Han studerar henne ingående utan att röra en min. Han kommenterar det inte vidare. Om hon anser att det är bäst att så ensam så får hon tycka det. Det är dock det som Selva säger sedan som får honom att fundera en stund. Hon talar om någon Key som ska vara mäktigast.
"Henne har jag inte hört talas om tyvärr". Säger han och skakar lätt på huvudet. Nej, han har inte hört talas om någon Key. Så det kan vän diskuteras om huruvida hon verkligen är så mäktig som Selva säger. Men Midas kommenterar det inte. Det kan dra upp agg och annat onödigt.

"Kanske är det så. Att de man bryr sig om gör en svag. Det är bättre att klippa alla band som kan dra ner en". Det är inte det enda sättet. Men det är svårt att ändra på sitt synsätt om man vuxit upp med det. Och det verkar som Selva endast ser vad denne Key är.
"Men det är även så att en ledare måste tänka på flocken. Bevisa att denne är en ledare som är värd att följa. Inte enbart av rädsla. Sådant kan göra flocken svag. Och jag tror inte din flock är svag. Även om jag inte hört talas om den förut. En stark flock bygger på tillit och respekt mellan alla individer. Inte respekt som bygger på rädsla utan äkta respekt". Förmodligen kommer hans ord inte uppskattas. Men han har inte talat illa om något av det Selva talat om. Han ser inte ner på hennes synsätt eller denne Key. Han säger bara vad han anser.

Han flinar lätt.
"Kanske ligger det i mitt blod". Fadern är mörkervarg. Modern fakarg. Midas sinne kommer alltid vara höljt i dunkel. I det ljuva mörkret.
"Det låter som att du skulle kunna ge mig en ordentlig omgång. Så jag ser inte vad för betydelse ålderskillnad har". Säger han lugnt. Har fortfarande ingen större lust att slåss mot henne. Inte på blodigt allvar i alla fall. Men med Selva kan man kanske inte veta. Han vill bara veta mer om henne.

Hanens ord får henne att rynka ihop ögonbrynen, och blicken blir för en sekund hård och oförstående. Har han vuxit upp under en sten i Numooris bortersta marker eller? Att han inte hört talas om hennes mäktiga ledare får frustrationen att flamma till inom henne, men så hindrar hon sig själv just som hon tänker tala honom till rätta. Minnen dyker upp från de djupaste vrår som döljer sig i hennes sinne, och får henne att pressa samman käftarna och svälja viljan att fräsa åt hans ord som kan tas som en förolämpning emot den mäktiga hona som hon har äran att kalla sin ledare. Key satte en gång sin ena framtass över halva hennes ansikte. Ja.. nu när hon tänker efter så är minnet så pass tydligt att hon nästan kan höra sin ledarinna viska orden i hennes öra. Den enorma honan hade placerat sin mörka tass på valpens huvud, låtit klorna försiktigt vila emot hennes hud, och noggrant talat om för henne att det aldrig lönade sig att ta upp en strid då det endast gällde samtal om flockar och deras ledare. Selva hade rest ragg och huggit i luften då den mörka honan fört på tal att hon redan haft sina glansdagar i Numoori, och att det nya blod som infekterade landet knappast kände till hennes namn eller de många själar hon stött på, de liv hon ändrat och de liv hon tagit. Det hade resulterat i en diskussion där den unga blivit utfrågad om en vid namn Nevada.. och en annan varg vid namn Weed. Nog för att hon inte befunnit sig utanför revirets marker förut, men namn och berättelser brukade ändå kunna nå innanför gränserna. Trots det hade hon lite information om någon Weed eller Nevada. Heller ägde hon ingen kunskap om deras flockar, ja, förrän Key talade om för henne allt hon visste.
Det finns ingen anledning att ta upp en strid om mitt namn. Bara för att det sjunkit in i glömskan betyder det inte att jag inte fortfarande sätter spår i de jag möter. Efter de orden hade hon tagit bort tassen från den yngre honan, och flinat kallt emot henne. Nästan som om minnena från när hennes namn var känt var någonting hon var stolt över. Selva ville ändå försvara hennes namn. Ville leva upp till sin ledares förväntningar. Och just därför... valde hon att lugnt återta samma uttryck som hon haft tidigare. Det hade inte funnits någon nedlåtande ton i hanens röst. Så hon tänkte fokusera på de ord som härnäst skulle lämna hans tunga. Dessvärre får hans nästa ord henne att rynka en aning på nosen. Dock tvingar hon sig själv att tänka på att hanen inte har en aning om vem det är han pratar om. Key levde inte på fruktan hos andra. Det var bara en del av henne. Anledningen till att hon står där hon står, att hon tagit sig så högt och skaffat sig så mycket makt, är just för att hon är värd att respektera och beundra. De många vargar ledarinnan pratat om grundade aldrig sin tillit till henne på fruktan. De såg hennes styrka, och därför valde de att vandra vid hennes sida.
"Om du någon gång skulle möta min ledarinna så skulle du förstå, Midas." Tonen i hennes röst är lågmäld, men på hennes läppar vilar ett leende och i de giftgröna pupillerna speglas något som kan liknas förståelse.
"Key, min ledare, lyckades ingjuta riktig äkta respekt i de flesta hon mötte, bara genom att vistas i deras närhet. Du kanske inte hört talas om henne, eller den flock jag kommer ifrån, men om du någon gång skulle bli medveten så skulle du minnas. Och aldrig skulle du glömma. Det är en mäktig känsla att befinna sig i närheten av min ledare, och höra henne tala. Hon må vara en aning skräckinjagande i utseendet, men när hon talar och man känner av hennes energi, så finns det bara två alternativ att välja mellan; Intensiv fruktan, eller djupt respekt."
Svansen svepte till bakom henne, och det glänste till i hennes blick av någonting som inte gick att tyda. Ja, hon talade högt om Key. Men vad hon själv ansåg så var det inte överdrivet. Hanen fick såklart tycka vad han ville, då han antagligen inte förstod betydelsen av det hon talat om.

