Natten hade dragit sitt mörka täcke över den lugna skogen för länge sedan, men inte förens nu hade den unga vargen hunnit lägga sig till ro. Han gnagde intensivt på en hjort han lyckats fälla, visserligen var den ung och skadad, men han var trots detta stolt. Han lyckades mest fånga någon enstaka kanin eller annan gnagare, om han inte varit tvungen att gå hungrig det vill säga. De stora trädkronorna bildade ett tak över ynlingens huvud. Han saknade att studera stjärnorna, finna bilder och drömma sig bort i nattens lugn. Men han hade inte funnit en plats bättre än lövskogen, dess glada färger såg så inbjudande ut under dagtiden och under nattetid kände han sig, förvånansvärt nog, säker i denna skog. Det kändes som att det inte direkt kryllade av främlingar eller faror så han kunde för en gångs skull sluta ögonen och vila för en timme eller två. Han brukade annars försöka hålla sig vaken, man visste aldrig vem man kunde irritera genom att bara vara ivägen.
Men just nu var han alldeles för upptagen med sitt byte för att fundera över säkerhet eller mysfaktorer. Han bet tag i hjortens muskler kring halsen och slet som en galning innan han började tugga i sig köttet, det var länge sedan han åt och han njöt av känslan som spred sig i hans kropp.

Skogen som han hade sett så vacker för några månader sedan hade förvandlats till en mardröm. Han kände sig jagad, inte av en individ utan snarare minnena. Denna skog hade blivit en hemsökt plats för honom, och han var desperat över att få komma härifrån. Men hittills verkade han inte lyckats. 

De guldfärgade ögonen letade frenetiskt i dunklet emellan trädstammarna. De tjocka lövverken låste ute månljuset, endast svaga luckor i lövtaket släppte in ljusstrimmor - som tur var så störde det inte honom alls. Så fort det hade blivit mörkt, hade han som en lampa tänt sin horn och de lyste klart upp området omkring honom. Hanen hade följt en upptrampad stig ett tag nu, men det kändes inte som att den ledde någon vart - men han hade ingen bättre vägledare.

En vindil drog med sig doften av jord, koda och blod. Thalion stannade tvärt upp. Blod? Inte vargblod, utan den sortens blod som fick det att vattnas i munnen på honom. Hungern började genast bröla i hans mage, men det var inte därför han valde att svänga av stigen - han ville hitta en väg härifrån. Dränkt i bloddoften kände han en vargs lukt - frågan var om den var gammal eller om det fortfarande befann sig någon i närheten. Nosen vibrerade febrilt när han guidade sig genom skogen. 

När lukten blev starkare sänkte han ljusstyrkan på sina lysande horn. Han var medveten om att de skulle dra till sig uppmärksamhet, men han var inte här för att smyga sig fram på någon. Bakom några buskar kunde han skymta vitt. Han kunde höra tuggandet och insåg att det var den vargen som han letat efter. Blodlukten var så dominant att han knappt kunde urskilja någon annan doft. Han tog några steg åt sidan, och fri sikt över hanen och dess byte - en hjort. Hungrigt slickade han sig om munnen, men sköt tanken åt sidan för att återkomma till den ursprungliga anledningen till varför han kommit.
"Hej. Ursäkta att jag stör..." Han hoppades att vargen var trevlig, men han hade inte riktigt tid att vänta för att se efter. Han ville ut härifrån, så fort som möjligt.
"Du vet inte hur jag fortast hittar ut ur Lövskogen?" rösten var dämpad, men vänlig. Något stressad kanske, men inte så mycket så att han lät rädd.

Alldeles borta i att äntligen mala köttet i munnen och försjunken i dess smaker var det först när någon tycktes var alldeles intill som han slet intresset ifrån bytet. Han kände sig lite förvirrad, som när man precis vaknat upp ur en djup sömn, när han mötte en främmande varelse med blicken. I annat fall hade den vita kastat sig upp på alla fyra och rusat därifrån utan någon tvekan. Men han var hemma igen, han var trött och ville inte ge sig av, inte röra sig en enda meter så han låg och stirrade på det där som förstelnad. Han hörde orden som lämnade den andres mun, han förstod vad han sa och nickade bara lite långsamt.
Benen var normala, likaså kroppen och ansiktet. Men på den främmandes huvud stack två horn upp. Var detta en hjort eller en varg? En blandning? Kunde hans mor eller far vara sjuk nog att...?
Den vita återvände till verkligheten och insåg att varghjorten hade ställt honom en fråga. Han blinkade ett par gånger och trodde för en sekund att han drömde, men valde att svara på frågan så gott han kunde.
"J-ja... Eller, det beror väl eh på. Asså vart du ska." sa han försiktigt och kände sig osäker. Han kom på sig själv med att nästintill stirra på den brunas krona och drog snabbt undan blicken. "Förlåt." klämde han ur sig lite tyst.

