Det var morgon. Solen hade börjat jobba sig uppför himlavalvet och sände nu sina ljusstrålar ner över Sienna. Doften av dagg låg tungt över slätten. Nattens kyla låg kvar, men där solen träffade kunde en viss värme kännas. När en av solstrålarna träffade den ljusa tiken i ögonen tvingade den henne att vakna.
   Diversea höjde sömndrucket huvudet och blinkade trött. Gräset var fuktigt från dagg. Det klibbade mot henne när hon rörde sig. Tack vare det tjocka pälslagret så gjorde det ingenting. Tiken fuktade nosen innan hon med en tyst suck lät huvudet falla igen. Hon hade inte riktigt ork att gå upp än, så därför behövde hon se till att hon var den enda vakna. Än så länge rörde sig hanens bröstkorg i avslappnade andetag.
    En gäspning slapp ur henne medan hon vilade huvudet på tassarna och studerade hans avslappnade ansikte. Milivoj såg så fridfull ut när han sov. Hon sneglade ner på sina egna ben. De var ärrade efter vampyren hon i tonåren mött. Då hade hon levt ett sådant annorlunda liv. Det hade varit kallt och ensamt. Nu levde hon med en hane hon älskade. Hon skulle aldrig kunna svika honom. Det skulle föralltid förbli de två, så länge han ville det.
   Men de var inte bara två längre. Diversea höjde lätt på huvudet och såg sig om efter sin syster. Det var ett mirakel hon först inte trott skulle hända. När Milivoj och hon en dag stött på en ljus tik hade hon först trott att det bara var hon. Men sedan hade partnern påpekat deras doftlikhet. Den ljusa tiken, Rose, hade slagit följe med dem. Några dagar senare hade en telepat bekräftat släktbandet. Det hade varit en förvirrad glädje som rusat igenom Diversea. Den här stunden hade hon aldrig varit beredd på att möta. Systrarna omfamnade varandra med tårar i ögonen. Det var ett av de varmaste minnena hon ägde.
   Diversea låg så en stund och bara andades. Sedan rörde hon på sig, kravlade så nära Milivoj som det gick och borrade in nosen i hans fluffiga päls vid nacken. Han skulle definitivt vakna av det här, men det skulle bara varit en tidsfråga ändå. Hon andades in hans doft och log för sig själv medan solen värmde hennes rygg.
   "Värst vad du var morgonpigg." Milivojs röst var sömndrucken. Fortfarande leendes lyfte Diversea på huvudet för att ge honom en snabb puss på nosen.
   "Alltid." En tillstymmelse till ett leende skymtades på partnerns läppar. Han skulle just till att säga något när Rose's ljusa röst avbröt dem. Den ljusa kom galopperandes mot dem i hög fart.
   "Hörrni!" Hon hade andan i halsen. "Kan ni föreställa er vad jag har sett?" Med ett leende som bara tyckte sig växa större skakade Diversea på huvudet. Milivoj låg för en gångs skull tyst och såg upp mot Rose.
   "Nej, berätta!"
   "Dimma!", andades hon. I ögonvrån kunde den ljusa se hur partner rörde sig lite. Han skulle nog säga något snart.
   "Dimma är inget ovanligt", påpekade Milivoj.
   "Den här är det!", envisades systern. "Den är otroligt tjock, och någon rör sig i den!" Diversea såg upp mot Rose.
   "Någon?"
   "Man ser bara skepnader", förklarade hon. "Kan ni inte hänga med och titta?"
   "Har vi något val?" En blick avslöjade att svaret var nej.
De tre vargarna påbörjade åter sin vandring. Redan på håll förstod Diversea vad systern menat. Det vita reste sig som en ogenomtränglig vägg. När en vind blåste, rufsade till hennes fjädrar så rörde sig dimman inte. Den svajade inte ens till. Det var något onaturligt med den. Det kunde hon slå fast ju närmare de kom. Då och då slickade Milivoj henne över nosryggen. Den lugnande gesten fick henne att bita sig i läppen för att inte le. Hon var så otroligt glad att hon hade honom.
   De nådde fram till kanten. På ett tyst kommando stannade de samtidigt. Precis som Rose sagt, tyckte sig Diversea kunna ana något långt där inne. Fanns det något där? 
   "Hm", kom det från Milivoj. Hon sneglade upp mot honom men vände sedan blicken framåt.
   "Vi går in." De båda andra såg på henne.
   "Säkert?"
   "Ja." Div nickade och tog första steget. Sedan såg hon uppmuntrande tillbaka på dem. "Titta, inte frätande i alla fall." En unison suck lämnade dem och de följde efter.
   Tillsammans med dem for hon aldrig illa. Det var med ett tryggt hjärta som Diversea vandrade in i dimman.