Det hade blivit ett lite väl långvarigt uppdrag mot vad de räknat med. Vad som skulle varit ett kortare besök till Måntemplet för att samla information hade tagit en fruktansvärd vändning, och helt plötsligt hade de befunnit sig i Civitas. De hade haft indirekt kontakt med Jägarna sedan dess, berättat vad som hänt, var de befann sig och varför de skulle behöva mer tid på sig. Delshay hade länge varit angelägen att komma hem och dela med sig lite närmare om vad som utspelat sig, men han hade inte kunnat hjälpt känslan av plikt gentemot de utsatta månvargarna. Deras ljus hade falnat för snabbt för att han skulle kunnat se åt andra hållet.
   Så fort den lilla gruppen ändrat dalen hade Delshay sprungit i förväg för att möta sina syskon. Vinden vittnade om att de var nära, och han ville inte dröja på återföreningen längre än nödvändigt. Så många som gått förlorade i attacken var han lyckligt lottad som kunnat ta sig hem.
   "Nadie!" Glädjen sken igenom i rösten när han kallade på dem, och leendet breddades ytterligare när de såg åt hans håll. Svansen vevade vilt bakom honom när han längde på sprången. "Niyaha!"

Niyaha hade suttit med ryggen vänd åt Delshays håll när hon hörde hans röst. Instinktivt hade hon kastat sig upp på benen och snott runt. Glädjen i hans röst var betryggande, även om hon redan hört om deras tillstånd i tidigare rapporter. De var hemma, och ingen aska bars i hans ansikte.
      Nadie var som alltid först fram. Det fanns ingen chans att mäta sig med hennes snabbhet. Niyaha skyndade sig istället fram med en rask trav och det gladlynta leendet nådde hennes ögon när hon såg på brodern.
      “Delshay!” hälsade hon med en varm ton av lättnad. Hon skrattade ett mätt skratt när hon omfamnade honom genom att lägga huvudet över hans nacke. “Det är så skönt att se dig,” sade hon lågt. Hon var osäker på om de någonsin varit ifrån varandra så länge tidigare. Hon backade undan ett steg för att se på honom.
      “Du ser ut att må bra,” sade hon och gjorde ingen ansats att dölja förvåningen i varken tonart eller minspel.

Glädjen som fyllde Nadie när hon fann sina syskon vara oskadda var som ingen. Med ett lättat skratt var hon uppe på benen och susade förbi Niyaha.
     "Inte ens påsar under ögonen", kommenterade Nadie glatt när de kommit fram, även om det kanske inte ens var helt sant. "Riktigt fräsch, faktiskt. Smet du förbi en varm källa och lät Azdell göra allt jobb, eller?" Nadie visste att verkligheten hade varit bistrare än så, men bristen på aska var ändå ett bra tecken. Hon log brett och drog in honom i en varm omfamning. Det hade varit jobbigt att vara utan honom så länge, och hon hade oroat sig något förfärligt. Hon hoppades att han kunde känna hennes glädje och lättnad.
     "Du har inte med dig någon souvenir från Civitas, va?" Nadie höjde ett ögonbryn och nickade mot deras syster. "Någons ungar kan inte sluta tjata om megacoola örhängen eller horn."

Delshay log sitt allra ljusaste leende när systrarna nådde fram, och han drog dem till sig en efter en i en omfamning. Han lade frambenen om dem lite hårdare än vanligt, tacksam över att kunna känna värmen i deras pälsar. Högst levande. Även om han oroat sig mycket för vännerna som varit på plats så var han ändå glad att syskonen inte varit där, långt utom farans väg när raseriet regnat över Måntemplet. Även om det betydde att de behövt vara ifrån varandra längre än han trodde de någonsin varit åtskilda. Han hade så mycket att berätta, så många detaljer att dela som de ännu inte fått höra från buden de skickat med jämna mellanrum. Om de vargar han mött, om Alin och halvsyskonen, om striderna under Ötamons väldiga kronor och om hur han brukat ljuset för att driva mörkret ur den där fakargen han slagits mot. De skulle får höra allt.
   När Nadie till sist nämnde systersönerna kunde han inte låta bli att skratta till, och han lösgjorde sig från systrarna med en spelad, dramatisk suck. Han drog ett skämt om att han tyvärr måste ha glömt allt i Civitas, men leendet avslöjade att det förstås aldrig funnits några örhängen eller horn. Han hade definitivt inte haft tid att leta runt efter gåvor till valparna, och även om han haft det hade han ändå inget att byta med. Fokuset hade legat åt annat håll. Och han var trött, det var han. Det kändes som att en hel livstid passerat sen den där dagen i templet, trots att det inte kunde gått mer än någon månad eller två. Men allt som hänt efteråt hade varit givande, även om han inombords skämdes lite för att han kände så. Han hade kunnat hjälpt så många, och hade fått spendera mer tid med halvsyskonen. 
   "Jag ska berätta allt, jag lovar." Ett matt skratt följde. "Inga varma källor involverade, det kan jag garantera. Men resten sparar jag tills alla är samlade." Ett ljud kallade på deras uppmärksamhet, och så fick de se Azdell och Loke äntligen hinna ikapp över krönet. Deras leenden breddades markant när de fick syn på Niyaha och Nadie. Han reste sig upp igen.
   "Hjälp oss samla dem."
 
[Avslutat]