[ Samma här xD och Selva kommer inte göra det hela bättre...]

Det hela går inte riktigt som hon planerat. Varenda muskel i hennes kropp arbetar under skinnet på henne för att uppbåda tillräckligt med kraft som till slut ska få ner hanen under henne. Käkarna är spända och hon tvingar sig själv att ständigt komma ihåg att inte pressa samman käftarna med full kraft. Hon behöver bara det här fasta greppet om hanens nackskinn, greppet runt hans hals med frambenen och så helt enkelt rå styrka. Men det går verkligen inte som planerat. När frambenen viker sig under hanen, men hans bakdel fortfarande står stadigt, tappar hon nästan balansen och tvingar sig själv att greppa aningen hårdare om Midas' hals för att inte riskera att mosa hans huvud på riktigt. En sekund hinner passera, sedan två... och hon blir med ens medveten om hur otroligt korkat det hela måste se ut. Skrattet som bubblar upp inom henne går nästan inte att kontrollera, och hon tvingas släppa greppet om hans nackskinn för att kunna pressa samman käftarna. Hakan vilar på hans rygg, och sekunden efter att hon lagt blicken på hans svans släpper hon greppet om hans hals, trycker ifrån med bakbenen och sätter framtassarna på hans bakdel.
"Kom igen, Midas, ge dig någon gång!" Så bryter hon ut i skratt. Det går inte att hålla tillbaka. Ett högt, nästan gällt skratt, som nästan får henne att tappa fokus. Här praktiskt taget ligger hon på Midas' rygg och försöker envist tvinga ner honom. Det är obeskrivligt roligt. Av någon konstig anledning. Men hon slutar inte försöka få honom ur balans. Och det i sig gör väl det hela ännu roligare...

[Förlåt för lite pp. Men kunde inte låta bli. (A) Känns det helt fel för dig så kan jag ändra. ^^]

När hon skrattar kan inte han heller hålla sig för skratt. För det både måste se och känns otroligt lustigt det här. När hon sedan tar sig upp på hans rygg och försöker få ner även hans bakbel är det en glimt som tänds i hanens blick. Trots att den mindre tiken väger en hel del så reser han framdelen och ställer sig upp. Höjer huvudet och ser snett bak på henne.
"Håll i dig". Säger han med mörk och retlig, utmanande och totalt allvarlig stämma. Sedan hukar han sig snabbt. Vingarna fälls snabbt ut och med kraft kastar han sig upp i luften. Slår några hårda slag med vingarna så han vinner höjd. Sedan vinner han en bra vind som han kan sväva på och cirklar över platsen. En bit ovanför trädtopparna om det hade funnits några i närheten.

[haha, nejdå, här behöver ingenting ändras! xD]

När Midas reser sig upp, och hennes baktassar lämnar marken helt, tappar hon först balansen så att hennes haka sjunker ner mot hans bakdel. Skrattet ligger kvar i hennes strupe, och hon höjer åter huvudet för att försöka komma på hur hon på smidigaste sätt ska kunna ta sig ner från hans rygg när han vänder blicken emot henne. Orden som når hennes öron får all retfullhet att försvinna. Någon kunde lika gärna ha hällt en hink med iskallt vatten över huvudet på henne. Glimten hon hunnit uppfatta i hans blick får de svarta öronen att vinklas bakåt, och i hennes egna blick kan man uppfatta ett klart sken av oro.
"Vänt-...!" Hon hinner inte avsluta meningen innan hanens vingar fälls ut var vardera sida om henne, och innan hon hinner tänka tanken kastar han sig upp i luften. För en sekund känns det som att hon ska glida av hans rygg, att hon ska falla genom luften och sedan landa tryggt på marken igen med huvudet först. Men när hon fortfarande kan känna Midas rygg emot sin mage vinner hon tillräckligt mycket mod för att våga öppna ögonen, som hon tydligen knep ihop så fort hon anade att Midas tassar lämnade marken. Hakan är fortfarande hårt pressad emot hans bakdel, och hon är så förvånad att hon inte vet om hon vågar lyfta huvudet. Gjorde han precis...? Är de verkligen..? Vågade han? Hon svär högt inom sig själv över rädslan som tagit ett kraftigt grepp om henne, och det kräver all styrka hon kan uppbåda för att hon ska kunna lyfta huvudet och snegla ner emot marken. Han vågade. Blicken spärras upp, öronen ligger så tätt intill nacken att de knappt är synliga, och svansen, vars än den befinner sig, drar sig närmare hennes bakben. Han är ju inte klok... kan inte mena allvar...
".... vi flyger....." Vinden som drar i hennes päls rycker orden ur munnen på henne i samma stund som de lämnar hennes tunga. Såhär högt har hon aldrig varit förut. Visst kan hon klättra i träd, och nog har hon varit och prövat sina tassar i den låga bergskedja av små vulkaner som finns i lavaöknen, men då har hon haft mark under tassarna. Nu har hon ingenting. Bara Midas att hålla fast sig i.
"DU ÄR JU GALEN!" Hon kniper på nytt ihop ögonen, och hakan placeras på nytt tätt intill den bakre delen av hans rygg medan hon lägger allt sitt fokus på att hålla sig kvar på hans rygg. "Det här är ju inte klokt!"

Som alltid njuter han av vinden i pälsen och den svindlande känslan i magen som får honom att riktigt mysa när han svävar med vindarna. Han trivs i luften. Det är där han hör hemma. Men man missar så mycket om man bara ska befinna sig i luften. Hade han valt luftvägen hade han inte mött Selva. Öronen ligger mot nacken på honom för att det inte ska susa för mycket. Han hör henne där hon ligger på hans rygg.
Han sveper till med vingarna och vinner ännu mer höjt. Finner åter en vind att glida på. Han ser bak på Selva och flinar glatt.
"Kalla mig galen, men det är härligt att flyga!" Svarar han henne och skrattar. Han sveper runt lite till på vindarna innan han vinklar vingarna lite och cirklar runt i en spiral och för varje nu cirkel sjunker de mer mot marken. Inte långt senare tar tassarna mark och han galopperar några steg för att sakta ner och sedan stanna. Vingarna frasar mjukt när han viker in dem mot kroppen. Sedan lägger han sig ner så att Selva ska ha lättare att kliva av. Han håller huvudet höjt och ser bak på henne med det där charmanta flinet på läpparna och en oskyldig blick.
"Damens endhållplats". Säger han lugnt.