Hans blick hade fallt på hjorten, den var inte det minsta lik den bruna vargen. Den döda saknade hornen som prydde huvudet men det fick ändå Alduin att känna sig mer osäker på främlingen. Hans blick smög försiktigt tillbaka till främlingen men var noggran med att se honom i ögonen men Alduins lilla rädsla för den andra var säkert synligt i hans egna ögon.

En kort paus dröjde. Den vitpälsade verkade något förundrad över honom. Lite obekväm vred han sig på plats - vad var det som gjorde hanen så... stirrig? 

När den vite svarade, nickade han kort. Inte förrän han kvickt vände bort blicken så såg han på bytet som låg intill. Thalion kunde inte låta bli att skratta kort.
"Jag är ingen hjort!" Om än han var stressad, så kunde han inte låta bli att känna sig lite road över hela situationen. "Jag är en Ragana." Förklarade han kortfattat. Det fanns inte mycket enklare sätt att beskriva hans horn - han hade fötts med dem, även om han önskade att han inte; det låg för mycket historia i dem för honom.

"Men en väg ut härifrån, du sa att du visste?" frågade han lite tyst. Men väntade inte på svar.
"Jag bryr mig inte direkt om vart jag hamnar, bara jag slipper dessa skogar." Tonläget lät lite mer klagande nu. Han var bara less på lövträden och grönskan, och på allt den påminde om.

Han såg lite förvirrat på den främmande, slippa skogarna? Varför skulle han vilja slippa dem? Det vilade en underbar känsla över just denna skog. Trädkronorna över dem vilade som ett tak eller täcke, fick en att känna sig mer säker, mer hemma. Den gröna platsen var också fylld utav ett underbart lugn men samtidigt fanns det så mycket liv.
Alduin visste att han dock inte skulle lägga sig i denna raganas problem, men vad skrämde honom iväg från denna ljuvliga skog? Ett litet klagande ljud lämnade honom och han skakade lite svagt på huvudet. 
"Jag tror att du snabbast kommer ut härifrån genom att bege dig söderut." började han och med en litet nickning lite snett åt sitt högra håll försökte han ge den andra en aning om vilket håll det kunde vara. Förvånansvärt nog för honom var det flera vargar som inte verkade ha någon aning vilket håll som var vilket.
"Jag hoppas dock inte du har något emot mer skog där, den är inte speciellt vacker i och för sig." sade han och tänkte tillbaka på de kala svarta fläckarna och tomma kronorna. Skräckinjagande och det hade känts som de skulle sluka honom. " En annorlunda typ utav skog. Platsen lockar inte mig, men det är i alla fall bort härifrån." fortsatte den vita och tog ett fast tag kring en bit utav hjorten och slet loss köttet.
Han valde att hålla tyst medans han tuggade trots att nyfikenheten bet honom. Vad flydde främlingen egentligen? Om det var något farligt borde han väl i alla fall berätta, Alduin ville verkligen inte stöta på några problem nu när han äntligen fick sin vila.

| förlååt för segsvar, har haft lite saker som händer irl. ): |

[Det gör inget. ♥ Livet kommer emellan och så. c: Men vad tycker du om att kanske avsluta här? c:]

Thalion nickade kort till honom när han talade, för att signalera att han förstått. Så söderut? Om det var den snabbaste vägen härifrån, så var det dit han skulle. Oavsett om främlingen talade om den som en avskyvärd plats.
"Tack... Tack." sade han något hastigt, och började ta några steg åt det hållet främlingen utpekat. Hornen på hans hjässa glödde lite vagt. Han kastade en blick emot främlingen igen, och ett halvhjärtat leende breddade sig över hans läppar, innan han tog några steg längre in i dunklet.

Ett leende växte fram över hanens ansikte och han granskade den främmande väl en sista gång.
"Inga problem, lycka till." svarade han med ett litet skratt, inget hånande, utan snarare lättad. Allting hade gått lugnt till och han kunde återgå till sin köttbit i lugn och ro, innan han skulle sussa gott under sitt lövtak.
Trots att den andres kropp snart försvann ut i mörket syntes fortfarande hornen väl. Han tippade huvudet på sned, fortfarande med tankarna rusandes inom honom. Vart var han egentligen på väg?
Men han släppte snart sina tankar och återgick till middagen, han ville inte låta hans nyfikenhet bli en vana.

// AVSLUTAT //