Den smala huvudgatan i Civitas var fylld av liv. Vargar rusade fram och tillbaka, valpar skrattade och lekte, och marknadsståndens färgglada tyger fladdrade i vinden.
    Men för Solène var varje hörn, varje mörk gränd, en potentiell fälla. Hon kunde inte låta bli att återuppleva den där dagen, varje gång hon gick igenom stadens portar. Det hade gått flera år nu, men minnena var fortfarande skarpa. Attacken mot deras hem hade varit plötslig och brutala. Även fast det nu var glädjerop och höga, förväntansfulla röster i Civitas lugnade det henne inte. Det var dessutom samma visa varje gång.
    Solènes hjärta slog hårt och snabbt, nästan som om det skulle hoppa ur bröstkorgen på henne. Vid minsta lilla ljud ryckte hon till, livrädd. Det gjorde ingen skillnad att hon varit i Civitas flera gånger – hon var alltid på helspänn. Livrädd att något skulle hända igen. 
    "Solène, är du okej?" En röst bröt igenom hennes tankar. Hon ryckte till och vände sig om, mötte Arches blick. Hon kunde inte avgöra om han var irriterad eller oroad för henne. Han var en av de få som visste vad som hade hänt den dagen, och som fortfarande brydde sig tillräckligt för att fråga.
    "Ja, jag är okej," ljög hon. "Bara... mycket.”
    De fortsatte genom de smala gränderna, undvek de mest befolkade områdena. Varje gång de passerade ett hörn, kastade hon en snabb blick över axeln. Hon visste att det var irrationellt, att monstren inte längre fanns här, men hon kunde inte hjälpa det. Rädsla hade blivit en ständig följeslagare, en skugga som aldrig lämnade henne ifred.
    När de äntligen nådde sitt mål, en liten, undanskymd byggnad vid stadens utkant, kände Solène en våg av lättnad skölja över sig. Det var den här platsen de valt att slå sig ned vid under den tid dem skulle befinna sig i Civitas innan de återvände till Måntemplet igen.
    "Var det... inte mer folk än vanligt?" Frågade hon försiktigt.

Resan till Civitas var alltid påfrestande på ett eller annat sätt. Kanske denna gång mest för hans respartner, som motvilligt följt med för ovanlighetens skull. Det var ingen hemlighet dem emellan att Solène tyckte platser likt Civitas var jobbiga, och av anledningar som han hade förståelse för, men som han också påstod var viktiga att motsätta sig. Det var inte hållbart långsiktigt att enbart befinna sig i en miljö som aldrig utmanade eller uppmanade till någon slags utveckling. Valptiden var över och hon skulle behöva lära sig stå på egna ben så småningom. Men det betydde inte att han fann något slags nöje i Solènes modfällda uppsyn. Han avfärdade sina skuldkänslor med ett rättfärdigande om att han lärde henne något.
     Deras utsagda, temporära boende var ett Arche lånat förr. En kontakt sedan tiden efter måntemplet angripits som fallit offer för hans forskning om månen och erbjudit att hjälpa till där han kunde. Det hade resulterat i denna enkla boning som så gott som alltid varit till hans förfogande.
     Arche hade direkt börjat packa upp det lilla byltet av hud som han burit knutet över kroppen. I det fanns saker han menade att byta bort mot annat. Vissa saker var inte hans egna, utan saker han fått på ärende från andra i måntemplet att byta. Arche gillade inte att känna sig som en springpojke, men visste att tjänsten skulle återgäldas.
     “Mer än vanligt? Det skulle jag inte påstå,” svarade han utan eftertanke. “Kanske har du glömt eftersom du så gärna hellre stannar hemma.” Arche höjde ögonbrynen när han såg på henne. Men den uppenbart medtagna blicken hon hade fick det retsamma leendet att falna. Med ett harklande rätade han på sig.
     “Kanske. Det är trots allt tidig sommar och många vill nog genomföra sina byteshandlingar och affärsuppgörelser här nu innan det blir för varmt. Jag skulle tänka mig att de börjar söder ut tidigt på året och fortsätter norrut. På så vis slipper man det värsta av värmen. Såklart finns det undantag till regeln. Jag kan till exempel tänka mig att man väldigt ogärna reser långt med kött alls när sommarvärmen kommer. Då får man nog pallra sig dit där utbudet finns. Men så är det med allt, om man vill ha de riktigt bra sakerna.” Arche insåg hans ovana att göra en lektion av allt. Solène hade blivit mästare i att sålla ut hans teoretiska utlåtanden och Arche kunde inte längre avgöra om hon lyssnade eller inte.
     “Är du hungrig?” provade han istället.