Inte ett ljud undslipper henne. Käftarna är hårt sammanpressade, ögonen är slutna så hårt att det nästan gör ont och öronen ligger fortfarande platt strukna emot hennes nacke. Trots vinden som sliter i hennes päls och försöker lirka sig in i hennes öron hör hon orden som lämnar hanen, men hon tänker inte svara honom. För varje nytt slag med vingarna, som får musklerna i hans rygg att röra sig, känns det som att hon ska trilla av. Och suget som ligger i magen på henne, bara väntar på att hon ska tappa greppet hon har om honom och ramla i luften, det är inte det minsta behagligt på något som helst sätt. Hon trodde faktiskt aldrig att hon skulle kalla någon annan varg för galen, men det finns så många olika personligheter och handlingar som ordet beskriver. Det inser hon nu. För hur galen hon själv än må vara, så skulle det aldrig falla henne in att kasta sig upp i lyften med en annan varelse som inte är menad att flyga. För det är hon inte. Hon är inte menad att vara i luften.

Hur lång tid som gått vet hon inte. Minuter kunde lika gärna vara sekunder, men i samma stund som hanens tassar tar mark och vinden släpper taget om hennes päls vågar hon öppna ögonen. Men det är inte förrän hanens lugna stämma når hennes öron som hon inser att han lagt sig ned. Utan att slösa minsta sekund reser hon sig upp, tar tre steg bort från honom, sedan viker sig benen under henne och hon lägger sig tätt, tätt intill marken på sida. Bröstkorgen hävs och sänks långsamt, och hon låter tungan hänga utanför mungipan medan hon andas in doften av jord och gräs i giriga andetag. Mark. För stunden kan hon inte komma och tänka på någonting mer underbart än fast mark. Det är det som alltid möter hennes tassar för varje steg hon tar, det är det som tillåter henne att stå stadigt med värdig hållning. Inte för att hon känner sig vidare värdig nu... Inte i sina vildaste fantasier hade hon kunnat förvänta sig att hon skulle få prova på att flyga.
Hon blinkar långsamt, fortfarande njuter hon av gräset som stryker sig mot hennes nos medan hon andas, och sedan lyfter hon ena framtassen och placerar den över ögonen. Det må ha varit en överraskning för henne att hanen kastade sig upp i luften, men hon har lovat sig själv att aldrig visa rädsla. Aldrig vara rädd för någonting. Och ändå kände hon sig som en hjälplös kattunge på hans rygg. En irriterad, dov morrning undslipper henne, och den är inte riktad mot någon annan än hon själv. Förbaskat att hon skulle skämma ut sig så..

Tiken ser rätt skakig ut när hon sätter tassarna mot marken och ragglar bort. Sedan lägger hon sig ner på sidan. Midas känner att han kanske tog i lite för mycket. Han ångrar ingenting men Selva verkar inte ha uppskattat det det minsta. Han fuktar nosen och reser sig upp. Ruskar lätt på sig. Han ser på tiken som ligger på sidan på marken. Sedan rör han sig mot henne. Huvudet hålls lågt. Han flinar lite lätt.
"Jag skrämde er inte för mycket hoppas jag". Testar han för att se hur mycket hon orkar att svara emot. Han tänker inte dalta med henne om hon inte förtjänar det. Faktiskt har han aldrig förut haft någon på sin rygg när han flugit. Men det är många som sagt att de skulle vilja testa. Men han har aldrig velat ha någon på sin rygg förut. Den udda blicken studerar den lilla tiken när han rör sig runt henne. Stannar sedan snett framför hennes nos. Han håller sitt eget huvud lågt och nosen nära hennes nos.

Ljudet av hanens tassar som tar emot marken när han närmar sig henne får det att rycka till i ett av öronen. Men hon låter tassen ligga kvar över ögonen, och nöjer sig med att enbart med hörseln avgöra vars någonstans han befinner sig när han går runt henne. Klorna på tassen den framtass som fortfarande vilar emot marken spänns ut en aning, bakbenen dras bakåt om så bara någon centimeter. Benen känns nu åter starka, och hon skulle inte ha några problem med att resa sig upp. De få steg hon tog när han släppte av henne var skakiga, och hon trodde knappt att hon skulle hinna ta sig någonstans innan benen vek sig. Men nu får det vara nog. De retfulla orden som lämnar honom blir det som sätter stopp för hennes valpiga beteende, och hon flyttar tassen från ögonen för att möta hans blick.
"Nog får du göra bra mycket bättre ifrån dig om du vill lyckas skrämma mig."
Tonen är kaxig, utmanande. Likaså hennes blick när hon pressar ifrån med frambenen under sig och sätter sig upp. Svansen knycker till bakom henne, lägger sig sedan tätt intill hennes sida, och hon lutar huvudet en aning bakåt.
"Tar du alla honor du nyss mött på ryggen för en flygtur?" Ett brett leende leker i de svarta mungiporna, och blicken hon ger honom är så stöddig att man skulle kunna undra om hon är samma unga hona som just legat på marken för att hämta andan.

"Om det nu är så att du är van att de blir rädda. Men som sagt, om du lyckas med mig får du komma på något bättre." Hon reser sig upp, knycker med huvudet åt sidan och flinar utmanande mot honom.

