lät sina sinnen utforska omgivningen. Lät energierna tala om för henne hur skogen tedde sig i stora drag. Visst saknade hon synen men och det var inte lätt alla gånger att inte se men hon kunde ändå uppfatta mycket igenom att känna av energier och hon förlorade sig mycket på lukt och hörseln. 

Hennes känsliga öron uppfattade hans rörelser, öronen vart ständigt i rörelse i jakt på okända ljud. "Känner du till denna skogen väl?" Ari började känna att hon ville hitta ut ur denna skog då den dels var fylld med så många främmande ljud och dofter plus att den kvavt värmen påverkade henne allt mer. "Jag skulle gärna vilja hitta en snabb väg ut och min förmåga att orientera mig i denna skog är inte den bästa" Hon log lite vagt mot honom men visste inte om han sett hennes ögon ännu. 

(Svarade från mobilen så ber om ursäkt för eventuella konstiga ord :-p)

Om han känner till denna skogen väl? Han lyckas precis återvända med blicken till henne just som hon talar igen. Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, jag har inte varit här så många gånger tidigare". Han vandrade igenom här någon gång när han var liten. Men så vidare orienterad i den här skogen är han inte.
"Följer man bäcken kan man nog hitta ut snabbare än att bara irra omkring, tror jag". Säger han. Det är så han själv brukar göra ibland.

[Aj, tappade tråden när jag försökte komma på något. Så det blir lite kort och lustigt. :P]

Dispari lyssnade på hanens ord och nickade. Han hade rätt. Bättre att följa något än att bara irra omkring. "Tack" Sade hon kort och log vänligt. "Jag ska följa bäcken uppströms och hoppas det är rätt väg ut ur denna skog." Sade hon med en vänlid stämma.

(Ursäkta super segt svar men avsluta detta nu? )

Avslutar detta roll nu.