Vinden rev och slet i de knotiga trädens kronor i sina desperata försök att en gång för alla vinna den eviga kampen och lämna klipporna kala. Det rasslade och tjöt och vågorna slog upp hårt mot sten och grus i en jämn rytm.
Den ena vingen prasslade till lite då en fjäder lade sig snett, med ett halvt vingslag hade hon rättat till det. Utan ansträngning svävade den unga honan på vindbyarna ovanför havet. Hon svepte fram och tillbaka och lät vinden föra henne framåt och uppåt, uppåt, uppåt tills dess att hennes suddiga spegelbild i vågorna bara var en svag skugga. Det var också skuggor som hennes svarta blick sökte efter under henne. Visst njöt hon av att segla på vinden, av att äntligen bemästra sina vingar till den grad att klipporna nedanför henne inte längre kändes hotfulla, men idag var hon i luften med ett syfte. Jakt. Eller rättare sagt, fiske. Ljudlöst gled hon över vindarna och fortsatte cirkulera uppåt. Hade fått syn på något som såg ut som ett fiskstim. Det rörde sig lika rytmiskt där under ytan som allt annat gjorde på den klippiga stranden. Hon hade kommit att älska den här platsen, hur ogästvänlig den än tycktes vara för de marklevande. 
Fiskarna under henne tycktes också vara upptagna av jakt, och de kom allt närmre och närmre ytan. Med ett snett leende och att djupt andetag så vinklade hon nosen nedåt, vred kroppen och vek ihop sina stora vingar. Likt en pil sköt hon igenom luften, vinden hade inte en chans att stoppa henne, hon störtade rakt ner i vågorna och försvann under ytan. Två plågsamma sekunder följde. Det var som om hela området höll andan av spänning och väntade på att se hur det gått för sin invånare. En våg undanröjde alla spår av hennes nedslag i vattnet. Så sköt hon upp genom ytan. Vingarna kämpade och slog hårda slag i vattnet och tillslut hade hon lyckats separera sig från det. Med en fet fisk fortfarande sprattlande i sina käftar så lade hon sig att vila på en vindby och lät den föra henne in till klipporna. Fisken slogs för sitt liv, trotts att hon spetsat den på sina hörntänder så var den hal och svår att ha koll på samtidigt som man skulle flyga och undvika att blåsa in i en klippvägg. Den gled ur hennes käftar och föll hjälplöst ner mot den steniga stranden. En svordom lämnade henne och hon började cirkulera nedåt, tack och lov att hon i alla fall hunnit in över land.

[Privat med Sei]

Han borde kanske vänt om då vinden nästan dragit omkull honom första gången, för han hade efter det blivit fälld otaliga gånger. Hans päls droppade av salt vatten utan att ens ha varit speciellt nära det. Underlaget var halt och knappast till hans fördel. Han kunde knappt se på grund av väder, och ett enormt leende låg klistrat på hans läppar. Sei kände sig fri, levande! Visst hade han varit med om hård vind tidigare, men aldrig hade den försökt dra omkull honom. Den rosa kroppen tog stöd mot ett träd då blåsten återigen försökt fälla honom. Ett hjärtligt skratt slapp ur honom innan han förvandlade antog den 8-benta formen han var så bekant med. På snabba ben kilade han över stenarna. Hoppade där han var tvungen. Allt medan han försökte hålla sig stående.

En ljudlig, blöt smäll bredvid honom fick kitsunen att tappa fokus och han landade för ett kort ögonblick i ett mellanting mellan spindel och räv. Hans ögon lokaliserade fisken och han antog återigen hamnen han föddes i. Nyfiket rörde han såg mot den. Det var stor. Hans gröna glober såg upp på himmelen. Vad hade tappat den? För den kunde ju knappast ha kommit hit ifrån havet... Inte utan hjälp. Eller? Han sänkte blicken och nosade försiktigt på den. Jo, visst hade någon eller något tappat den.