Hon verkar vara okej. Självklart. Det är det han gillar med henne. Att hon hellre käftar emot. Även om hon just visat sig väldigt svag så behåller hon värdigheten. Förmodligen skulle hennes stolthet aldrig kunna knäckas i hans ögon. Hon kan ligga där med tassen över ögonen och se ömklig ut, men styrkan hon besitter går inte att ta miste på. Han ler mot henne. Inte överlägset eller utmanande eller retligt. Han ser på henne där hon sitter nu. Själv står han kvar. Huvudet mer höjt nu.
"Att rida på ryggen är den lätta delen". Säger han och sveper till med svansen. Selva kan ju få testa att hänga under honom istället. Helt fritt och se marken långt under tassarna. Kanske det skulle ge henne ett värre sug i magen. Men det skulle hon väl aldrig erkänna heller. Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, endast de som jag finner intresse i". Säger han och fuktar nosen.
"Så du är den första". Lägger han till. Denna gång med en okynnig glimt i ögonen igen. Med en lugn svepande rörelse så sätter han sig ner. Svansen placeras vid hans sida och de långa fjädrarna på vingarna viks mot marken.

Kommentaren om att hon endast upplevt den lätta delen av att flyga med någon som har vingar fick det att rycka lätt i nosen på henne. Om hon inte vetat att det skulle roa honom att se en skeptisk min lägga sig över hennes ansikte skulle hon helt klart ha studerat honom med en blick som ifrågasatt hans mentala hälsa. Men hon lät bli, och när viljan att fnysa högt nästan blev för stark vände hon istället bort blicken och lät ett kort ljud undslippa henne, nästan som ett kort skratt. Vetskapen om att om någon annan tagit henne på ryggen för en flygtur, vem som helst, skulle hon ha tvingat ner denne till marken och långsamt, med utspända klor, pressat en tass mot struphuvudet. Ingen tilläts någonsin göra henne till åtlöje. Ingen.
Och ändå satt hon här nu, med denna svarta hane framför sig. Han retade henne, utmanade henne, och hade mitt i alltihop passat på att bjuda på en flygtur. Trots detta satt hon kvar framför honom, med ett leende ryckande i mungiporna och erkände för sig själv att hon inte vantrivdes i hans sällskap. Inte det minsta. Det var underligt. Hon hade aldrig förut fått lära sig hur man fick vänner, hon hade aldrig haft någon vän tidigare. Och syskonen, kunde de räknas? De ansågs snarare vara familjemedlemmar som var i vägen, mer slagpåsar än någonting annat. Fast å andra sidan, hon hade aldrig fått lära sig någonting annat än att slita andra vargar i stycken.

Svansen snärtade till bakom henne och hon reste sig upp, utan att vända tillbaka blicken emot hanen. Hans ord hade inte undgått henne, men ännu hade hon inte visat några tecken på att hon hört dem eller brytt sig om att granska innebörden i dem.
Huvudet knycks åt sidan i en gest som talar för att hon tydligen inte hållit nacken i en behaglig ställning, sedan går hon åt sidan, som om hon tänkt gå runt honom, men hon stannar upp när hon befinner sig jämsides med honom. Svansen knycker till, farligt nära Midas' framtassar, och hon vänder lugnt på huvudet för att kunna lägga blicken på honom.
"Jag måste erkänna, om än aningen motvilligt, att du är något av en riktig charmör." Ett brett leende sprack upp på hennes läppar, men i blicken syntes ingen antydan till ledtråd som kunde låta omgivningen ana vad hon tänkte på.
"Och kanske skulle sådant smicker räcka för att få vilken annan hona som helst på knä, men jag är rädd att jag är immun mot sådant. Och, om jag nu inte minns helt fel,..." det ryckte till i ena örat, och hon fördelade vikten mer jämt på bakbenen, "så har ingen av oss erkänt sig besegrad än." För en sekund glimmade det till i de unika ögonen, som om hon skulle ha förberett sig på att kasta sig över honom, men istället lutade hon bara bakdelen emot honom och gav honom en lätt knuff. Detta var den märkligaste strid hon någonsin varit med om. Men det var nödvändigtvis inte någonting negativt.

Han sitter lugnt stilla och finner sig själv tycka att hon blir bara intressantare för varje gång han lägger ögonen på henne. Hennes rörelser, heller ögon, heller päls, hennes kroppsbyggnad, hennes spydiga stämma, allt med henne. Hittills har han aldrig mött på någon varg som faktiskt fångat hans intresse så här länge. Alltid har det varit ytliga bekantskaper eller korta fejder som gett honom mer erfarenhet. Närstrid är något han gillar. Men de flesta föredrar att använda sig av fördelen av sina krafter. Därför har Midas tränat både kropp och krafter för att bli så bra som möjligt. För att vara värdig att stå vid sidan av sin far i den flock han ser som hans familj. Det är målet. Han kommer kämpa för allt han har för att göra verklighet av det. Och när målet är nått, då kommer han kämpa ännu hårdare för att visa att det är där han hör hemma.

Han släpper inte tiken med blicken när hon reser på sig och vandrar runt vid hans sida. Han försöker utröna vad hon tänker på. Vad hon har i tanken. Vad hennes nästa drag blir. Han flinar på det där ytterst klädsamma viset.
"Jag måste säga att ni är en väldigt intressant varginna". Säger han och fuktar nosen med tungan. Smicker eller hans charm verkar som sagt inte fungera på henne. Men än dock måste hon väl finna honom lite intressant i alla fall. Eftersom hon stannat med honom så länge nu. Hur lång tid har det gått? Vem håller räkning på tiden egentligen? Han har sällan tidigare haft ens i närheten av så här roligt på länge. När hon knuffar till honom med bakdelen känner han tyngden i hennes gest. Känner musklerna under hennes skinn. Han reser sig upp och den nu åter höjda svansen piskar till bakom honom.
Nej, ingen har erkänt sig besegrad ännu. Den här fajten. Även om det inte är på blodigt allvar. Även om inga krafter är tillåtna. Så är det här den mest intressanta fajt han varit med om på år och dar.
"Då måste vi väl göra något åt den saken". Säger han och flinar okynnigt och studsar till för att sedan slå efter henne med tassen. Med trampdynan först. Tårna lätt lyfta, vinkade bakåt och uppåt för att hålla undan klorna. Endast ett lekfullt slag efter henne.

