Det var efter kvällens samling som Dimitrij bad Nadie att stanna, då de andra flockmedlemmarna började röra sig bortåt för att påbörja nattens träning. Ledaren satt kvar invid en av de fallna stockarna som omslöt den låga kullens topp. I mitten av den öppna ytan brann elden fortfarande i sin stenring, en lugn och liten eld som knäppte mjukt.
     Ett par veckor hade passerat sedan Dimitrij börjat ge Nadie fler och svårare uppgifter än förut. Alla visste vid det här laget vad det innebar, eller vad det kunde innebära när någon av novisernas träning ökade. Till en början hade det varit något som gjort alla hoppfulla, och det gjorde det fortfarande, men efter att några i flocken inte hade antagits efter sin prövning, utan snarare återgått till den vanliga novisträningen igen så var det med nervösare blickar de andra flockmedlemmarna såg Nadie stanna. Oroligare, men inte mindre hoppfulla. Dimitrij hade dock varit nöjd med Nadies resultat. Den unga honan hade kämpat väl, särskilt efter att hennes syster klarat sin antagning för inte så länge sedan. De hade alltid följt nära i varandras spår. Hon var stolt över dem.
    Dimitrij visade med en nickning att Nadie skulle ta platsen vid hennes sida. Hon lät blicken vila vid den unga novisen utan större uttryck. Nervositeten spelade över Nadies skepnad. Efter en stunds tystnad drog Dimitrij ett djupt andetag.
     ”Du har gjort väl ifrån dig, Nadie. Vila idag, det har du förtjänat, så möter jag dig imorgon inför nästa steg.” Ett litet, milt leende ryckte i hennes mungipor när hon såg orden sjunka in. ”Jag antager dig.”
 
[Woop, Nadie är nu antagen! :D]

Nadie hade tränat hårt den senaste tiden, och var inte förvånad när Dimitrij höll kvar henne. Precis som alla andra kunde hon tecknen för den hårdare träning som innebar att man var på väg att bli antagen. Det tiken däremot inte hade varit beredd på var att man kunde återgå till att vara novis. Hon hade blivit extremt nervös när hon såg andra återgå, och själv stannat kvar. Mycket väl medveten om att pressen att bli antagen ökade, så gav Nadie järnet.
   Där den bruna tiken stod såg hon flera scenarion framför sig. Det idealiska var att hon blev antagen, men i ett annat såg hon hur Dimitrij skakade på huvudet, berättade att hon var ledsen men att Nadie inte klarade pressen. Tiken bet ihop. Om Niyaha klarade det så klarade hon det!
  Trots sin bestämda attityd hade hon svårt att inte se nervös ut när ledaren först inte sade något. Var Gäddan så besviken? Det gamla smeknamnet slank förbi i tankarna, och tiken skyndade sig att kontrollera att hon hade sin mentala vägg uppe. Det skulle antagligen inte hjälpa henne i saken.
   Äntligen började Dimitrij tala. Förväntansfullt lyssnade Nadie på orden. Det snurrade i huvudet på henne. Trots att hon egentligen visste vad ledaren skulle komma till, la hon inte ihop två och två förrän Dimitrijs sista ord.
   "Jag antager dig." Nadie hade svårt att dölja sitt breda leende. Med uselt dold glädje i ansiktet nickade hon. Trots att hon var långt i från den första, och fortfarande hade lång väg att gå, så var det här ett triumferande ögonblick. Det var en bekräftelse på att hårt arbete gav utdelning. Hon var nästan där! En dag skulle hon bli en vampyrjägare, precis som hon alltid drömt om sedan valpben.