Det var en mulen och något kyligare dag, en av de första där man kunde känna att det var höst, och Nyke drog fram genom sin hemskog. Han förväntade sig regn denna dag, men det verkade som om de gråa skyarna inte var sugna på att ge ifrån sig något vatten. Det gjorde honom detsamma egentligen, men han gillade inte riktigt det här mellantinget. Icke-vädret. Det som bara var där emellan sol och regn, som inte riktigt var någonting alls. Han fnös till och satte sig ner. En stor gäspning lämnade honom innan han med stint blick ställde in sig på sitt mål. Sedan satte han fart. Först i en lätt trav som snabbt utvecklades till en galopp och sedan närmast flög han fram mellan träden. Snart nådde han det som var hans slutdestination, ett större björkträd. Hans mål med dagens träning var att hinna vika av från det utan att ramla. Den första gången gick det sådär, höften slog i trädstammen och han snubblade vidare. Den andra gången gled bakbenen iväg inunder honom och fällde honom till marken. Den tredje gången glödde de violetta ögonen av beslutsamhet, han skyndade sig framåt, testade att bara öka på traven istället för att ge allt i en galopp och upptäckte till sin förvåning att det gick både snabbare och lättare. Med enkelhet vek han av från trädet och i ren eufori var han nära på att springa rakt in i ett annat. Han bromsade in i sista sekund genom och sätta sig ner på rumpan och glida tills hans nos snuddade vid den vita trädstammen. Omtumlad reste han på sig och ruskade sig. Svanen slog bakom honom av stolthet över att han bemästrat sin kraft till en helt ny grad och han ville genast testa mer - även om han kände att tröttheten brände i benen och att det ömmade lätt om tassarna. Sammanbitet började han åter trava genom skogen, ökade denna gång långsamt på stegen för att inte slita ut sig helt och började sicksacka mellan trädstammarna, snart kom han ändå upp i en respektabel hastighet och han visade inga tecken på att vilja stanna. Snabbare och snabbare tog hans genom skogen och undvek träd efter träd med en allt gladare min på anletet. Men så plötsligt var det något som fick honom att tvärnita. Denna gång kunde han inte undvika att glida rakt in i en trädstam och ett litet gnyende lämnade den lilla valpen. Han reste sig upp och backade några steg. Uppmärksamt vädrade han i luften. Det hade varit som att springa rakt in i en vägg av dofter. Han insåg snabbt att det han befann sig i nu måste vara någons revir. Så tydligt doftade det av varg och markeringar. Han hade aldrig vetat att det bodde en flock i hans skog och han undrade om de var vänligt inställda till inkräktare. Med mycket lätta steg och en sänkt hållning trippade han bort till det han uppfattade som revirsgränsen. Där stannade han upp och stirrade längtansfullt in igen. Visst hade han stor respekt för flockars regler och allmän kodex, men han kände samtidigt en stor nyfikenhet och utforskarlust växa inom sig.


[Oberon]

"Hörru, vad är du för en?", brummade helveteshunden med en gäsp och stegade fram bland den unga bambun. Valpen framför honom kunde inte vara mycket äldre än hans egna småsyskon. Kontrasterna dem emellan var enorma. Oberon hade misstagit den ljusa varelsen för en gnagare där legat under några buskar, bara några andetag från att somna.
   Sedan incidenten med en inkräktare ett par veckor tillbaka hade Dimitrij ökat säkerheten kring revirets gränser, för att säkerhetställa att inga fler obemärkta skulle ta sig in. Oberon var en av flera som tilldelats ansvaret att patrullera. Hittills hade det varit extremt tråkigt, men han förstod varför ledaren gett dem ordern.
   "Du hade väl inte tänkt korsa gränsen?", frågade novisen samtidigt som han sträckte frambenen framför sig. Valpen kunde omöjligt ha missat de doftmarkeringar som utgjorde utkanten av deras revir. "Vart har du dina föräldrar?"

[Du för ursäkta mitt otroligt sena svar. Jag tog en liten välbehövd rollpaus x)]

En skälvning gick igenom kroppen då han hörde en röst. Snart nådde en väldigt, gigantisk, blå hane hans synfält.
"H..Hej?"
Prövande han försiktigt. Sedan tog han några djupa andetag.
"Mitt namn är Nyke. Och jag svär på att jag inte tänkte korsa gränsen, jag råkade bara komma i närheten av den i min träning"
Fick han ur sig med en samlad röst. Ryggen sträcktes lite men svansen höll sig lågt längs med bakbenen.
"Jag var inte ens medveten om att det fanns ett revir här"
Fortsatte han och såg in i den andres båda ögonpar. Han såg verkligen ut som ett monster, med sin imponerade storlk, skrikande färg och underliga utväxter. Nyke hade aldrig sett något liknande, och skräcken eller nyfikenheten krigade jämnt inom honom. 
"Mina föräldrar befinner sig nog nära lyan där jag vuxit upp, vi bor också i den här skogen förstår du"
Han var själv imponerad över hur lugn han lyckades hålla sig.
"Vem är du?"
Vågade han sig på att fråga, men med en mycket snäll och försiktig ton utan något tvång på hanen att svara.

Oberon kunde inte hindra mungiporna från att rycka roat när han hörde valpens hastade förklaring. Han försökte dock dölja det så gott han kunde, för han ville inte ge intrycket av att valpens oskuldsfullhet grumlade hans omdöme.
   "Mitt namn är Nyke. Och jag svär på att jag inte tänkte korsa gränsen, jag råkade bara komma i närheten av den i min träning".
   "Nyke, säger du?", svarade Oberon och sänkte huvudet mot marken för att ta sig en bättre titt på den lille. "Nyke, du såg ut att vara ganska nära på att kuta in om du frågar mig", fortsatte helveteshunden med en röst som försökte låta allvarlig. Den spelade fasaden sprack dock i sina kanter när han inte kunde hålla sig från att le medan valpen fortsatte prata.
   Medan flockens medlemmar var vana vid Oberons och hans familj säregna utseende, var det uppenbart att valpen framför honom inte var det. Blicken hade svårt att finna fäste i Oberons mångögda anlete. Nykes skräckblandade förtjusning var någonting Oberon inte stött på tidigare, men något han gärna ville utnyttja om han kunde. Om han kunde få någon att tro att han var lika hård som Theano, eller ledaren själv - så kanske han kunde leva med faktumet att han fortfarande fann lika stort nöje i att tugga pinnar eller gräva i jord som han gjort när han varit valp.
   "Oberon. Mitt namn är Oberon", svarade novisen på främlingens fråga och lät tungan slinka ut mellan läpparna för att fukta sin högra bete. "Vet du vad det betyder? Benklyvare", ljög Oberon stort. Han smällde ljudligt ihop käkarna i luften för att demonstrera poängen han ville ha fram.
   "Men du kan vara lugn. Jag äter inte valpar", skrattade han och satte sig ner. Som hastigast såg han bakom sig för att försäkra sig om att ingen flockmedlem fanns i närheten för att avslöja hans lögn.
   "Jag tycker det låter som att du smugit dig hit utan lov. Har du det?" Oberon sneglade på den ljusa valpen med höjda ögonbryn.
   
[Oberon är verkligen pinsamt dålig på att spela tuff.]

[Oberon försökte spela tuff och var lite vänskapligt retsam med Nyke, som efter en kort pratstund kilade i väg. Blablabla, jag väljer att se detta som avslutat nu! C:]