Men hennes sinnesstämning ändrades snabbt tillbaka till nyfikenhet och iver när hon uppfattade flinet som lade sig på hanens läppar. Han valde att tala så att hon inte riktigt skulle förstå honom, ändå så delade han med sig lite av sig själv. Han var svår. Ack så svår. Men det var en outtalad utmaning hon antog.
Ett brett flin sprack upp på hennes läppar, och hon hann inte hejda skrattet som bubblade upp inom henne när hanen åter tog till orda. Denna gång var det varken ett gällt fnitter eller hysteriskt blodisande skratt som lämnade henne. Det var ett.. normalt skratt. Som vittnade om att hanens ord roade henne. Ja, hon var tvungen att erkänna det för sig själv... men hon hade faktiskt roligt i Midas närhet.
"Inte är det väl smicker du försöker med, Midas?" Hon sjunker i en långsam rörelse ner på armbågarna och sträcker ut kroppen. Blicken vilar på hanen, pupillerna är breda och talar återigen för förväntan, men hon driver inte längre med honom. Faktum är att orden han just yttrade, att han tror att hon skulle kunna ge honom en omgång, fastnade. Det var inget hon bara kunde ignorera, och hon undrar nu om hon skulle våga utmana honom i en, såklart, fredlig strid. Bara för att få pröva kraftmätningen. Inga klor. Inga tänder. Inga krafter. Hon har fortfarande ingen aning om vilka krafter hanen kan tänkas ha, men om han skulle gå med på en lätt kamp så skulle hon utan tvekan låta bli att utnyttja sina egna förmågor.
"Hur stor tror du skadan skulle bli?" Från att ta stått på armbågarna tippar hon nu över sin kropp så att hon lägger sig på rygg och studerar hanen med pannan pressad emot marken, uppochner. Nu retas hon med honom. Hur skulle hon kunna låta bli? Hon har aldrig mött någon förut som hon faktiskt kunnat erkänna sig ha kul med. Sedan att hon aldrig förstått konceptet av att leka, så som ungvargar ska, med andra i sin ålder... det hör inte hit.

Han tänker inte dra vidare på det här så att det kanske blir en fajt i munhuggandes av det här. Selva talar högt om denne Key. Och hon verkar anse denna främmande hona som någon mäktig varelse som verkar ha allt. Midas roas lite lätt av det där. För han skulle tala minst lika högt om sin egen far. Malvado är väldigt mäktiga i Midas ögon. En erfaren krigare och medlem i en flock som han anser vara hans familj. Midas vill inget hellre än att vara en del av den familjen. En dag. Han ska kämpa för det. Det är hans mål. Och han ska visa sig lojal mot den flocken vad som än händer. Så han nickar kort åt Selva's ord.
"Då får jag kanske hoppas att jag möter denne Key någon gång och få med egna ögon se hur mäktig hon är". Säger han. Och det ligger inget retligt i rösten alls. Förmodligen säger han det för att göra Selva nöjd. Och för att det inte går att säga emot någon som ser så högt på någon annan. Han vet det själv.

Flinet vilar på hans läppar. Men det är inget retligt eller nedvärderande flin. Det är ett charmigt flin som passar honom så bra. Han smittas lite lätt av hennes skratt som faktiskt låter äkta. Kanske förundras han lite över det med. Att denna lilla tik som visat sig på ett sätt faktiskt kan bete sig som en normal varg. Beroende på vad man anser normalt då.
"Fungerar det så får du gärna se det som smicker". Säger han och blicken blir busig och tungspetsen blir för en stund synlig mellan läpparna. Han ser på Selva när hon sjunker ner på armbågarna. De svarta öronen klipper till på det lika svarta huvudet och den udda blicken lämnar inte tiken ens för någon sekund. Han tippar huvudet på sne igen. Rätar sedan på nacken och ser ut att fundera ett tag på Selva's fråga.
"Ingen aning. Men nog skulle det vara intressant". Säger han och ser retligt på henne där hon nu ligger på rygg. Han reser sig upp. Han må se stor och någon klumpig ut. Men det är mest päls. Han har en spänstig och smidigt byggd kropp. Senigt muskulös eftersom han ännu är i unga år. Han sträcker busigt fram ena tassen och vevar lite i luften framför Selvas nos. Sedan tar han något steg närmare och sänker huvudet och blåser ljummen varmluft på henne.

Det där flinet som inte utstrålar annat än charm... det passar ganska bra där det pryder hans läppar, länkar samman den vita delen av ansiktet med den svarta. Och så är det ju hanens udda blick. Allting med hanen är udda. Han är raka motsatsen till vad hon själv är, och ändå finner hon sig trivas så bra i hans sällskap. Fortfarande så undrar hon om det inte finns en oborstad sida någonstans därunder. Att han inte bara är charm och kontroll, att han kan stoppa undan denna artiga ton och istället... bara vara. Så som hon själv. Hon bara är. Och det hon är, det är någonting alldeles extra. Kanske är även Midas något alldeles extra. Med sitt artiga beteende, och självsäkra blick.
Flinet som vilar på hennes svarta läppar blir bredare och det rycker lätt i mungiporna då hon uppfattar hans ord. Hon kan inte låta bli att förvånas att han nu faktiskt väljer att bemöta hennes retfulla sätt. Det verkar nästan som att han släpper lite på det där artiga och kontrollerade. Men nog kan man kanske leka artigt... De svarta öronen ligger pressade emot marken under hennes huvud, men de försöker sig på en liten rörelse då hanen tippar huvudet på sidan. Svansen knycker till bakom henne och hon gör ett försök att fukta nosen med tungan, vilket visar sig vara en aningen klurigare än man kan tro då man ligger uppochner. Hon fnyser lätt för sig själv, ett ljud som vittnar om att hon håller tillbaka ett kort skratt, och vrider lite på huvudet så att hon nu bara har ena kinden emot marken, men fortfarande vilar hon på rygg.
"I slutändan beror väl allt på hur du menar att smicker ska fungera."
Hon blinkar lätt emot honom, men gör inget försök att röra sig när han ställer sig upp. Inte ser han så smidig ut med de där vingarna fästa på ryggen, och faktiskt så ser han alltför kraftig ut för att kunna vara snabb. Det skulle hon kunna använda emot honom.

Hon böjer åter på nacken för att studera honom med pannan tryckt emot marken när han viftar med ena tassen emot henne. Den långa, svarta svansen rör sig sakta på marken bakom henne, nästan som om den önskar röra sig fram och åter för att tala om för omgivningen att hon njuter av lekfullheten i situationen. När han tar ett steg närmare henne och blåser luft på henne sluter hon ögonen och rynkar lätt på nosen. Det är en välkomnad gest, och att hon rynkar på nosen är inte ett tecken på irritation. Det verkar ju nu som att Midas faktiskt är villig att visa upp en mer lekfull sida av sig själv. Och det finner Selva inte som någonting annat än positivt. Även spännande.
Hon öppnade på nytt ögonen för att lyfte blicken emot honom, innan hon sträcker fram ena framtassen i ett försök att trycka den emot hans nos.
"Inga klor. Inga för hårda hugg eller bett. Och inga krafter. Så lovar jag att jag inte ska skada dig så mycket."
Den sista meningen kan hon inte låta bli att uttala i en utmanande ton. Den retfulla glimten ligger kvar i hennes blick, likaså den tydliga glansen av förväntan. Fortfarande ligger hon kvar på rygg, men det är bara för att invänta hanens svar. Han kanske har något att tillägga, så då tänker hon ge honom en chans att yttra sig. Men så fort han antar hennes utmaning tänker hon inte ligga kvar och blotta magen.