[Midas har visst mycket fritid nu när Devils inte verkar ha någon ledare för stunden. Så hans väntan på att få bli en Devils kommer visst bli lång. :P]

[Jamen då har han ju mycket tid till att fortsätta leka med Selva! :D .. eller, tja, detta roll behöver ju inte bli jätte jätte långt, utan man kan ju avsluta och låta dem träffas igen i ett annat roll om man vill det :3]

Det breda leendet som aldrig tycks vilja lämna hennes läppar när hanen är i hennes närhet rycker i mungiporna på henne. Det där leende han ger henne är farligt. Inte på det hotfulla, aggressiva sättet farligt, utan det är farligt på ett sätt som hon inte riktigt förstår sig på. Men hon stör sig inte på det. Vanligtvis blottar hon tänder och morrar dovt för sig själv när hon ställs inför någonting som enligt henne inte är begripligt, men just den här svaga aningen om att hon inte riktigt vet exakt vad som är farligt med denna hane gör henne ingenting. Känslan är både skrämmande och alltför intressant, att försöka motstå den är inte ett alternativ. Men hon måste behålla kontroll, ha fokus. Det är någonting hon ständigt påminner sig själv om; hon tänker inte låta sig charmas av hanens tjusiga leende. Hon har aldrig förr låtit någon påverka henne mer än hon själv tyckt vara lämpligt, och bara för att Midas besitter konsten att inflika beröm precis där det behövs tänker hon inte bemöta det som en dumdristig ungtik. Om än någonting inom henne ger känslan av att tvivla en aning på hennes obevekliga säkerhet. Hanen tillåter henne att visa upp en sida av sig själv hon inte trodde fanns, en lekfull sida som passar så bra in i en situation som denna. En strid, men med regler som hon gärna följer. Regler som redan hunnit lära en hel del.

Hon blinkar lugnt emot honom, och för ett ögonblick kan man skymta en tydlig glans av tillfredsställelse i hennes blick, men hon besvarar inte orden som lämnat honom. En röst inom henne säger att det inte är konstigt att han finner henne intressant, hon är ju Selva! Medan en annan försiktigt viskar att hon gärna skulle besvara hans ord med ett "ni själv är ganska intressant". Känslorna, och de olika viljorna, inom henne slås samman med en kraft som nästan får henne att vilja sänka huvudet och ta några steg åt sidan för att samla sig själv. Av alla saker som pågår i hennes huvud, av alla känslor hon hittills kunnat urskilja, är ingen av dem ilska. Vilket förvånar henne. Men hon tvingar sig själv att inte visa omgivningen att hon överraskas av sig själv, hon står beslutsamt kvar och nöjer sig med att tippa huvudet åt sidan i samma stund som han reser sig upp. Musklerna under hennes skinn är beredda, blicken vilar nu vaksamt på honom med en förväntansfull glimt.
"Absolut." Det är knappt så att ordet hinner lämna hennes tunga innan hon hoppar åt sidan för att undvika det lekfulla slaget han utdelat emot henne. Hon landar en bit bort, sjunker ner på armbågarna och stirrar upp mot honom med lömsk blick. Men ögonblicken då hon halvt om halvt ligger där på marken, stödjer sig på armbågarna, varar inte länge. Hon skjuter snabbt ifrån med både bakben och framben, kastar sig emot hanen med utsträckta framben. Kämparglöden inom henne kommer aldrig någonsin slockna. Men det är först nu hon inser att den inte behöver göra det bara för att hon deltar i en mer lekfull strid. En strid som ska tas på allvar, om än de inte är ute efter att skada varandra.
Klorna är indragna, käftarna stängda, och när hon får mark under tassarna är hon bara centimeter ifrån att dundra in i honom. Men hon tappar inte balansen, utan ställer sig snabbt upp på bakbenen och slår framtassarna om hans hals.
(hoppas det är okej att jag skrev sådär. När Selva slår frambenen om Midas hals tänkte jag på scenen i Lejonkungen, när Nala och Simba brottas i vuxen ålder :D så.. då kanske du får ett hum om hur Selvas "attack" ser ut.. jag är så dålig på att förklara xD')

Känslan av att inte veta vad som komma skall när man har en motståndare framför sig brukar inte vara en känsla som han uppskattar särskilt mycket. Men då brukar han ha en varg framför sig som han verkligen verkligen måste besegra. För att livet hänger på det. Eller endast för tränings skull. Han har aldrig haft något emot att offra andra för att själv bli starkare. Vad han än utsätts för är det endast trappsteg på vägen. Han måste ta ett steg högre för att samla på sig mer erfarenhet.

Men tiken som står framför honom är inte alls som han först förväntat sig. Hon är inte som andra han mött. Han har alltid stört sig på alla han mött för de har stått i vägen för hans mål. Han har alltid haft bråttom. Aldrig stannat upp för att tänka efter vad han borde göra. Han har alltid bara haft sitt mål i sikte. Men när han mötte på denna underliga lilla tik började han tänka på vad livet egentligen kan ha i beredskap för honom. Han visste redan från början att vägen mot målet inte skulle vara spikrak. Men nu har den tagit en helt ny vändning. Målet är fortfarande detsamma. Men det är något som förändrats med vägen dit.