Hennes sikt var skymd av vattendroppar som piskade in från havet, hon kisade medan hon dalade nedåt mot klipporna. Var tvungen att finna marken innan hon kunde finna sitt byte. Mjukt landade hon på en klippa, de vassa klorna rispade emot stenen och hon fällde in dem - en lyx hennes fakargblod gav henne. Vingarna spretade med alla sina fingrar innan de vek ihop sig och lade sig till rätta vid hennes sidor och hon ruskade belåtet på sig. Först nu upptäckte hon den rosa vargen, räven?, som stod hukad över hennes fisk.
"Höruduru!"
Utbrast hon och tog ett smidigt hopp framåt, landade bara meter ifrån den andre. 
"Det där är mitt byte, låt han va'!"
Fortsatte hon med högljudd röst och sitt slöa uttal. Men hon norpade inte åt sig fisken direkt. Stannade istället snett framför den rosa flersvansen och synade honom tveksamt. Hade trotts allt vett nog att inte sticka fram huvudet under första bästa främlings käftar, liten och rosa eller ej.
"Vad är du för en egentligen?"
Utbrast hon sedan utan minsta spår av genans. Någon som den här hade hon aldrig sett förut, och hon som tyckt att hon och hennes brorsor hade skiljda utseenden. Plötsligt bredde ett flin ut sin på de svarta läpparna och klöv hennes ansikte i två. Ett fågellikt, kuttrande fnitter lämnade henne.
"Höru, fågel, fisk och mitt emellan!"
Skrattade hon sedan fram med en något retsam ton och nickade menande mot det döda ryggradsdjuret medan hon demonstrativt rörde lite med ena vingen. Det dåliga skämtet fick henne genast på bättre tankar helt oavsett vad den andre hade att säga till sitt försvar.
"Bambra, förresten."
Presenterade hon sig med en nigning och sträckte skämtsamt fram den högra vingens handled som för att skaka hand.


[Är lite rooky på att rollspela Bambra, du får ha överseende såhär i början.]

Den plötsliga rösten fick honom att hoppa högt och han höjde hastigt huvudet. För ett kort ögonblick irrade hans blick efter vem som precis talat innan den landade på en ung, bevingad varg i jordens färger. Innan Sei funnit sin röst fortsatte hon. Han kastade en snabb blick på fisken innan han backade undan.
   "Ber om ursäkt." sade han med ett snett leende.
Hon var stor. Bra mycket större än han själv i alla fall. Då hon frågade vad han var för nåt höjde han på ögonbrynen.
   "En kitsune." svarade han medan han nyfiket granskade henne. "Vad är du?"
Hon påminde honom skarpt om en hikioki, problemet var bara att hon var på tok för stor för att vara en sådan. Dessutom hade han aldrig varit speciellt nära vän med dem då de inte verkade vilja lägga någon tid på hans familj, trots hans försök att bli vän med dem. I tonåren hade han till sist gett upp då det ändå inte tjänade någonting till.

Den rosa gav den unga tiken en konstig blick så hon började fnittra om fåglar, fiskar och nånting mitt emellan. Han förstod inte var hon ville komma med det och ett förvirrad skratt lämnade honom. Hon fortsatte tala och det tog honom en kort stund att förstå att hon hade gett honom sitt namn.
   "Åh!" utbrast han när till sist förstod. "Sei."
Han sänkte på nacken i en bugning för att spegla hennes eget beteende.

[Jadå, självklart! Vet hur det är xD]

Hon flinade brett åt att hanen när han verkade uppskatta hennes skämt.
"Hej Sei!"
Svarade hon honom sedan glatt och fnittrade lite samtidigt som hon lade vingarna på plats bakom sig igen.
"En Kitsune va.."
Mumlade hon mest för sig själv och såg för en sekund lite frånvarande ut men sedan sken hon upp igen.
"Jag är en fakarg!"
Utbrast hon stolt samtidigt som en vindby slet tag i hennes man och fick fjädrarna i den att fladdra. Hon stod bredbent och orubblig mot vinden, verkade mest njuta av dess framfart. Vinden var hennes element och de var goda vänner, den rörde henne inte.
"Vad för en Kitsune till Samudr?"
Frågade hon sedan och spetsade intresserat de rundade öronen. 