Flinet pryder perfekt hans läppar när han ser på henne. Allting blir något annat när man ser det upp och ner. Hon blir något annat. Han gillar det. Allt allting inte är vad första anblicken säger.
"Eller hur du väljer att ta det". Säger han och svansen viftar till bakom honom. Han har lärt sig att hur man väl har bestämt sig att bemöta något så klår det allt. Försöker du reta upp någon så kommer det aldrig att fungera om den andre har bestämt sig för att inte bli uppretad. Så om han skulle ha försökt att smickra henne så skulle det aldrig fungera om hon inte ser det som smicker. Så därför har han inga förväntningar med något han gör. Fast det beror på vad han gör såklart. Men han har lärt sig att inte förvänta sig för mycket.

Han ser på tassen hon sträcker ut mot honom. Sedan låter han henne lätt trycka den mot hans nos. Samtidigt som han blåser ut med ljummen varmluft. Han är rätt bra på att reglera temperaturen i hans kropp. Hans nos är varm. Varmare än normalt såklart. Men inte direkt het. Tungspetsen blir åter för en kort stund synlig mellan hans läppar. Han flinar åter mot henne. På det där säregna charmiga sättet.
"Detsamma". Säger han och är beredd att anta utmaningen. Han vill se vad hon går för. Utan klor, utan för hårda hugg eller bätt. Och utan krafter. Detta kan bli väldigt intressant.

När tassen rör vid hanens nos känns den varm, aningen varmare än en nos brukar vara, och luften han blåser emot hennes trampdyna är den precisa temperaturen för att få henne att rysa. Inte på ett dåligt sätt, men.. heller inte på ett bra sätt. Tror hon. Det är tack vare detta som hon får en aning om vad hanen skulle kunna bära för krafter. Tidigare då hon strök sig utmed hans sida så kändes även hans kropp varm. Kanske är det så att han behärskar värme, eller som det brukar vara i de flesta fall, eld. Om det skulle vara så, så känner hon sig en aning lättad att de kommit överens om att krafterna inte är någonting de ska använda sig av. Eld är alltid svårt att strida emot. Men den dag hon behärskar sin blodbändning till fullo så ska hon inte behöva oroa sig ens för eld. Den är bara farlig så länge man inte kommer åt den som bemästrar den. Och när hon kan tvinga ner sin motståndare emot marken utan att vidröra denne, så kommer hon inte att frukta någonting.

Det glänser till i den klara blicken, och hon kan inte låta bli att le en aning bredare då hon skymtar tungspetsen mellan hanens läppar. En stark känsla inuti henne säger att hon redan har övertaget. Kanske just för att hanen nu släpper efter en aning och visar sig villig att testa deras styrkor emot varandra. Han verkade ju så solid och strikt de första ögonblicken av mötet, ja, faktiskt större delen av mötet så har han väl inte riktigt betett sig som någon annan i samma ålder. Men vem är Selva att anklaga någon för det? Hennes intellekt gick förbi hennes syskons alltför länge sedan, och hon tänker inte som någon annan i sin ålder. Det finns nog ingen annan individ i denna värld som tänker och resonerar så som hon gör.
En lätt fnysning undslipper henne, ett kvävt skratt, och hon tar tillbaka den tass som hållits tryckt emot hanens nos för att sedan rulla över på sida. Svansen kröks bakom henne, och hon sätter sig upp i en lugn rörelse innan hon sneglar emot Midas med lurig blick.
"Du behöver verkligen inte oroa dig för mig..."
Hon reser sig upp, med långsamma, tålmodiga rörelser.
"Jag är proffs på vad jag gör. Men nu när jag lovat hålla igen, så är det enda du behöver göra att se efter dig själv." Med svansen svepande bakom sig, spetsade öron och huvudet lyft högt går hon upp vid sidan av honom. "Och jag tror bestämt att jag ska börja med att ta ner dig på marken." Meningen hinner just och pass avslutas innan hon trycker ifrån med framtassarna på marken och hugger, inte för att pressa tänderna genom skinn utan i syfte att få ett stadigt grepp som blir svårt att ta sig ur, emot hanens nacke för att kunna tvinga ner honom på rygg och hålla honom kvar på marken under sig.
Det är någonting hon alltid använder sig av emot sina syskon. Med ett stadigt grepp om nacke eller strupe lyckas hon alltid lätt ta ner dem så de hamnar under henne. Men med Midas blir allting annorlunda. Han bär de där vingarna som hon måste ta hänsyn till, då hon gissar att de mycket väl kan hjälpa honom att hålla balansen, och även ovanför marken.

Han oroar sig inte för tiken. Hon har säkert fått en god träning och uppfostran. Han ser inte ner på henne eller ömkar tanken. Midas själv har oxå fått en god träning och uppfostran. Från den bäste. Och hans mor var duktig hon med. Men det var alltid träningen med far han värderade högst.
Midas håller ögonen på Selva. Han står där bara och andas och följer henne med blicken lyssnar på hennes ord och försöker mer eller mindre läsa hennes nästa drag. Eller första om man ska räkna. Han gillar tanken på att andra verkar se ner på honom vid första anblicken. Det är många som gjort det i alla fall. Tror att det är endast vingarna som är hans fördel i strid. Vingarna kan både vara till fördel och nackdel.
Den tjocka pälsen får honom att se större ut än han är. Får betraktaren att tvivla om det finns någon styrka därunder. Han är ännu ung. Pälsen har alltid varit tjock på hans kropp. Även sedan valptiden. Förmodligen kommer han att växa i proportionerna bättre när han blir äldre. Men pälsen är inte till hinder för honom som kanske kan tyckas. Han är både snabb och smidig. Även utan vindens hjälp för han har lagt ner mycket tid på allsidig träning. Hela hans liv har gått ut på träning, träning och åter träning. För han vill vara sin far värdig. Han vill göra sin far stolt.

