[Utspelar sig under sensommaren 2021]
 
Det hade varit en tuff natt, med hårt regn och åska mullrande över dalen. En natt då många vargar helst hade sökt skydd från vädrets makter. Den lilla gruppen noviser, ledda av Arno och Beata, hade dock inga sådana bekvämligheter på schemat. Klättringen hade varit långsam i jämförelse med klara dagar, men rask för det oväder de befann sig i. Flera av de yngre i gruppen bar såväl blåmärken som småsår under regn-raggiga fällar, orsakade av oförsiktigt placerade tassar och övermodiga hopp. Berget i Sacraris mitt var något lägre och mindre brant än väggarna som omgav dalen, men i nattmörkret och hårt väder var det ändå en tuff utmaning. Värst hade varit att få med sig gruppen ner igen, när deras ben blivit svaga, tassarna ömma och deras sinnen trötta efter många timmars fokus. Men de hade kommit ner igen, och med gryningen redan passerad bakom grå moln hade de båda Jägarna med barska stämmor sett till att noviserna rätat upp sig igen när de nått mer flack mark. Arnos ärrade blick svepte över flåsande och darrande ungdomar som kämpade för att inte se riktigt så tragiska ut. Ett leende förstörde dock snabbt hans stränga uttryck.
     "Bra jobbat, allihop!" Lättnad skymtade i flera av novisernas anleten vid berömmet. Arno fortsatte med höjd röst över regnet. "Bara sista biten kvar till eldarna. Där vill jag att ni rapporterar som övat till Theano, sen får ni andas ut. Viva, du ser till att få din tass kollad så snart vi är tillbaka. Imorgon är det Nepo och Nehexor som har er, så era ben får vila. Utom ni tre."
     Arno kunde se hur de tre äldsta av noviserna i gruppen fick kämpa för att inte stöna uppgivet. De hade haft några tuffa månader, hårdare pressade än de andra för att testa deras kunskaper. De hade varit med om det här förr, och väntade lydigt trots uppenbar trötthet och vemod på vad de skulle utsättas för kommande natt.
     "Silas Heron. Natascha Niara. Volodya Agape. Ni tre är fria imorgon, och blir mötta av Niyaha sen för ert nästa steg." Det tog ett ögonblick innan de tre trötta ungdomarna insåg vad som hade sagts. Vad som just givits dem. Arno log igen, varmt och stolt. "Jag Antager er."
     Den fullständiga lättnad som fyllde de nyantagna fick deras ben att vika sig. Arnos hjärta kunde inte varit stoltare när han gav Silas en ordentlig pappa-kram. Natascha skrattade trött med ansiktet delvis begravt i blött gräs att hon aldrig ville resa sig igen.
     "Sista biten tillbaks till eldarna först så ni inte regnar bort helt," skrattade Beata som svar till den unga vikaanen. "Sen är ni fria. Seså, upp!"
     Med det samlades noviserna och de nyantagna ihop igen, och om än gruppen var trött så fylldes den sista biten av färden av en matt glädje.
 
[Silas, Natascha och Volodya är nu antagna!]