[Korv... Prickig korv]

Fakarger var ingenting han kunde minnas att han stött på tidigare, men med tanke på hur lika de och hikiokier var kunde det bara betyda en sak.
    "Så, du är i princip en stor hikioki!" utbrast han och viftade vagt på svansarna.
Hon var bara inte lika färgglad som de i regnskogen. En plötslig vind slet tag i honom och han tappade balansen. Klumpigt försökte han återfå den utan att lyckas. Sei slog i marken med ett "ouff" och skrattade lätt åt sig själv.
    "Åh, bara på genomresa." sade han med ett leende och höjde på huvudet. "Tror jag. Jag vet ärligt talat inte riktigt var jag är."
Han visste att han inte skulle bli kvar här så länge, men vart han egentligen var på väg kunde han inte riktigt avgöra.

Bambra klippte förvånat till med öronen och såg på den andre med huvudet frågande på sned.
”En hikitoriva? Va?”
Ögonbrynen spändes och hon såg mer eller mindre ut som ett levande frågetecken. Så slog en hårt vind mot hennes sida och hon vajade till. Den lilla rosa hanen framför henne ramlade om kull och började skratta, hon stämde in i skrattet. Ville inte att han skulle skämmas inför henne.
”Du är i Smaudr”
Upprepade hon med ett leende, detta var hennes hem. Klipporna här vid stranden hade kommit att bli hennes.
”Jag vet!”
Utbrast hon och dirigerade om vinden. De stod nu som i en vindstilla kupol mitt havets stormande.
”Det var bättre”
Skrattade hon fram och slapp äntligen skrika för att överrösta vindbyarna. Hon gav den andre ett vänligt och nyfiket leende.

    "Det är en färgglad, bevingad varg som lever på Tadaar." förklarade han lättsamt. "Hmm... i vilken del av landet ligger Samudr?"
Sei ställde sig upp och skakade reflexmässigt ut vattnet ur pälsen utan att det hjälpte honom speciellt mycket. Han satte sig lugnt ner då Bambra talade. Den våldsamma vinden veknade och luften blev med ens stilla. Det var som om han plötsligt kunde höra minsta lilla ljud: vågornas brus, vindens vinande utanför bubblan de befann sig i, vatten som droppade från stenar. Förundrat såg han sig omkring innan han vände blicken mot den unga tiken.
    "Vindkrafter?" frågade han med höjda ögonbryn.
Om inte så hade hon otroligt god kontakt med sina gudar.

”Jag vet inte riktigt” svarade hon sanningsenligt ”Jag har inte varit så mycket i andra delar av numoori så jag har inget att ställa det till förhållande mot, men på den östra kusten tror jag”
Fortsatte hon sedan och ryckte lite på de bevingade axlarna. Sedan nickade hon exalterat.

”Ja, vinden är min vän.”



[förlåt för kort o konstigt, svårt att rolla ung bambra nu när jag blivit van med i rolla den vuxnare bambra xD]

Östra kusten. Han vände blicken väster ut. Visst skulle han behöva passera över bergen, men de borde inte ge honom några svåra problem. Framför allt inte som spindel.
    "Okej, tack." svarade han med ett leende.
Han såg på Bambras vingar då hon rättade till dem igen.
    "Det måste vara smidigt att ha vind när man har vingar."
Han nickade mot dem. Egentligen borde han kunna ge sig själv vingar med sin egen kraft. Han hade sett tillräckligt många hikiokis för att ha ett hum om hur de såg ut. Hur de fungerade hade han däremot inte mycket information om. En dag kanske.

[Haha, helt okej xD Jag har i princip glömt vilken personlighet jag gett Sei xD]

Bambra log snett emot den andre vargen.
Till en början bara nickade hon som svar på hans ord men så tog hon till orda.
"Ja det är kul att leka med, jag kan många trix"
Bekräftade hon hans ord.
Känslan inne i den lilla luftkupolen var ganska tryckt, det blev genast mycket mer privat och personligt att stå såhär och det gjorde Bambra nervös. Hon skruvade lite på sig. Kom inte på något mer att säga och kände sig ganska socialt missanpassad där hon stod. Hanen var troligen mycket äldre än henne, även om han såg liten ut var han vuxen och van vid livet. Hon kände sig liten och nervig. Hårt bet hon sig i ena läppen och försökte desperat tänka ut något att säga.