Så när tiken hugger mot honom, hon är kvick, flyttar han sig snabbt åt sidan och ett steg fram för att möta tiken. Han ställer sig med benen brett i säg för bästa balans. Sedan kör han ner huvudet mot marken. Skulle tikens hugg träffa skulle hon mötas av den tjocka pälsen vid halsens övergång till bogen och benet. Sedan trycker han upp huvudet snett mot henne, med kraft, för att putta henne åt sidan. Öronen ligger tryckta mot nacken för att de inte ska ta stöten.

Käftarna sluts om päls, ett tjockt lager päls, men lyckas även få ett grepp om själva hanen, om än det inte är lika stabilt eller ens i närheten av vars hon siktade in sig på. Om hon fått bestämma hade hon gärna fått grepp om hanens nacke på en gång, då hade detta inte blivit långvarigt. Men hon är inte missnöjd. Tvärtom. På detta sätt blir det hela med intressant. De kommer få testa varandra ordentligt, är bara en känsla som ligger och gror inom henne, och det var väl det som var målet i första början. Att få mäta krafterna, styrkorna, och avgöra om den andre är, eller inte är, en värdig motståndare.
Dessvärre är det ingenting hon hinner tänka över speciellt noga då hon träffas i sidan av hanens huvud. Kraften är inte överväldigande, men tillräckligt för att hon ska tappa det tunna grepp hon haft om den nedre delen av hans hals, ett grepp som mest innehöll päls. Hon förflyttas fock inte långt av den knuff hanen givit henne, trots sitt rena Kargblod och den smidighet hon rör sig med så är hennes kropp mer muskulös än slank. Det är tack vare musklerna under hennes hud som hon är så stabil, och kan bemöta attacker bättre än någon av sina syskon. Någonting som kommer väl till pass när man befinner sig i närkamp, som just nu. Tanken får ett brett flin att smyga sig över hennes läppar, och i samma stund som framtassarna tar mark kastar hon sig i en tackling snett bakifrån emot hanen på nytt. En tackling som inte är lika kraftig som den skulle varit om det var hennes syster hon stod öga mot öga med, men tillräckligt för att hon ska få hanen ur balans om hon träffar så som det är tänkt. Hon har bara attackerat honom en gång, men redan insett att Midas inte är den som backar undan i första taget. Hon är van att hugga och slå efter sin syster som smiter undan, duckar och gör allt vad som krävs för att inte hamna i närkamp med henne. Därför måste hon erkänna att hon blev glatt överraskad när hanen valde att bemöta henne istället för att kasta sig åt sidan. Det gör det så mycket roligare. Om han nu väljer att hålla kvar vid den tanken... Men han består tydligen inte endast av päls. Hennes tänder tog ju faktiskt emot någonting som kändes som muskler under skinnet, om än bettet var löst, så han bör inte kasta sig åt sidan i första taget bara för att hon försöker tackla honom.
Någonstans, djupt nere i det kaosartade sinne hon bär, är hon ändå svagt medveten om att han mycket väl skulle kunna vara starkare än henne. Inte endast för att han råkar vara äldre, om än inte mycket, men han kan utan tvekan sina knep, och är medveten om sin styrka och balans. Att underskatta honom vore idiotiskt, men hon väljer inte heller att tro att han kan slå henne på långa vägar.

Tikens hugg hade inte träffat som hon antagligen hade planerat. Men nog hade hennes tänder lyckats rispa hans skinn under pälsen. Inget han tänker lägga ner någon tanke på dock. Han är inte den som backar undan för att undvika bett eller slag eller liknande. Detta är en kamp utan krafter. Så han har ingen
orsak att backa. Så när tiken attackerar honom igen vänder han sig mot henne för att möta henne. Med öppna käftar. Har tiken tänkt att ta i så kan han göra det med. Även om han inte är ute efter att medvetet skada henne. Men det gör väl inget om de kommer lämna den här kampen med lite nya ärr som pryder kroppen?

[Ja. Kort och extremt dåligt. Men ja. Ett svar i alla fall. :P]

Tacklingen är menad att få hanen ur balans, men i samma stund som hennes bakben sparkar ifrån marken hinner hon uppfatta hur hanen förbereder sig för att bemöta hennes attack på nytt. Denna gång med öppna käftar. Det glänser till i hennes blick, och i samma stund som tumlar in i hanen kastar hon upp huvudet för att hugga tag i hans ena öra i ett försök att förhindra honom från att få ett för bra grepp om henne.
Om hon haft tid så skulle hon ha bytt ut tanken på att tackla honom mot att bemöta käftar med käftar. Men detta är inte en strid på liv och död, de har lovat varandra att inte använda sina krafter och om än det inte gjutits i sten så ska de väl försöka att inte riva ögonen ur varandra. Därför hade det inte varit ett alternativ, även om hon haft tid att tänka över sitt nästa drag, att slå ihop sina käftar med hanens. Tandkött är tåligt, och sår i munnen läker snabbt, men hon gissar att det bör anses vara onödigt att spilla blod bara för att man reagerar på instinkt. Om än hon känner hur stridslusten inom henne blir starkare för varje sekund som går. Kontrollen hon har över sig själv nu, då hon lyckas hålla sig medveten om de få regler de målat upp för denna fight, hotar att glida henne ur tassarna för varje nytt utfall hon gör emot hanen. Det är inte en medveten vilja att skada honom som brinner inom henne, utan det är stridens hetta och den underbara känslan av att sättas på prov som driver henne.

Den kraftiga, om än unga, kargkroppen trycks emot hanen och sekunden innan hon förväntar sig känna tänder emot skinnet eller päls på tungan hinner hon reflektera över hur otroligt annorlunda det känns att pressa sig emot Midas. Jämfört med hennes yngre broder och syster så är denna hane kraftig, muskulös, och väldigt stadig. Sina syskon har hon inga problem att knuffa runt som hon känner för det. Men återigen, det är inte negativt att hanen bjuder henne motstånd. Det gör bara allting så mycket roligare.

Han rör sig mot henne. Öppna käftar. Han tränade mycket med sina syskon när de var yngre. Och han tränade mycket själv. Han har även tränat med fadern. Men väldigt sällan med någon annan utomstående. Men Numoori har bjudit på mycket nytt sen han bestämde sig för att utforska landet och finna faderns flock.
Han märker att tiken verkar nästan ha tappar fokus eller något. Hennes attack verkar ha tappat något. Han sluter käftarna med ett lätt klapper när tänderna slår mot varandra. Så stannar han upp när hennes kropp trycks mot hans. Så ser han på henne och tippar huvudet på sne.
"Något på tok?" Frågar han.