Hans tass slår mjukt i marken framför honom och han vrider på huvudet för att fortsätta hålla tiken inom blickfång. För han släpper aldrig motståndaren med blicken. Även om inte livet hänger på det. Han gör sig beredd för hennes attack när hennes muskler i benen spänns och hon skjuter ifrån marken. Han sänker nacken något. Så huvudet är strax under mankhöjd och gör sig beredd för att möta attacken. Han hinner ställa ut ena bakbenet åt sidan så att han ska stå stadigare. Är beredd på kraften från tikens attack, hennes kropp som slår emot honom. Men hon ändrar taktik. Och han blir faktiskt förvånad över att hon slår tassarna om hans hals. Funderar på vad sjutton det är hon tänker nu. Men han förstår sig inte riktigt på denna tik. Och det gör honom ännu mer nyfiken på henne. Annars brukar han mest störa sig på sådant han inte förstår och istället försöka göra sig kvitt vad det än är. Öronen har mjukt placerat sig mot nacken och han ger ifrån sig ett brummande läte innan han sänker huvudet ännu något. Drar hakan närmare halsen och puttar huvudet åt hennes håll.

[Jag har ingen aning om vad jag skriver. x3]

Klorna hålls noggrant indragna medan hon försöker få ett fastare grepp om hanens hals. Det brummande lätet som lämnar honom, sekunden innan han stöter huvudet emot henne, får skrattet som tycks ligga så nära ytan att bubbla upp inom henne på nytt. Men hon tänker inte släppa fram det, inte nu. Hon biter beslutsamt ihop och försöker avgöra hur mycket styrka det skulle krävas av henne för att faktiskt kunna få omkull hanen och hålla honom kvar på marken. Under all den tjocka pälsen kan hon känna musklerna under hans skinn, och någonstans djupt inom sig anar hon att hon kanske skulle behöva ytterligare fysisk träning för att faktiskt kunna tackla omkull Midas. Och av någon anledning är det inte en tanke som får henne att ryta högt och irriterat för sig själv. Snarare tvärtom. Det är nästan så att hon ser det som en utmaning, att hon ska träna sig starkare så att när hon möter denna hane igen i framtiden så ska hon minsann ge honom en ordentlig match. Och då ska han inte kunna stå lika orubblig som han gör nu. Då ska hon kunna ta ner honom utan problem, och han kommer inte ha någonting att säga till om. För visst kommer de väl att ska ses igen någon gång? Frågan fick henne att känna en osäkerhet hon aldrig märkt av förut. Öronen lade sig en aning bakåt, och det var som ett hon tvekade en aning. Men i samma stund som hanens huvud trycktes emot henne lät hon sig fösas undan, och greppet hon haft om hans hals släppte för att hon skulle kunna ta emot sig med framtassarna emot marken. Det hade inte varit en hård knuff, men tankarna som cirklade i hennes huvud hade hennes totala uppmärksamhet vilket betydde att hon inte gjort något försök att hålla emot.
Det kändes märkligt, väldigt märkligt, att hon redan nu funderade på om de skulle ses igen någon dag. Han var ju fortfarande här, rakt framför henne, och ändå kunde hon inte låta bli att tänka att hon ville möta honom igen i framtiden. Hon kunde inte låta bli att rynka lite på nosryggen åt sig själv, så som hon uppförde sig. Vad tusan höll hon på med? Hon skulle fokusera på nuet, resten fick väl ödet eller vad det nu var för någonting som höll koll på tid och rum bestämma!

En lätt morrning undslapp henne, men när hon åter vände blicken emot den mörka hanen så kunde man se att hennes blick glimmade av förväntan och på läpparna vilade ett lätt leende.
"Jag har en känsla av att jag inte kommer kunna få omkull dig i första taget. Och jag är dessvärre inte heller så pigg på att ge mig..." Hon böjde lätt på benen, sjönk bara någon centimeter närmare marken medan hon studerade honom med utmanande blick, och svansen gungade lätt bakom henne.
"Så vad säger du om att vi försöker lösa det här på ett annat sätt?" Huvudet tippades lätt åt sidan, leendet blev en aning bredare. "Jag tänker panna mot panna, rå styrka. Du får såklart inte ta hjälp av dina vingar, det skulle ge dig en oschysst fördel, utan vi förlitar oss endast på ben och nackstyrka." Svansen snärtade till lite extra bakom henne. Ja, det kanske var ett lustigt förslag, de skulle utan tvekan se ut som två oxar som stångas om sitt territorium, men för stunden var det hennes förslag på hur de skulle kunna avgöra vem av dem som skulle stå som segrare utan att hon skulle behöva riskera ytterligare en flygtur.

[ man ska inte ha nån aning om vad man skriver denna tid på dygnet... usch vad trött jag är xD]

Han tänker inte. Försöker att inte tänka. Det kommer bara att ställa till med problem för honom. Fokus är nyckeln och han måste behålla fokus. Svansen piskar till bakom honom och han ser på tiken när hon släpper greppet om hans hals. Hon verkade inte ha tänkt sig mer. Ska han känna besvikelse? Han flinar istället och ser på henne. Lyssnar till hennes ord. Ett lätt skratt undslipper honom. Panna mot panna? Det vore en lustig syn om någon skulle se dem på håll. Dessutom är han rätt mycket större än Selva. Även om Selva inte är särskilt liten heller.
"Så istället för att försöka komma på ett enkelt sätt att få omkull mig så vill ni istället ändra taktik och istället sätta in råstyrkan i striden? Det vore en syn som heter duga". Han skrattar lätt igen.
"Kom ann bara. Om ni tänker ge upp försöken att försöka få ner mig på marken". Han utmanar henne med orden. Och han utmanar henne med blicken. Och han utmanar henne med kroppen. Musklerna leker under skinnet. Andetagen är lugna. Platsen är lugn. Vinden smeker mjukt över området. Han vänder sig mot henne. Placerar tassarna på genomtänkta punkter på marken för bästa balans. Och han sänker huvudet i hennes höjd. Vingarna ligger vikta emot kroppen. En plats de inte kommer lämna från och med nu i striden. Även om han i vanliga fall inte är någon som följer reglerna för att vinna. Han skapar sina egna regler tills han nått sitt mål. Men denna striden är allt för intressant för att tänja på gränserna.