Solène var inte förvånad över Arches kommentar. Det var inte första gången han påpekade något liknande, och trots att hennes rädsla var ett tydligt trauma (som även han utsatts för) verkade det inte som om han förstod henne alls ibland.
    ”Tack för den,” muttrade hon och vände bort blicken. Som om hela situationen inte var svår nog för henne, så var han bara tvungen att spela på hennes dåliga samvete som hon fick allt för lätt. Det märktes ju redan att han var besviken på henne – han behövde inte yttra orden för att visa det.
    Det var dels på grund av hans tidigare ord som gjorde att hon slutade att lyssna, dels för att hon visste att det hela skulle bli en hel föreläsning om varför eller varför inte det var mycket folk här. Kanske borde Solène lärt sig vid det här laget.
    Hans nästa fråga fångade dock hennes intresse, för hon var vrålhungrig. Hennes mage hade börjat låta för flera timmar sedan och nu hade hon hamnat i ett stadie där illamåendet tagit över på grund av hungern. Det gjorde henne också mer irriterad en vanligt och i kombination med att hon faktiskt var en tonåring gjorde att hon kanske inte alltid var den mest roligaste reskamraten. Det var alltså inte konstigt att hon ibland gick Arche på nerverna.
    ”Hungrig?” Upprepade hon, fortfarande med den något irriterade och svikna uppsynen. ”Nä.” Hon ångrade sig nästan direkt när hon yttrade orden; för hon var ju vrålhungrig! Samtidigt var hon envis, och hon ville på något vis ge igen för att han inte visade den förståelsen för hennes rädslor som hon önskade. ”Ät du i stället. Jag klarar mig.”

Arche såg forskande åt hennes håll. Trots sin dåliga syn hade han lärt sig läsa av henne på andra sätt. Subtiliteterna i hennes kroppshållning var avslöjande nog, och trots hennes protesterande drog han fram torkat kött ur sitt bylte och kastade med lätt rörelse åt hennes håll.
     “Det är inte jag som blir lidande av att du inte äter,” påpekade hon sakligt och vände blicken ner mot sina varor igen. Mycket av det hade han att byta med var förklarligen mycket som hade med Ötamon, månvargarna och månblommorna att göra. Han studerade varorna i tystnad en stund, utan att lägga märke till om Solène åt eller inte.
     “Det blir ingen lång vistelse. Jag avser att vi är tillbaka hemma innan fullmåne,” påminde han henne - men det verkade som en klen tröst. Arche såg åt hennes håll igen, och hon verkade ha vänt sig bort från honom i en tyst protest.  
     “Det hjälper inte att tjura. Se på det här som en chans att lära dig något. Om dig själv eller om andra.” Arche fortsatte sortera varorna framför sig. Han insåg att det förmodligen inte vara lika motiverande för henne som han tyckte det var. Men det fanns en djupare mening bakom dem orden.
     “Du är inte en liten valp längre så jag förväntar mig mer av dig nu.” Bakom den kanske lite kalla, sakliga tonen han alltid hade dolde sig genuin omtanke. Arches styrka låg inte i det känslomässiga, och att bli kastad in i den situation som han och Solène blivit, hade knappast gynnat någon av dem. Men han försökte, och han hoppades Solène kände av det.

Trots att Solène ville fortsätta tjura, så var det något med Arches sätt att prata med henne som fick henne att bita sig i tungan. Han hade alltid velat det bästa för henne. Han hade ju till och med… Nej. Hon ville inte tänka på det nu. Det här var redan tillräckligt jobbigt. Hon behövde ta emot maten han erbjöd och tacka för den.
    Hon lät det dock gå ett par minuter innan hon gav med sig. 
    “Okej då,” svarade hon lågmält och tog emot den lilla biten kött. “Tack.” Hon hade alltid känt ett krav att visa tacksamhet gentemot honom. Kanske var det på grund av att han räddat hennes liv för inte så länge sedan. Men hon hade hoppats att han skulle vara något mer förstående mot henne också. Det var inte som om hon ville känna den här rädslan. Hon ville kunna vara glad och slappna av här precis som alla andra verkade kunna göra. Som det enade gänget som anlänt till Civitas nästan samtidigt som dem. Solène hade inte sett någon rädsla där.
    “Jag gör ju mitt bästa,” försökte hon. Hennes röst lät förtvivlad, för det var också precis så hon kände sig. “Och du är inte min pappa. Eller min syster.” De sista orden var knappt hörbara och hon ångrade sig nästan direkt när hon uttalat dem.