[Hoppas jag inte missförstod något ditt svar eller något. xD haha. Och hugger hon mot hans öra så gör det inget om hon träffar. Ett snitt i örat kan vara lite snyggt. xD]

Vit päls trycks mot svart päls, och plötsligt blir hon medveten om hur liten hon faktiskt är i jämförelse med hanen. Inte bara mätt i manken, utan rent kroppsligt. Det faktum att de återigen befinner sig otroligt nära varandra går inte upp för henne förrän ett andetag får hennes bröstkorg att pressa sig ännu närmare hanen. Blicken som varit så beslutsam flackar nu åt sidan, och det är inte förrän hon känner smaken av päls emot tungan som hon blir medveten om att hon fortfarande biter tag i hanens öra. Det är inte ett hårt grepp, snarare patetiskt svagt... nästan som om hon bara skulle ha velat naffsa efter honom, och i samma stund hon inser att hanen stannat upp, inte gör något försök att hugga eller knuffa henne, tappar hon garden helt. Det är dock hanens fråga som får henne att släppa hans öra och ta ett steg bakåt, vakna upp ur alla tankar som rusar genom hennes huvud och nästan gör att hon vill morra högt för att kunna tänka klart för en sekund.

"Nej." Det låter mer som en fråga än ett svar. Hon bemöter hans blick och försöker förstå vad det var som just hände.
"Varför skulle det vara det?" Det är de där förbaskade ögonen han har. Att försöka fokusera på någonting alls är omöjligt då hon inte ens vet vilket av dem hon bör studera noggrannare. Det blå eller det röda. Var det förresten hon som stannade upp före honom? Nu minns hon inte, och det gör henne otroligt frustrerad. Men det är inte samma sorts frustration som blossar upp inom henne så ofta, nej, det här är någonting annorlunda. Det är nästan så att hon bannar sig själv för att hon beter sig så konstigt kring hanen, när hon egentligen borde ha full kontroll. De strider ju. Det finns ingenting hon kan lika bra som att strida.
Öronen har vinklats en aning bakåt, och det kan skymtas en glimt av osäkerhet i de blanka ögonen medan hon fortfarande stirrar på hanen som om hon just fått ett slag i skallen och inte vet vad som är upp eller ner.
"Förresten var det ju du som stannade upp. Om någon bör fråga vad som är fel är det väl jag?" Ett lätt flin spricker upp på hennes svarta läppar, och hon vet inte varför. Det är inte överlägset eller utmanande, snarare... roat?

[nejdå, du missförstod ingenting 8D
men asodskaldfkdsjhgi vad förälskad Selva framstår i mitt svar xDxD förlåt för det, det var verkligen inte meningen >w< hon är bara inte van att andra stannar upp mitt i en fight, så hon är bara förvirrad! .. tror jag.... xD]

Smärtar det i örat? Han märker det inte ens. Men Selva har fått tag i hans ena öra. Borde han känna smärtan? Istället ser han bara på henne när hon släpper taget och tar ett steg tillbaka. Han ruskar lätt på huvudet. Den udda blicken studerar sedan tiken. Han flinar lätt på det där sättet som är speciellt för honom. Det där flinet som klär honom.
"Nej, jag bara undrar". Säger han och svansen sveper till bakom honom. Selva är intressant. För att han verkar inte kunna få grepp om vem hon är. Och hela hennes sätt roar honom.

Han sjunker ner på frambenen när hon talar igen. Hakan vilar för en stund mot marken. Flinet ligger kvar på hans läppar och han sluter ögonen för en stund och ser rätt nöjd ut.
"Om ni säger det". Svarar han henne. Sedan sjunker även bakdelen ner mot marken så han ligger där framför henne. Han öppnar ögonen igen, höjer huvudet och ser på henne. Den ena framtassen placerar han över den andra och verkar lägga sig tillrätta.
"Det såg ut som att era tankar fick er att..." han smakar på ordet innan han uttalar det, "...tveka". Flinet pryder hans läppar igen.
"Men det kan ju vara jag som tar miste".

I samma stund som ett flin lägger sig på hanens svarta läppar, det där charmerande flinet som verkligen förstärker glimten i hans ögon, bleknar det svaga leendet som för bara några ögonblick sedan kunnat skymtas i den unga honans mungipor. Charmerande ung hane. Charmerande äldre hane. Hon rättar rösterna som viskar hånande i huvudet på henne, och överväger för en sekund om det är hon själv som står för de förvirrade tankarna som rör sig i huvudet på henne. Att det inte bror på Midas, utan bara på att hon inte får en sekund för sig själv i sitt huvud. Men i samma stund som hon tänker tanken, inser hon hur dumt det låter. Aldrig tidigare har hon tyckt sig ha några problem med det proppfyllda sinne hon bär med sig överallt, som aldrig lämnar henne. Så om det nu skulle ha varit så att hon stannat upp för en sekund så beror det på hanen. För att han beter sig så konstigt, inte alls som man ska när man möter någon i en fight.

I samma stund som hon tänkt yttra sig glider han ner på frambenen, och hennes käftar slås ihop med en lätt smäll som bara hörs inuti hennes huvud. Det ena örat vinklas åt sidan, och svansen svänger till bakom henne samtidigt som hon förflyttar lite av tyngden på frambenen till bakbenen. Det nöjda uttrycket i hans ansikte får henne att sänka ögonbrynen, och blicken hon ger honom är mer anklagande än någonting annat. När hanens bakdel sjunker till marken så att han blir liggande reagerar hon inte, visar inte minsta tecken på att ha uppfattat rörelsen. Blicken stirrar genomträngande på honom, och när han åter tar till orda verkar det vara precis vad hon väntat på. Flinet som möter henne får henne att rynka på nosen och fnysa högt för sig själv, innan hon vinklar huvudet åt sidan. Tveka. Hon vet att hon antagligen inte bör känna sig förnärmad, det verkar som om hanen medvetet försöker reta henne, men det är svårt att hindra öronen från att vinkla sig bakåt.
"Inbilla dig nu ingenting," får hon fram i snörpt ton, och försöker se så samlad ut som det bara går. Hon är en ung hona, ingen liten valp, så hon tänker minsann inte fräsa och spotta bara för att han verkar tycka sig ha full kontroll över situationen medan hon inte har det.
"Och vad är det du håller på med, om jag får fråga." Det är verkligen inte en fråga. Tonen i hennes röst är plötsligt mörk och säker igen, och hon studerar honom med ena ögonbrynet höjt. Fortfarande är bara det ena örat spetsat, medan det andra ligger vinklat åt sidan, och svansen knycker till bakom henne i en otålig gest.
"Om jag inte minns fel så var vi mitt uppe i en strid?" Leendet som smyger sig över hennes läppar är verkligen inte vänligt, men heller inte hotfullt. Det rycker till i ena mungipan på henne, och hon måste motvilligt erkänna för sig själv att hon finner hanen alldeles för intressant för att hon ska kunna kategorisera honom som alltför irriterande för att fortsätta samtala med. Han beter sig inte som någon annan hon tidigare mött. Vilket är både irriterande och spännande på samma gång. Men just nu är det faktiskt mest irriterande. Vem det än var som planterade tanken att lägga sig ner mitt under en strid i skallen på honom kan inte ha haft alla hästar hemma.