Huvudet knycks åt sidan, som om hon vill mjuka upp nackmusklerna inför vad som ska komma. Dock så släpper inte blicken hanen, och när han talar rycker det till i hennes öron som ett tecken på att hon inte låter minsta ord som lämnar hanen undslippa henne. Det rycker lätt i mungipan på henne när han nämner att det hela skulle vara en syn värd att se. Det vet hon själv, men det var den första idén som dök upp i hennes huvud som hon faktiskt fastnade för själv. Dessvärre påminns hon nu av en envist röst inne i huvudet om hur mycket större Midas är. Tja, inte överdrivet mycket större. Nosryggen veckas en aning och några av tänderna blottas när leendet på de svarta läpparna blir ännu bredare. Ja, hon ljuger för sig själv. Hon vet ju hur stark hanen är, att allt man ser faktiskt inte bara är päls. Alldeles nyss tog han ju henne på sin rygg och höll dem båda i luften. Om det varit så att hon fortfarande tvivlat på hans muskelstyrka även när hon känt av den under lagret av päls, så hade det varit omöjligt för henne att förneka det efter flygturen. Men hon var för kaxig. Alldeles för kaxig, och stolt, för att se nederlag som ett alternativ i denna strid som gick ut på allt annat än att spilla blod. Därför lade hon huvudet åt sidan, såg ut att testa flexibiliteten i nacken, innan hon åter rätade upp huvudet för att på nytt studera hanen. Han verkade dock inte tycka att hennes förslag var för dumt för att inte ens testa. De giftgröna pupillerna blev aningen smalare när hon såg hur han varsamt valde ut ställen på marken att placera tassarna, såg hur hela han gjorde sig redo att möta den fysiska styrka hon hade att bjuda på. Vågar du ta risken att förlora? Att förlora är aldrig ett alternativ.

Leendet bleknade sakta bort, och hon gick med självsäkra steg emot honom, innan hon stannade upp och i en lugn, varsam rörelse placerade sin panna tätt intill Midas'. Skulle hon våga köra med fula trick emot denna hane som fyllde henne med sådan glädje? Såklart hon skulle. Att fuska var någonting hon var noga med att låta bli. Alltid. Hon visste att hon var för skicklig för att behöva förlita sig på sådant som andra kunde se som fusk. Men det som nu cirklade bland hennes tankar var endast en ny idé som hur hon skulle kunna ta ner hanen. Ett fult knep, mycket möjligt. Men inte fusk...
"Jag ger aldrig upp." Hon blinkade lugnt innan hon mötte hans olikfärgade blick där de stod panna mot panna. Försiktigt, nästan som om hon var rädd att han inte skulle vara beredd, pressade hon sin panna emot hans ytterligare lite hårdare. Ett lätt flin smög över läpparna när hon tänkte på hur stadigt han stod, att hon antagligen skulle få kämpa ordentligt för att ha en chans emot honom i det här läget.
"Men det har du väl redan räknat ut, Midas. Jag är inte så förutsägbar." Orden var bara en låg viskning, som en hemlighet som bara skulle delas mellan dem. Trycket emot hanens panna lättade en aning, och man kunde se hur musklerna i bakbenen spändes under henne. Och just innan hon sköt ifrån med stöd från marken så lät hon sin nos vidröra hanens, innan hon sänkte huvudet och dök in under honom istället. Att komma mellan hans framben var ingen match, han stod så stadigt att ingenting skulle ha kunnat rubba honom varken framifrån eller bakifrån. Så var rollerna ombytta. Nu var det hon som befann sig under honom, och hon höll inte tillbaka det minsta när hon tryckte ifrån med alla fyra ben, pressade sin rygg emot hanens mage och i samma stund som hon hoppade upp för att hanens tassar skulle lämna marken kastade hon sig åt sidan. Fusk för att få ner honom på backen? Tja, kanske lite...

Han behåller misstänksamheten mot henne. För han har redan insett att hon är oförutsägbar. Att han kan vänta sig vad som helst i hennes närhet. När hon placerar sin panna mot hans har han redan börjar fundera på vad hon har för fuffens för sig. Trycker från hennes panna mot hans säger att den där delen av fajten kan börja. Han möter henne med ett lätt tryck. Men inte för mycket för att riskera att tappa fotfästet. Han kan förvänta sig vad som helst.

När hon som han misstänkt ändrar sin manöver. Stryker kort sin nos mot hans för att sedan dyka in under honom har han redan hunnit räkna ut vad det är hon försöker med. Såklart har hon inte gett upp tanken på att få ner honom på marken. Men han har heller inte tänkt att göra henne till viljes. Hon kan gått få kämpa lite till. Här hon skjuter upp ryggen mot hans mage låter han bara tyngden ligga kvar centralt. Så det helt enkelt ser ut som att han ligger på hennes rygg denna gång. Tassarna är fortfarande placerade för bästa balans. Han står stadigt. Hon får allt försöka lite bättre om hon vill få ner honom på marken.
"Har ni tänkt ge igen för flygturen jag gav er förut?" Frågar han med retlig stämma.
"Det kan dock vara lite svårt utan vingar". Han skrattar lätt. Flinar. Men han har redan lärt sig vad hon går för. Därför släpper han inte på garden det minsta. Även om han verkar lättsam och retlig.

Tidigare har hon alltid kunnat förlita sig på sin fysiska styrka. De hon mött, i både fight såväl som förbipasserande, har inte haft en chans emot henne rent fysiskt. Ja, om man inte räknar de äldre medlemmarna som utan tvekan besitter mer styrka än henne, men hon räknar inte dem. Hon räknar sina syskon. För det är de som är samålder med henne, som hon konkurrerat emot hela sitt liv. Och ingen av dem har någonsin kunnat mäta sig med henne. Därför kan hon inte ignorera stinget av uppgivenhet som slår henne när musklerna i både rygg och ben pressas till max men hon inte lyckas rubba hanen. Han är större än henne. Tyngre. Men hon trodde inte att det skulle bli ett problem. Hon räknade med att hon utan tvekan skulle kunna fixa det här. Börjar kroppen bli trött? Kraften som följt med henne sedan hon föddes växer nu inom henne, känner igenom den kraftiga kargkroppen, söker efter svagheter... men nej, ännu behöver hon inte oroa sig det minsta för att energin ska ta slut.

