Lite öster om själva boplatsen satt den unga stäppvargen vid bäcken? som rann förbi boplatsen. Hon hade tidigare fällt en snövit stor hare som hon nu hade skinnflått och lagt köttet till sidan. De tänkte hon ta med till flocken. Skinnet satt hon och skrapade för att få bort de sista resterna av kött. Ett sådant fint skinn skulle säkerligen gå att byta mot andra varor eller om någon i flocken villa använda det till något hantverk skulle det också glädja henne.

Kvällen var ung så ännu hade inte mörkret riktigt lagt sig men den unga späppvargen hade låtit en svag glöd tändas så hon såg tydligt vad hon gjorde. Hon ville verkligen inte förstöra skinnet för att hon inte riktigt såg vad hon gjorde. hon nynnade tyst på den melodi hennes mor så ofta sjöng för henne och sina syskon då de var små. Hon hade börjat nynna denna melodi allt mer på slutet då hon höll på med något som krävde koncentration som denna uppgift.

Blicken flackade mellan stäppvargen och flamman intill henne. Volodya tyckte att det Zaynah höll på med såg intressant ut och beslöt sig därför att trippa fram till den andre.
   “Hmmm,” tonen ljusnade mot slutet och ljudet liknades vid ett hej. Valpen log brett och satte sig ner, leendet var snett.
   I nästa sekund riktades det smala ansiktet mot skinnet framför de båda, det fungerade som täckmantel så att hon sakta men säkert kunde flytta valprumpan allt närmre Zaynah. Ena vingen sträcktes ut och pekade mot en bit kött som den äldre hade missat.
   När biten väl var avlägsnad och lagd åt sidan glufsade hon i sig den, snabbt som bara den. Nu! Nu snuddade faktiskt rumpan vid den andre. Volodya var nöjd med sin prestation och vände de isblå ögonen upp mot stäppvargens ansikte, hon bevakade Zaynahs minspel. Ingen som helst skam kunde hittas i valpens anlete.

Zay märkte föst valpen då hon var bredvid henne och gav ifrån sig sitt hmm ljud. "Hej" Svarade hon mjukt och log mjukt mot valpen. Sedan fortsatte hon jobba med skinnet. Snart kom en liten vingspets och pekade på en köttbit som hon missat och hon tog lätt lös den och lade den åt sidan. Valpen var snabb och glufsade i sig den och Zay log mot valpen som nu satte så nära att de rörde vid varandra. Hon vände sig och tog upp att av låren från haren och sträckte det till valpen ifall hon ville ha mer. Hon visste att valpen hade svårt att prata och bara talade med vissa i flocken men hon gillade ändå det rena oskyldiga livet. Då hon gett låret till valpen gick hon igenom skinnet en gång till så hon inte missat något. "Så nu ska det bara torkas. Antingen kan någon använda det till hantverk i flocken eller så kan vi byta det." Hon vände de orangeröda ögonen mot valpens blå. Lade huvudet på sned. Hela tiden hade hon ett milt och mjukt ansiktsuttryck med lite roade blickar då och då. 

Zay hade själv en längtan efter egna valpar då flocken utökats mer men då hon inte hade någon att dela livet med hade hon lagt den längtan på hyllan och gett sig in helhjärtat i att hjälpa till med de valpar som redan fanns i flocken. Hon älskade dom alla som om dom alla vore hennes systrars valpar.

Zaynah erbjöd den unga ett överblivet harlår och Volodya tackade inte nej, så fort som det låg framför henne började hon att smaska i sig köttet. Åh, så gott det var. Nu insåg hon faktiskt hur hungrig hon var. Stäppvargen återgick till skinnet framför dem, gick igenom det en sista gång.
     “Så nu ska det bara torkas. Antingen kan någon använda det till hantverk i flocken eller så kan vi byta det.” Valpen lyfte huvudet från maten och mötte den andres ögon, nickade ett par gånger. Kinderna hennes var fyllda, Volodya såg med all säkerhet helknasig ut. Hon la också huvudet på sned när Zaynah gjorde det, snart svalde hon hårt och kinderna återvände till sin rätta form igen. Hennes sneda leende frammanades och hon log brett.
     Huvudet vändes ner mot skinnet, hon plockade försiktigt upp det i munnen som en duktig flicka. Inte skulle Zaynah behöva lägga ännu mer tid genom att bära skinnet till en lämplig plats för att det skulle torka, nej. Det skulle Volodya fixa.
     Hon skulle precis gå men stannade till när hon insåg att hon inte visste vart hon skulle placera skinnet, ansiktet såg ut som ett enda stort frågetecken.

Zay log mjukt mot valpen då hon tittade på henne med kinderna full med mat. Hon avgudade valparna i flocken och även om denna lilla tös sällan talade så var Zay glad att hon ville spendera tid med henne. Då den lilla tösen plockade upp skinnet och skulle börja gå men fick ett frågade utryck i ansiktet nickade Zay. "Kom med så ska jag visa dig." Så började hon gå mot boplatserna.

Då Zay kom fram till vad hon kallade sitt ställ så pekade hon mot en rätt platt sten. "Du kan lägga skinnet där så ska jag visa dig" Så gick hon fram mot trädet där de stod ett par trädramar där skinn var fastspända så de hade torkat. Zay bar fram ett som var klart. Hon lade det framför valpen. "Så här gör jag för att de ska torka och inte bli knöliga då de torkar. Eller ja många hör så. De blir fina skinn och nu är det lite hårt men om jag mjukar upp det mot denna platta stenen så kommer det bli ett jätte mjukt och fint skinn som vi antingen kan använda i flocken eller byta mot andra saker" Zay log vänligt mot valpen och så bet hon av de gamla tunna rötterna som nu var förbrukade och tog lös det och visade valpen. Hon skulle behöva be om hjälp att fästa nästa skinn nu men det kunde vänta lite. "Se du" De brunspräckliga kaninskinnet var hårt på skinnsidan men pälsen var så mjuk och fin. Hon flyttade på de nya skinnet och tog de som redan var torkat och började gnugga det försiktigt mot stenen och efter en liten stund visade hon det igen och nu var det mjukt och följsamt. "Så nu går det att använda till det man vill." Även om det såg ganska enkelt ut hade Zay gjort detta många gånger nu. Hon lärde gärna valparna om de ville hur man gjorde men det tog tid. Att göra rent skinnen, vänta på att de skulle torka och veta hur man skulle gnida dom mot stenen för att få den mjuka. Allt tog sin tid.