Inbilla dig ingenting? Nejdå. Det gör han inte. Han studerar henne från där han ligger. Öronen klipper till på huvudet och sedan ruskar han på huvudet men ligger kvar där han ligger.
Vad han håller på med? syns inte det? Har Selva bara tränat på strid från stående ställning? Då kan det vara en hel del hon har missat. I strid måste man vara förberedd på allt. Inte släppa garden det minsta. Han kanske ser avslappnad ut. Men det är roande att invagga andra i falsk trygghet.
Men Selva ser närmast förnärmad ut. Han kan inte låta bli att flina så där charmant som han gör.
"Visst är vi mitt uppe i en strid. Så varför står ni bara där?" Frågar han henne. Denna gång är det hans tur att utmana henne. Tänker hon anta utmaningen?

Denna gång reagerar hon inte det minsta när hanens charmerande flin når henne. Istället böjer hon på nacken en aning, och när hans fråga slår emot henne viker sig öronen bakåt och svansen höjs sakta bakom henne. Det är alltså så han vill ha det. Inom sig flinar hon brett och triumferande, trots att hon inte kan låta bli att reta sig aningen på honom samtidigt. De talar fortfarande de språk hon talar bäst, och så länge de gör det är allting som det ska. Men att hanen ska göra allting så komplicerat är någonting hon inte riktigt förstår. I hennes värld är det en mycket simpel sak att möta en annan varelse i strid; Du hugger tag kring strupen på din motståndare och avslutar det hela, om det inte är du som hamnar i käftarna. Då gäller det att kämpa för sitt liv. Någonting hon är mycket bra på. Men det är aldrig hon som hamnar i underläge. Det är alltid hennes motståndare... och att det för stunden känns som att det är Midas är den som kontrollerar hela situationen gör henne både arg och nyfiken på samma gång. Hur ska hon göra för att bäst möta upp med hans märkliga beteende?

Hon står fortfarande stadigt och stirrar på honom med svårtolkad blick. Blinkar, det ena ögat millisekunden före det andra, och ryggen höjs sakta när hon åter flyttar fram en del av tyngden på sina framben. Det ser nästan ut som om hon ska kasta sig över honom där han ligger på marken framför henne, men sekunden innan bakbenen sparkar ifrån under henne knycker hon huvudet åt sidan och flinar brett emot honom.
"Det är en knepig sits du befinner dig i, Midas..." Samtidigt som hon talar lyfter hon ena framtassen och börjar i lugn, samlad takt röra sig runt hanen i en liten cirkel. Svansen sveper fram bakom henne, nästan som om den försöker sluta cirkeln och stänga in hanen där han ligger i dess mitt. Utan att släppa honom med blicken höjer hon frågande båda ögonbrynen, och i mungiporna kan man ana ett lätt leende.

[jag skriver om vargars ögonbryn trots att jag vet att de inte används på samma sätt som på människor, men jag hoppas du förstår xD']

[I understand. ^^]

Han är beredd. Väntar sig att hon ska kasta sig mot honom. Testa honom. Men samtidigt så känns det som att just det skulle vara för lätt. Han släpper henne inte med blicken när hon börjar röra sig runt honom. Hon byter taktik. Det gillar han. Hon gör inte det som oftast förväntas. Vingarna skjuts upp ovanför ryggen på honom och fälls halvt ut samtidigt som han reser sig upp och vänder sig mot tiken som tagit sig en bra bit runt honom.
"Tro inte jag tänker göra det lätt för dig". Säger han. Han hade kunnat agera på annat sätt. Men med Selva måste han tänka annorlunda. Han måste utmana sig själv minst lika mycket som han utmanar henne. Och det gillar han verkligen. Denna så kallade strid skulle kunna ge honom mycket mer än träningarna med syskonen. För Selva är inte som andra. Detta kommer inte vara enkelt. Men han tänker gå hela vägen. Han vill ta reda på vad som finns på andra sidan.

De gröna pupillerna vidgas en aning i samma stund som hanen rör på sina vingar. Det går inte att ta miste på glimten av iver i hennes ögon, och när hanen reser sig upp är det nästan som att förväntan som bränner inom henne pressar fram en aning genom ytan och får ett brett flin att smyga sig över läpparna. Hon stannar upp, så att hon står framför hanen, och huvudet sänks en aning medan hon lyssnar på orden som rullar över hans tunga. Det glimmar till i hennes ögon, och flinet blir ytterligare lite bredare där det envist håller sig kvar på hennes läppar. Har hon måhända lyckats ta sig till det skede i striden då han inte längre vill ha henne bakom sig utan att han kan ha uppsikt över henne? Tanken lockar fram ett lågt skratt, ett skratt som hon faktiskt låter sig släppa fram.
"Börjar du känna dig trängd, Midas?" hon talar tyst, lågt. Inte överlägset på något sätt, men helt klart utmanande.
Huvudet höjs sakta, tills dess att hon kan möta hans blick utan problem. Hon tar ett lugnt steg emot honom, allt för att utmana gränsen som går mellan dem. Men vid det här laget tvivlar hon på att någon av dem skulle tycka att den andre kom alltför nära. Situationen är inget annat än en prövning, en kamp mellan viljor mer än styrka. Uthållighet. Och hon älskar det. Varje muskel i hennes kropp är redo att arbeta, samtidigt som hennes kaosartade sinne är så skärpt att det skulle kunna klyva diamant.
"Det hoppas jag verkligen inte att du tänkt göra," säger hon sedan i så låg ton att det kan jämföras med en viskning, som svar på det han tidigare sagt. Ett snabbt leende drar över hennes läppar, för att sedan försvinna, och i samma ögonblick som hon ger sken av att vika kroppen åt sidan, som för att åter börja cirkla runt honom, är det hennes tur att lugnt glida ner på frambenen. Om det bara är ett sätt för henne att fördriva tiden, eller invänta nästa drag från Midas, det går inte att avgöra bara genom att studera den lekfulla blick hon studerar honom med.