Orden som lämnar hanen når hennes öron, som vinklas bak emot nacken samtidigt som käkarna pressas samman och en dov morrning undslipper henne. Han är inte arrogant på det sätt som får honom att framstå som överlägsen. Efter denna stund de ägnat åt denna strid vet de så pass mycket om varandra att de inte bör ta den andre för givet. Och trots att han är äldre, större, har mer muskler på kroppen, så har han låtit striden pågå tills nu. Han har inte förklarat sig bättre än henne. Någonting som kanske kan anses vara en vänlig gest. Eller, bara ett tecken på att han hoppats att hans charm skulle fått henne att ge med sig för länge sedan. Tanken får ett brett grin att smyga sig över de svarta läpparna, och hon sneglar bak emot hans huvud där hon står under honom med ryggen pressad emot hans mage. Är det en vän hon håller på att skaffa sig i denna hane? Den svarta svansen knycker till, och hon riktar åter blicken framåt. Om så är fallet, ändrar det dessvärre ingenting. Hon tänker inte ge med sig.
Ett djupt andetag, musklerna i benen, låren, ryggen och nacken gör sig redo. Hon sänker sig ytterligare lite närmare marken, tar satts. Sedan pressar hon åter skulderbladen emot hanens mage, innan hon trycker ifrån med all kraft hon lyckats uppbåda i bakbenen, och ryggen böjs i en båge för att hanen inte ska kunna behålla balansen emot hennes rygg. Det hela ser ut precis som när westernhästar bockar för att få av sin besvärliga ryttare.

Han står stilla och inväntar vad hon kan ha i beredskap här näst. Huvudet håller han sänkt och hakan vilar mot pälsen på halsen när han ser ner på henne där hon befinner sig under honom. Ja, han ser hennes bakdel i alla fall. Han flinar lätt och öronen klipper till på huvudet när han studerar henne. Ser hennes muskler leka under skinnet när hon förbereder sig för nästa drag.
Svansen sveper mjukt från sida till sida bakom honom, och stjärtfjädrarna vet inte riktigt om de ska fällas ut eller om de ska samlas. Det kliar i skinnet på honom och raggen krusar pälsen längst ryggraden och nacken. Den här fajten har faktiskt varit ytterst intressant. De sätter press på varandra, sätter upp regler och utmanar varandra. Även en viss lekfullhet blandat med det hela med.
Midas lyfter ena framtassen från marken när Selva åter skjuter upp ryggen mot hans mage för att få honom ur balans. Snabbt placerar han tassen bredvid den andra framtassen och lyfter vänster bakben istället. Så att han glider undan från Selva och gör att hon mest trycker upp sidan och bakbenet. Midas sänker huvudet mer och böjer nacken ännu mer och nafsar till Selva vid svansroten.

[Jag vet inte om min förklaring är något vidare bra. Men bilden jag fick i huvudet är väldigt rolig i alla fall. x3]

Hittills har hon inbillat sig att allting ska gå lekande lätt när hon i slutet av denna märkliga strid till sist lyckas ta ner den äldre, och större, hanen på marken. Att det skulle uppstå problem eller svårigheter som skulle göra att hon inte är den som kröns som segrare när de väl avgör detta är en tanke som inte slagit henne tidigare. Inte förrän nu.
Benmusklerna säger plötsligt ifrån, och hon inser när den äldre hanen utan problem lyfter benet och låter henne knuffa upp hans sida istället för att lyfta hela honom, att hon möjligtvis mött en motståndare som hon inte kommer kunna rå på. Inte idag. Men i samma stund som hon känner att han nafsar henne i svansroten skjuts alla tankar på en möjlig förlust åt sidan, och hon inser att hon måste komma på någonting annat för vad hon håller på med just nu är ju bara löjligt. En dov morrning undslipper henne, allvaret i tonen kan överraska i en sådan lekfull situation som denna men faktum är att hon inte tagit illa upp. Kanske är morrningen bara en liten varning för att hanen ska se upp med hennes nästa drag.
Ett lätt flin leker i mungiporna på henne innan hon lyfter det högra frambenet in under sig, innan hon kastar sig och rullar åt sidan så att hon kommer ut underifrån Midas. Sedan reser hon sig snabbt på alla fyra, men har armbågarna emot marken och låter sig själv ta sats i två sekunder innan hon kastar sig emot hanen på nytt. Men istället för att slå tassarna direkt emot honom så landar hon just intill honom, det är bara frågan om centimeter mellan dem, innan hon tar ett nytt språng. Det är riskfyllt, med tanke på hanens kraftfulla vingar, men hon tar den risken och hoppar över honom. I samma sekund baktassarna tar mark på andra sidan hanen pressar hon sin högra bog emot hans vänstra i ett försök till en tackling.

Men Midas är större än henne. Han är mer erfaren, och starkare. Och hon börjar bli trött. Musklerna i ben och resten av kroppen börjar säga ifrån, meddela hjärnan att de inte klarar så mycket mer. I början av deras möte var förlust inte ett alternativ. Men i en lekfull strid som denna, då hon faktiskt haft roligt och inte känner det minsta agg emot hanen, är förlust inte längre lika uteslutet.