Trängd? Inte det minsta. Han väljer bara att hålla uppsikt över henne. Hålla henne i blickfånget så han kan studera henne. Han skakar lätt på huvudet.
"Nej". Svarar han bara enkelt med ett nöjt flin på läpparna. Han uppskattar faktiskt den här striden väldigt mycket. Han vill lära mer om henne. Samtidigt lär han mer om sig själv. Svansen sveper lugnt från sida till sida bakom honom. Den udda blicken släpper inte Selva det minsta. Hon är hans fokus.
Han står stilla inväntar hennes nästa drag. När hon åter talar förbereder han kroppen för striden. Men hon gör åter igen inte som förväntat utan sjunker ner på frambenen. Han finner henne otroligt fascinerande.
"Nu är det väl min tur att fråga vad du håller på med?" Frågar han även om det inte låter som en fråga. Mer som ett konstaterande. Sedan studsar han till på framtassarna och tar ett lätt skutt mot henne. Stannar upp precis framför henne. Svansen vispar energiskt bakom honom och öronen tippar framåt när han ser ner på henne. Pälsen på nacke och hals är lätt uppburrad och den udda blicken ser ner på henne. Men inte nedvärderande eller något sådant. Han bara studerar henne.

Hans ord lockar leendet på hennes läppar att bli bredare, dra upp mungiporna ytterligare. Den förväntansfulla blicken vilar fortfarande stadigt på honom, som om hon försöker läsa av hans nästa rörelse, hans tankar om hur han ska göra härnäst. Om än det är en omöjlig uppgift så tar hon sig tid till det, inväntar Midas, och i samma stund som han tar ett skutt emot henne spetsas öronen, varje muskel i hennes kropp spänner sig och svansen låter hon vagga från sida till sida bakom henne. Men han stannar upp, och nöjer sig med att fortsätta studera henne. Han slutar aldrig överraska, om än hon gör sitt bästa för att dölja det, och det är någonting av tjusningen med honom. Trots att hon gärna skulle vilja förutse hans drag så är det alldeles för spännande, för intressant, att inte veta förrän han väljer att agera.
Från att ha varit en strid där hon trodde att hon skulle kunna utse sig till vinnare alldeles för snabbt och inte möta det minsta motstånd av intresse är situationen nu helt annorlunda. Nog håller de mycket riktigt fortfarande på med striden, utmanar och testar varandra, men det är på ett helt annat sätt nu. De har börjat ana att den andre har mer att bjuda på än de först trodde... och det är absolut ingenting negativt. Inte enligt Selva.

Hon viker huvudet åt sidan, låter kinden vila mot ena framtassen medan hon fortfarande sneglar upp mot honom. Bakom henne gungar svansen fortfarande, och nu låter hon hela sin bakdel lugnt flytta sig från sida till sida. Nästan som att hon förberedde sig för att lägga sig ner helt.
"Jag tror bestämt att jag ger dig en ärlig chans att visa vad du går för." Hon försöker hålla minen allvarsam, men det går inte att förhindra ett brett flin från att lägga sig på läpparna. Klorna gräver lätt i marken under henne, nästan som att hon är otålig, men hon tvingar musklerna under skinnet att slappna av. Hon må se ut som att hon ger övertaget åt honom, men egentligen vill hon bara se om han lyckas ta det. Det går inte att förutse vad han ska göra, så hon får helt enkelt vänta och se, och utifrån det planera sitt egna drag.

Selva rör sig inte. Hon ligger kvar när han kommer närmare. Båda visar att de inte backar. Men ingen av dem verkar heller se varandra som något direkt hot i detta läge. Han tror ändå att hon har mer att ge. skulle det vara på blodigt allvar skulle de båda kunna orsaka en hel del smärta. Blod skulle definitivt flyta. Kanske har det redan gjort det? Ena örat klipper till. Det Selva fått tag i. Det hon satt tänderna i. Faktiskt är hon den som faktiskt fått grepp om honom i denna strid. Medan hon lyckats slippa undan honom när han attackerat. Lätt frustrerande är det. Men får henne bara att verka ännu mer fascinerande.
Hennes ord lockar honom bara ännu mer.
"Något speciellt ni har i tanken?" Frågar han lockande. Tänderna glimmar lätt mellan de svarta läpparna när de säras lätt. Läppen dras tillbaka i ett varggrin. Han morrar till. Vild och blodisande. Som om han gjorde sig beredd att sätta tänderna i ett byte. Snabbt sänker han sig mot henne. Beredd att hugga. Men alldeles vid hennes nos stannar han upp. Tungan smiter ut mellan läpparna för att röra vid hennes nos. Sedan kastar han snabbt upp med huvudet igen. I samma rörelse breddas vingarna ut Med ett snabbt slag med de korpsvarta vingarna samtidigt som han skjuter ifrån med benen är han uppe i luften. Sekunden senare befinner han sig med alla fyra tassar på marken bakom Selva. Vingarna viks mjukt in mot kroppen igen och han studerar hela hennes reaktion.

Inga ord lämnar henne för att ge svar på hans fråga. Istället ligger hon lugnt kvar, kinden pressad emot det ena frambenet, svansen gungande bakom sig. Om man lyssnade riktigt noga skulle man kunnat uppfatta ett ytterst lågt väsande lämna hennes nos, nästan som om hon höll tillbaka en morrning, ett skratt, ord, vad som helst. För stunden går det inte alls att avläsa vad som försiggår innanför pannbenet på henne, ingenting ovanligt, men om någon av hennes syskon, eller hennes moder, skulle se henne i denna situation skulle de undra vars hon tagit vägen. Detta är en sida hon aldrig visat upp för någon förut, en lekfull sida där hon spelar på sina bästa kunskaper och erfarenheter. Men de skulle ha fel, om de inte kunnat se den vanliga Selva i henne. Hon är kvar, har inte gått någonstans. För stunden utforskar hon bara nya gränser. Någonting som känns mer spännande än någonting hon gjort tidigare. Inom flocken har hon bara haft sina patetiska syskon att bråka med, äldre som tränat henne, men aldrig någon som utmanat henne på ett sätt som Midas gör.

Öronen vinklas bakåt, och om huvudet inte legat emot marken hade hon böjt på nacken så att hon bara kunnat snegla upp mot hanen under ögonbrynen. Men trots morrningen som lämnar honom, trots att hon förväntar sig tänder emot nosryggen vilken sekund som helst, viker hon inte bakåt. Ögonvitan går att skymta i utkanten av irisarna, men hon ryggar inte. Det är inte rädsla som skiner i hennes blick, det är spänning. Alla muskler i hennes kropp hinner spännas till den gräns att kramp börjar kännas av, och när hon känner hanens tunga emot sin nos... Bakbenen viker sig under henne, sänker bakdelen till marken så att hon blir liggande, och hon hinner inte ens lyfta huvudet från marken innan hanen brett ut sina vingar och skjutit upp sig från marken. Öronen har lagt sig på var sin sida om huvudet på henne, och hon stirrar framför sig som om hon inte riktigt förstår vad som just hände. Ljudet av hanens tassar som åter tar mark bakom henne får ena örat att knycka till, men hon böjer bara på nacken, vänder inte huvudet för att se på honom. Vad hände just?
Hon blinkar till och ruskar sedan på huvudet, innan hon ställer sig upp. Det är en samlad rörelse, om än hon är allt annat än lugn just nu. Fortfarande med ryggen emot Midas rynkar hon på nosen, blottar tänderna och morrar dovt för sig själv. I samma stund som ljudet dör ut i hennes strupe vänder hon sig emot honom, men lågt huvud, spetsade öron och veckad nosrygg.
"Du leker med mig..." Tonen är mjuk, men allt annat än välvillig. Hon stannar upp mitt i en rörelse, som om hon just kommer på sig själv med att göra någonting hon inte tänkt över ordentligt. För den som inte hör hur tankarna krockar inne i huvudet på henne ser det ut som att hon tvekar.
"Slickade du mig just på nosen?!" Trots att det är menat att låta aggressivt, låter hon mer förvånad än arg. Och blicken är inte illasinnad. Hon ser bara... chockad ut.

Han står stilla och studerar hennes ryggtavla. Öronen står spetsade på hans huvud och tippar något framåt. Tippar åt sidan och spetsas snart igen. Flinet vilar mjukt på hans svarta läppar och han inväntar henne. Undrar vad det är som rör sig i hennes huvud. Inväntar vad som ska hända här näst.
När hon vänder sig mot honom antar hans anlete en mer oskyldig ton. På ett okynnigt sätt. Den udda blicken studerar henne noggrant. Framtassarna trampar till och placeras sida vid sida. Bakbenen är placerade för att stå stadigt. Brett isär. Svansen sveper från sida till sida. Hennes ord når hans öron och han lockas av tonen i hennes röst. Han ler oskyldigt.
"Vill du ge igen så kom ann". Säger han och utmaningen vilar tungt i luften. Han hukar frambenen något och sänker huvudet så nacken går i rak linje med ryggen. Svansen höjs mot skyn och sveper med korta rörelser från sida till sida.

Öronen spetsas, men hon står beslutsamt kvar och hon stirrar på honom med anklagande blick. Det är en lång blick, de giftgröna pupillerna är stora och runda i irisarnas mitt, och svansen sveper till bakom henne. Om det varit vid ett annat tillfälle, närsomhelst, eller någon annan, vemsomhelst, så hade hon aldrig kunnat tolerera en sådan gest. Hur mycket lek detta än var, strid med inslag av retsamhet som drev fram det lekfulla beteendet inom dem båda, skulle hon aldrig ha låtit någon annan komma så pass nära och pressa tungan emot hennes nos. Men denna gång gjorde det ingenting. Och svansens svaga, vaggande rörelser, samt den busiga glimten i hennes ögon som tydligt trängde genom allvaret hon försökte hålla uppe, talade tydligt för att hon inte tagit lika illa upp som hon egentligen skulle velat.

".. kheh..." Ett lågt ljud, nästan inte mer än en fnysning, undslapp henne, och hon lät sin egna tunga fukta nosen innan ett lätt leende skymtades på läpparna. Två kraftiga språng, och hon landade precis framför hanen. Hon hade alltid tränat sin kropp i syftet att bygga muskler. Jämfört med andra kargar var hon kraftigare, tyngre, ägde mer fysisk styrka, men trots det så rann fortfarande kargblod genom hennes ådror. Och trots att hon mest nyttjade sin smidighet i strid för att få övertaget över motståndaren, pressade hon nu sig själv till att pröva hur snabbt hon faktiskt kunde röra sig. Resultatet var överraskande positivt, om än hon inte var lika slank som sin beniga syster.
I samma stund som tassarna tog mark framför hanen reste hon sig på bakbenen. Det såg nästan ut som om hon stannade upp för ett ögonblick, men det hela skedde på bara några sekunder. Frambenen slogs om hanens hals, samtidigt som hon högg emot hans nacke. Om än det inte var ett hugg menat att skingra kött från ben så skulle greppet vara tillräckligt ordentligt. Sedan pressade hon ifrån med bakbenen, använde hela sin kroppstyngd i ett försök att få hanen ur balans och ner på marken.

[hoppas det var okej att jag skrev sådär, jag försökte skriva så att det inte skulle bli PP! >wo]

Sådan här lockande lekfullhet har han aldrig känt förut. Allt har alltid varit på allvar. Det har inte funnits tid att slösa bort på lek. Om syskonen har sett det på lek har alltid allvaret brunnit inom Midas. Även om han hållit sig från att ta i för mycket så har det alltid varit träning och allvar som han har sett det. Allt för att förbereda sig för vuxenlivet. Så att han har kraft nog att följa i sin fars fotspår. Så att han är värdig nog.
Öronen lägger sig mot nacken när Selva ger ett ljud ifrån sig och rör sig snabbt mot honom. Musklerna under hanens skinn är spända men han står stilla där han står. I samma hukade position med svansen rakt upp i vädret. Selvas framben sluter sig om hans hals och hennes tänder möter skinnet på hans nacke. Nog ligger det mycket kraft i hennes rörelser. Frambenen viker sig under honom. Men han tänker inte ge sig. Snarare lyssnar han på hennes kommando. Med Selva över huuvudet. Framdelen landar på marken men bakdelen står fortfarande.

[Bilden av dem ser väldigt komisk ut i mitt huvud. xD]