[ skolan tar aaall tid, men jag ska försöka komma tillbaka in i rollandet nu C:
Kanske bör vi försöka avsluta det här rollet, och så kan vi kanske låta Selva och Midas mötas i framtiden någon gång då de är äldre? :3]

Den där morrningen som kommer från Selva får det att dras i mungiporna på honom. Sprids ut i det där charmiga flinet som klär honom så bra. När hon kastar sig åt sidan placerar han tassarna stadigt igen. Vänder den udda blicken mot den unga tiken och väntar på hennes nästa drag. Midas har inte sedan start i denna lekfulla fajt sätt sig själv som överlägsen på något sätt. De två är närmast jämngamla och det är uppskattat med en sådan här träningslek. Att faktiskt komma någon annan nära på ett sätt som det inte går med syskon.

När Selva hoppar över honom står han lugnt kvar för att se vad hon ska göra näst. Han vrider på huvudet och blicken fångar ungtiken på andra sidan av honom. Knuffen han får i sidan får honom att vingla till. Men inte tillräckligt för att tappa balansen. Ena baktassen skjuter ifrån och han tar sig närmare henne. Sänker sitt huvud och öronen placeras bak för att inte vara i vägen. Bara en liten lätt knuff med huvudet. Kanske är det dags att lägga av med. Hur länge har de hållit på egentligen?

[Ja. :3 Det tycker jag med. Deras lek har pågått väldigt länge nu.]

Det rycker i mungiporna på henne, men hon släpper inte fram det breda flin som speglas på insidan. Tacklingen hon gav hanen fick honom inte ur balans som planerat, men ärligt talat är hon inte förvånad. Det ena av bakbenen skakar till, ingenting farligt eller något som man måste bry sig om, men ett tydligt tecken på att hon är trött. Hur länge har den här striden, om man nu kan kalla det för strid, pågått? Tillräckligt länge för att hennes egna kropp ska börja ge signaler att hon inte kommer orka så mycket mer. Hon brukar ju alltid orka. I fighterna med sina syskon är hon alltid den som står upp sist och kan gå flera ronder till. Men i den här fighten har det varit annorlunda. Med Midas. Men det insåg hon ganska snabbt, att det mesta med Midas är annorlunda. Trots varningar om att träffa andra vargar utanför reviret när man är så ung, att de flesta är fientliga och inte alls rätt sällskap för en ung liten hona, så har Midas bevisat motsatsen. Han har under hela mötet varit lugn, lekfull, men vänlig. Och hon gillar det. På sitt egna konstiga vis.

Knuffen han ger henne är inte tillräckligt för att hon ska backa undan eller sluta försöka trycka honom åt sidan, men hon kan inte ignorera att det är med grovt missnöje som kroppen låter henne stå kvar på alla fyra. Svansen sveper till bakom henne, och just som hon låter klorna begrava sig i marken för att ge henne ännu bättre grepp hör hon ett alltför bekant ljud. Hon hoppar utan förvarning bort från hanen och vänder nosen mot reviret med spetsade öron och kroppen på helspänn. Det är modern som kallar, men det är inte hennes vanliga rop som kräver att få veta vars valparna är. Det här gäller träning. Eller möte med någon annan flockmedlem. Den unga karginnans blick är hård och svår att tyda när hon åter vänder sig emot den svarta hanen.
"Det verkar som att jag måste dra mig hemåt." Ett snett flin vilar på de svarta läpparna, och hon tippar huvudet lite åt sidan. "Ska vi kalla det oavgjort, tills vidare?" Det glimmar till i ögonen på henne, och flinet spricker upp till ett utmanande leende. Men det är ett leende som vittnar om att hon är tacksam för att hon fått möta denna hane. Och att hon gärna möter honom igen en dag.

Vad hon gör är han inte säker på. Men när ett ljud hörs så hoppar hon år sidan. Det verkar vara någon som kallar och Midas kastar en blick åt det hållet. Han ser sedan på Selva igen när hon talar till honom. Han nickar lätt och flinar charmigt.
"Tills vidare" Säger han och blinkar med ena ögat. För nog känner de båda att någon gång måste den här leken avslutas på riktigt. Och han kommer se fram emot nästa möte. Hur mycket kommer de båda ha vuxit då?

Någon som kallar. Det var länge sedan det var någon som kallade på Midas. Moderns flock hade valt att vandra åt ett annat håll. Men Midas ville utforska Numoori. Se vad detta landet hade att ge. Och framför allt vill han följa i faderns fotsteg. Var syskonen tog vägen vet han inte. Det var länge sedan han såg dem med. Men om de är samma kött och blod så stannade nog heller inte syskonen med moderns flock. Även om det var där de föddes såg Midas det aldrig riktig som hem. Och han har nu varit ensam på vandring länge. Hur länge minns han inte riktigt. Men det känns som en evighet. Han vet inte var han vandrar. Men han vet i alla fall vart han är på väg.

Det breda leendet var nu mindre, och uttrycket i hennes ansikte lite mer allvarsamt än tidigare. De båda var säkra på att de skulle mötas igen i framtiden, men det kändes lite underligt att hon inte visste exakt när. Hittills hade hon aldrig skaffat sig några vänner, och fortfarande var hon inte helt säker på om hon faktiskt skulle kalla denna hane för vän, de enda hon hade var sina syskon. Och då de levde i samma flock såg hon dem varje dag, visste alltid vars hon kunde hitta dem och relationen mellan dem alla var tydlig. Så detta var någonting nytt för henne. Instinkterna sade åt henne att återvända till reviret snabbt där tryggheten och kontrollen över omgivningen fanns. Men någonting lät henne ändå ge Midas en sista blick, om det var tacksamhet, respekt, eller ett löfte om revansch som speglades i hennes kontrastrika ögon kunde man inte vara säker på, innan hon blinkade med det ena ögat lite före det andra och vände sig sedan om för att börja gå åt det håll som skulle leda henne tillbaka till The Dark Nation.



[Jag lyssnade på den här låten medan jag skrev inlägget, så det kanske förklarar om Selva tycks jätteallvarlig eller som att jag beskriver deras adjö som hjärtskärande. Musiken påverkar mig alltid när jag skriver C: ]
https://www.youtube.com/watch?v=Xko3JXVnfnk